Arga föräldrar

De hotar även med att de ska slänga ut mig. 

Hej blue jeans,

Åhh, jag blir så ledsen för din skull. Försök sitta ner och lugnt berätta för dem hur du känner och berätta hur allt går till, risker osv. Jag vet hur lätt det är att bli arg och frustrerad och börja skrika, men visar man att det är viktigt och att man har läst på så är chansen större att de iaf förstår, även om de inte kanske gillar det. Jag tror att de är oroliga för dig, både operationsrisker och hur du ska uppfattas efteråt. Vuxna har ju ofta erfarenheter sen längre tillbaka när riskerna var större än idag och vill väl inte att deras dotter ska bli en "plastbimbo" eller vad man ska säga. 

Min pappa är väldigt anti alla typer av ingrepp (tatueringer, piercings, hårfärg osv), men efter att jag berättat om riskerna, att jag läst på ordentligt och gör detta för MIN skull och ingen annans så är han iaf inte arg längre (även om han nog hoppas att jag ska ändra mig). 

Håller tummarna för att det går bra för dig med allt! 

Ger de någon större anledning till varför de inte vill att du gör det än de du nämner? Är det pga riskerna? pga att de är rädda att du ska se ut som en "porrbrud"? Anser de att du är för omogen för att fatta ett så stort beslut? Jag är så gammal som 30 år och mina föräldrar tycker absolut inte att jag ska göra det. Men i slutändan är det ju mitt beslut....

De säger att de har det och att de inte tänker låta mig göra det. Jag försöker stå på mig och bestämt visa att jag tänker göra det vare sig det vill eller inte, men de vill inte ge sig. Undra om de kan göra så att läkaren inte vill operera? 

Jag har försökt att lugnt berätta men det går inte. De vill inte lyssna likaså som de säger att "jag inte lyssnar" på vad dem säger. Jag förstår ju deras situation också  men de vill inte alls kompromissa på ngt sätt. Jag har sagt att jag är medveten om risker men att jag är villig att ta den chansen, men de ger sig ändå inte. De har hela tiden en massa argument emot och mothugg. Vilket gör mina argument vaga till slut. De säger att problemet sitter i huvudet och inte i mina bröst, samt att jag istället ska prata med en psykiatriker. Blir så less! De ger sig aldrig.  De sa också att jag inte får återhämta mig efter operationen hemma och att jag efter operationen ska hitta ett eget ställe. 

De säger att det är pga av riskerna samt anser dem att jag är för "omogen" att jag fortfarande är ett barn. Jag vill inte vänta med detta då jag är 100% säker på att jag vill göra detta. 

Fy vilken tråkig läsning!

Mina föräldrar förstod väl inte riktigt till en början varför jag ville göra en bröstoperation, men de gick att resonera med och i slutändan var det mycket stöttande.. Lite så jag upplevde alla i min omgivning - lite frågandes i början men sedan accepterande och stöttande.

Har väl egentligen inte några nya tips att ge dig - men jag har extremt svårt att tro att de kan få en kirurg att ändra sig. Du är 18 år och myndig.

Hej! 

Jag är snart 22 och bor med min mamma,  har än så länge bara berättat för min mamma att jag tänker göra en operation i vinter men jag visste redan vilken reaktion jag skulle få. 

Hennes gensvar på att jag ska operera mig och att hon tyckte allt var befängt (löjligt), att jag kom på saker i mitt huvud osv. 

Jag vet att hon tycker så men jag svara även att det är svårt att förstå något när man själv inte har haft känslan av att se på en kroppsdel och bara få ångest. 

Jag har sagt till henne att jag väljer att inte dela med av mer information eftersom jag blir ledsen av att inte får stöd. 

Du får jättegärna PM:a mig så kan vi prata mer imed vi sitter i samma sits :) 

Betalar du operationen själv och är över 18 år har dina föräldrar ingenting att säga till om. Det är ditt val. Men eftersom du bor hemma hos dem fortfarande anser de väl att du "bara är ett barn". Mina föräldrar hade nog också "förbjudit" mig om jag var 18 år och bodde hos dem...

