berätta för pappa om op?

Hej! Jag sa det i förbifarten..... Hahahaha han blev rätt chockad, tror jag! Dan efter ringde han till mitt jobb och hade då kollat upp bröstoperationer, sa att dom var väldigt duktiga i THAILAND!!!! Sen frågade han vart och vem som skulle operera mig, la på och ringde upp senare på kvällen. Han hade då "kollat upp" min kirurg och han var nöjd med mitt val ;)

Lycka till

Jag drog mig oxå för att säga till pappa. Har sagt till dom andra i min familj men han var svår tyckte jag. Men igår ringde han upp mig för mamma hade berättat.

Jag tyckte det var lite jobbigt att förklara för honom, han och jag har inte haft den relationen att vi kunnat prata om allt. Men när det väl var över så var han glad att jag vågade prata om det trots att det är ganska "privat". Han sa att han tycker att jag är vacker som jag är och att jag ska tänka igenom det noga och om jag verkligen ska genomföra det så kommer han ställa upp allt han kan.

Så nu känns det väldigt bra att han vet om det. Det är en som sagt trots allt en operation och det är skönt att han vet om det innan så han slipper få en chock och utifall det skulle hända nått. (Man vet ju faktiskt aldrig). Men samtidigt är jag glad att jag slapp säga det själv :)

jag berättade för mamma och jag antar att hon berättat för pappa för en sådan sak kan hon nog inte hålla tyst om, men han har inte sagt ngt... men det är typiskt för hur vi brukar göra i min familj hehe, jag berättar för mamma och hon berättar för pappa ;)

jag borde också berätta för pappa, jag vill men hur fasen lägger man fram en sån sak? tänk om det händer något på operationen liksom då vill jag ju att han ska ha vetat om det och inte stå som ett frågetecken, har bara min pappa kvar i livet så han betyder oerhört mycket <3 men vi har liksom aldrig kunnat prata om sånt..

min mamma berättade för pappa. så  jag o pappa pratade aldrig om det. men han va med mig på operationsdagen o skjutsade mig så han är inte emot det :)

Hur inleder man ett sånt samtal liksom? jag har funderat på att ta det när ngn annan som redan vet är med. Vet inte alls hur han kommer reagera, jag är bara så trött på folk som reagerar negativt...

Pappa vad den första jag berättade för när jag bestämt mig, men det var han som frågade varför jag jobbade så mycket som jag gjorde med tanke på att jag fortfarande går i skolan osv. Jag jobbade 25 tim/veckan plus skola heltid, gick in i väggen och fick magsår, sömntabletter mot stressen osv osv.. Ville ju jobba ihop pengarna, men de gick inte. Så jag berättade som det var. Han sa att han snarare blev ledsen för jag hållit det inom mig så länge, han ville ju att jag skulle berättat för honom varför jag mått dåligt osv. Så han tog allt hur bra som helst och var bara glad att jag äntligen berättade för honom. Han fick sedan ringa upp min mamma (som bor 2 timmar bort) och berätta allt. De båda har tagit allt jätte bra och stöttat mig jätte mycket i allt. Mamma tog ledigt från jobbet och kom till Stockholm när jag hade min konsultation, vilket betydde jättemycket för mig att ha henne där. De båda valde sedan att hjälpa mig med lånet, jag betalar av det, men dem står med som "medlåntagare".

Jag vet såklart inte vad du har för slags relation till dina föräldrar, men jag tror dem reagerar likadant om du berättar varför du vill göra detta, hur du mår osv. Inte bara "hej pappa, jag vill skaffa sillisar!"

Dem enda jag inte berättat för, och inte vet om jag vill/kan säga det till är min mormor/morfar och farmor/farfar.. Den generationen har väldigt svårt med sånt här.. haha. Dem lär väl kanske märka, annars är det väl bara låtsas so inget :p

LYCKA TILL! kram