Berätta för familjen

Måste bara börja med att säga att jag kommer inte kunna hjälpa dig med ett bra svar. Men samtidigt så är det såååå skönt att veta att det är fler än jag som har samma problem. Vill göra en op men vet bara inte hur jag ska berätta det. Ska man göra det innan, elr kanske till och med efter man redan har gjort den? Har heller aldrig pratat med M&P på det sättet. Samtidigt får vi inte glömma att det är för oss själva vi gör detta, så deras åsikt är ju irrelevant egentligen. Men som sagt, vet inte heller hur man ska "droppa bomben" men lycka till iaf!

Min mamma skrek rakt ut 3 år innan min operation, NEJ DET GÖR DU BARA INTE, JAG FÖRBJUDER DIG!! Då hade jag redan bestämt mig, att nu jävlar gör jag det! Hur mycket hon än skriker...

Ett år innan min operation operade sig min bästa kompis, det berättade jag för mamma. Sa att jag kommer att åka på konsultation och sedan göra det egna ingreppet. Efter konsultationen, tog jag med några informationsblad från kliniken och vi satt hos dem över en fika. Jag hade redan planerat att lägga alla papper på en bänk i hallen så att pappa inte kunde undgå att se dem. När han fick syn på dem, sa han glatt "Skall du operar dig?" Ja, det skall jag svarade jag då och han gick ut för att fortsätta jobba. Mamma fick 3 år att vänja sig och pappa som annars kan vara rätt tjurig när det gäller vissa saker, var den som mest tog hand om mig efter operationen. Jag fick bo hos dem i lite drygt 1 vecka, då det var svårt att ta sig upp från sängen.

Det kan ju vara ett tips, att bara lägga fram lite informationsblad i samband med ett besök ;)

Lycka till, det är din kropp, dina pengar och ditt liv! :)

Jag bor inte hemma, men berättade för mamma först. Sa att jag ville prata och typ " jag mår dåligt över en sak och har mått dåligt länge, jag har försökt på många sätt att må bättre men det går inte. Därför har jag bestämt mig att gå på en konsultation och få information om en bröstoperation för jag orkar inte må dåligt längre" Mamma tog det bra och efter det har vi kunnat prata om det. Det blev hon som berättade för pappa på operationsdagen och gan tog det också bra men mer " du är vuxen och gör vad du vill" Hoppas det kan vara till någon hjälp.

Jag tyckte det var lite pirrigt att berätta för min mamma och hade förväntat mig världens harang om bortkastade pengar osv. Men jag berättade för henne att jag tycker det är så tråkigt att aldrig kunna hitta passande kläder, och att bli helt platt efter två graviditeter fick mig att inte att inte känna igen min kropp längre. Hon tog det väldigt bra måste jag säga. Hon var intresserad och frågade massa och jag sa att jag ville bara få ha något att stoppa i en bh. Vi pratade även om min oro efter operationen, hur det kommer gå med barnen osv, hon var väldigt snabb med att säga att jag kan få bo hos dom så hon kan finnas tillhands den första tiden. Detta gjorde mig extremt mycket lugnare och planerar nu min op aug/sep. Så berätta precis som du känner så tror jag det ska gå bra, mamma är alltid mamma och alltid skönt och veta att dom kan stötta en i ens beslut <3

Vill bara tilllägga rent allmänt

Det är fel, osunt, sjukt, och elakt av att andra säger att du får inte osv.

Ingen annan äger ens kropp, det är ens beslut, val, och ingen annan har med det o göra.

Så fort nån säger nåt va de tycker utan att man ens velat hört en kommentar så är det fel av den att yttra den.

Den som fäller nån nedvärderande kommentar om det är det fel på. Den som säger saker som tex då vill ja inte träffa dig sen....eller ja vill inte ha med dig o göra har enorma problem kan ja säga. Jag har åsikter om saker o ting,men folk vill vara som de är, se ut som de vill o de är bara att hålla truten så länge de inte vill ha min åsikt. Då får de skylla sig själva om de inte passar dem.

Det kommer alltid att finnas de som fäller opassande kommentarer varesig det handlar om bröst eller annat.

Tack så mycket för era svar! Önskar att jag berättat tidigare, nu närmar det sig verkligen. Tror det stora problemet är att jag är så pass ung, inte ens flyttat hemifrån liksom. Men jag har själv inga tvivel, detta är vad jag vill oavsett vad!

Önskar att jag tagit beslut att operera mig för minst 20 år sen... Men nu ska det ändå ske :)

Även om jag är 47 år, så har jag ändå berättat för mamma. Hon tyckte att det var ett bra beslut :) och jag vet att hon skulle tyckt samma sak om jag gjorde det för 20 år sen.