Jag är snart 30 år och opererade min näsa för en månad sedan som jag själv betalade och som jag tänkt på sedan jag var 11 år gammal. Jag berättade ej för min mamma att jag ska genomgå det ingreppet då jag ej ville göra henne orolig och visste att hon ej ville att jag skulle göra någon operation. Hursomhelst så fick hon reda på det och nu i efterhand förstår jag varför hon var emot det.. det finns risker med alla operationer och man kan ångra sig när det väl är försent. Jag hade ej gjort en operation om jag visste hur jobbig processen skulle vara... Jag hade innan näsoperationne funderat även på bröstförminskning men nu har jag bestämt mig att aldrig mer operera mig (frivilligt). Dina föräldrar bryr sig om dig och är rädda om dig... Jag tänkte helt annorlunda för 12 år sedan när jag var i din ålder... du vinner på att vänta med ett sådant stort beslut. Jag säger inte att dina föräldrar har rätt att bestämma över dig då du är myndig och egen person men föräldrar vill alltid ens bästa.. även om det de vill i stundens känns helt fel och konstigt så har de alltid rätt (konstigt nog). Jag önskar dig lycka till och hoppas allting löser sig för dig i framtiden!

Hur ska operationen finansieras då?

Förstår hur jobbigt det måste kännas för dig. Mina föräldrar är också emot alla former av ingerepp och tatueringar. Jag har både tatueringar, gjort läpparna och skall göra brösten imorgon, dock är jag 22 år.

Det bästa jag tycker du kan göra är att sitta ner och förklara att du mår dåligt över din kropp, så de förstår att du verkligen skulle må bättre utav det, istället för att det blir vinklat på något annat sätt. Förklara att det här är något som verkligen tynger dig.

Mina föräldrar har också sagt att de skulle kasta ut mig etc, men mitt bästa tips är att ta det i små steg, det gjorde jag. Lägg upp det succesivt, visa dom att det faktist kan bli naturligt och fint, och inte att dom kommer bli "bomber" vilket jag kan tro att många föräldrar tänker när man först hör bröstförstoring.

Jag håller mina tummar för dig tjejen!

Om du bor hemma så kan de ju bli komplicerat om du ska bli utkastad för brösten. Sen vet jag inte men de kan ju sticka i ögonen att du ska slänga ut såna pengar på något dom tycker är helt onödigt när du bor under deras tak o äter deras mat. Dom har ju egentligen ingen skyldighet till de när du är över 18år. Försök få dom med på en konsultation så dom få fråga o höra själv hur de är med risker osv. De finns kurator på vårdcentralen. Du kan ju alltid gå till en kurator ett par gånger o prata om ditt "bröstproblem" i utbyte mot att dom följer på konsultation.  Prata med någon utomstående kan vara bra när de tar stopp hemma o man inte får kontakt med varandra.

Men i slutändan så är de upp till dig.:)

Att hosta upp 50.000 som 18 åring är ju inte illa, men som förälder hade jag krävt hyra och pengar för alla utgifter om ungen hade tänkt att spendera pengar på saker som lyx...  Jag förstår dina föräldrar, även om du är myndig och har all rätt, så har dom en moralisk rätt att lägga sig i så länge du snyltar på dom. Själv flyttade jag hemifrån 17 fyllda precis och det är ett sätt att ta konsekvensen att vara fri. Dina prioriteringar kommer förmodligen ändras i en sådan situation hursomhelst.

Håller med om det som skrivits här... Vänta med operationen tills du flyttat hemifrån och "kan ta hand om dig själv". Förstår faktiskt dina föräldrar och det är ju bara omtanke från deras sida.

håller inte med riktigt här, väljer man att spara lite varje månad så tycker jag absolut att man ska kunna få lägga det på en operation. man kan ju ha sparat i flera år och det ska inte betyda att bara för man äntligen kanske har fått ihopa pengarna så ska man flytta också?

Jag är 22 år och bor hemma, har jobbat i gymnasiet och jobbat ute i 2 år men fick sluta pga diskbråck och nu jobbar jag extra och väntar på att börja läsa. Har jag inte lika mycket rätt att operera mig för att jag bor hemma?

Menar inget illa men jag vill bara höra lite olika åsikter :)

Men jag kan hålla med om att vänta några år till för man mognar lite i sitt tankesätt också, när man är 18 år KAN man vara väldigt mottaglig för saker tex om man fått en kommentar.

Jag har väntat i flera år och verkligen försökt tänka att detta är min kropp och jag ska vara nöjd med det jag har osv men med facit i hand så är det bara en lögn för mig själv för jag känner verkligen inte så,