Berätta för barnen

Jag har en son som är 8 år nu. Han är hos sin pappa denna veckan jag opererade mig, men jag kommer inte berätta någonting för honom. Han kommer nog förstå det förr eller senare ändå :) men han är för liten för att förstå varför man väljer att göra en sån här operation, därför säger jag ingenting. Men inget beslut är ju fel, du gör det som känns rätt för dig och din familj :) lycka till!

Funderat på samma sak. Men kommer inte berätta för barnen alls. På grund av att mina två äldsta pratar väldigt mycket med allt och alla, om allt.. och jag är livrädd att de ska säga något till andra föräldrar, och det är verkligen inget jag vill. Jag kommer skylla på en gammal skada. Så att jag har väldigt ont ibland är inget ovanligt. Tycker inte om att behöva vara oärlig med barnen. Men hade jag med säkerhet vetat att barnen inte skulle ställa sig på någon träning och högt säga ”mamma har opererat brösten”, så skulle jag troligtvis sagt som det är till dem. :) Men om du vill berätta att du ska operera brösten, kan du inte bara säga ungefär som det är. Att de blivit förändrade efter graviditeter och amning (?), så de ska opererad så de blir som innan? Att det är tungt/obekvämt, eller liknande, som det är nu?

Jag har barn i samma ålder som er. När jag opererade mig sa jag som det var. Att mamma skulle operera brösten. Jag förklarade för dem varför jag ville operera brösten och att jag helst ville att de skulle stanna inom vår familj. Fick givetvis förklara varför jag ville att det skulle stanna inom vår familj. Det är ju en risk då barn i denna ålder pratar en massa och ibland inte tänker på vad de säger men kände att det fick bli så ändå. Jag är medveten om att de kanske inte Riktigt förstår innebörden med det man berättat om operationen men kände ändå att jag ville berätta och dela med mig, på en lagom nivå. Jag tror jag berättade på ett enkelt och förståeligt sätt, hoppas jag iaf. Vårt samtal blev bra och även ganska ”djupt” (djupare än vad jag trodde att det skulle bli) och de ställde en mängd frågor och vi pratade en stund om detta, även min make var med i samtalet. Talade även om att trivas med sig själv och inte trivas med sig själv och att vissa val är en sista utväg osv. Viktigaste av allt är att det man väljer att säga eller inte säga ska kännas bra för en själv och ens familj. De som passar mig och min familj kanske inte fungerar för andra familjer :).

Vi valde att inte berätta för bonusbarnen, 5 o 7 år. Det känns som ett samtal jag gärna tar när de är äldre och bättre kan ta till sig hela saken med bättre verktyg för det. De var inte hos oss första veckan och efter det skyllde jag på att jag skadat axeln, vilket begränsar en på ett liknande sätt. Att man inte kan sträcka sig, bära, dra och att de kramade försiktigt. Dock har de redan slutat komma in på nätterna så det i sig underlättade ju mycket. Och nu så här ett halvår senare kan jag konstatera att de små rackarna verkligen har tunnelseende och inte märkt NÅNTING. En gång reagerade 7-åringen på att jag hade en tejpbit under ena bröstet som stack fram. Förklarade att jag fått skav av en ny BH och sen var det inte mer med det =)

Jeg har et barn på 3 år, og kommer ikke til å fortelle om det. Barnet kommer jo til å fortelle det til alle :s Er veldig usikker på hva jeg skal si, at mamma er sjuk kanskje, eller har vondt i ryggen. Barnet kommer jo til å se forskjell... men jeg tenker at han er for ung til å forstå det ærlige svaret. (Jeg håper dere forstår min norsk!)

Jag har också bestämt mig för att inte berätta för barnen av samma skäl som ni ovan. Får skylla på ryggskott efter op tänker jag. Däremot är nog risken att de ser själva skillnaden när jag är i badkläder, och då kommer jag att vara ärlig och säga att jag har lagt in små kuddar efter all amning för att bli lite mjukare och gosigare på bröstet ;-). De klagar nämligen nu på att jag är "hård", t ex om man sitter och läser saga.

Tack snälla för alla svar. Jag ska fundera en vända till hur jag gör. :)

Jag har 2 st 3-åringar som är väldigt mammiga, vill bäras mycket, sova intill/på mig så jag kände att jag var tvungen att säga att mamma hade ont i tuttarna och därför fick de vara försiktiga och kunde inte bäras. Behövde inte svara djupare på varför mer än att jag hade varit hos doktorn och hade ont. Men minst en förskolefröken har fått höra av barnen att mamma har ont i tuttarna, haha.

Jag skulle aldrig berätta det för ett barn. En annan sak om de är lite äldre och förstår ?

Jag har en 3 åring och kommer nog inte heller berätta. Hon kommer se skillnad när vi duschar eller tex är i badrummet. En hållbar ursäkt tas tacksamt emot!