Betänketid inför beslut om bröstförstoring?

Jag började seriöst fundera på bröstförstoring i december förra året och opereras nu om en vecka. Vet inte riktigt när jag bestämde mig till 100%, tror det bara sjönk in mer och mer tills det inte fanns någon tvekan om att det skulle göras. Vet däremot med säkerhet att jag inte var säker när jag bokade konsultation i februari. Kan fortfarande få stunder av kalla fötter men det är bara nervösheten som kickar in :)

Hej. Jag var säker då jag gjorde min förstoring. Dock, nu flera år efter så önskar jag att jag skulle ha tagit reda på mer "negativ" fakta om bröstförstoringar. Jag älskade mina bröst de första 2-3 åren. Nu Har Jag bokat tid för att plocka ut dom.

Jag har velat göra en förstoring sen jag var 14, men bestämde mig för att sätta igång processen på allvar och berättade för pojkvän och närmaste kompisarna lite över ett år innan jag mentalt hade tänkt mig operationen. Jag ville just ha gott om tid på mig att ta beslut om allt som typ av implantat, projektion, snittets placering, kirurg osv, just för att jag ville känna mig 100% säker och inte känna att jag ångrade något i efterhand för att jag inte hunnit läsa på ordentligt och tagit ett förhastat beslut på något sätt. När jag gick på konsultation var jag absolut säker, och då handlade det bara om att tillsammans med kirurg komma fram till vad som var bäst för mig utifrån mina förutsättningar. Sen nojjar man nog ändå ihjäl sig över om storlek/projektion ram till operation, det kommer liksom med paketet för de flesta. Men har man frågor som man inte fått svar på genom efterforskningar, vill prata om sitt eget speciella utgångsläge osv är en konsultation jättebra för att få prata med en expert om det och man måste absolut inte ha bestämt sig innan utan kan använda den för att ta reda på om det är något för en alls.

Hej! Var det att du upplevde negativa biverkningar/effekter efter operationen som gjorde att du önskade att du varit mer medveten innan? Vad var det som gjorde att du kände att du vill ta ut implantaten?

Jag ansökte genom landstinget för ett år sen lite drygt, men tankarna hade kommit igång för säkert 2 år sen. Sen har jag inte trott att jag kunde få bröstförstoring gratis i och med hur svårt det är, så jag har tagit varje steg i processen med en nypa salt. Blev mer säker när jag fick prova implantaten o förstod att det kommer hända om jag tackar ja. Nu är det en vecka kvar till op och skulle väl inte säga att jag tvekar men är inte helt 100 heller. Tror det är fullt normalt, det är ju inte bara frid och fröjd att opereras liksom.

Jag har haft det i tankarna sedan lite mer än ett år tillbaka. Då jag slutat amma barn nr 3. Hade inte trött tidigare att det var nått jag skulle göra. Men efter sista barnet nu så vill jag återskapa det som år av amning tagit. Sen tror jag att dem kommer bli annorlunda såklart, men jag har mest positiva förväntningar. När jag väl bestämt mig nu, det tog väl ett par dagar från att jag bestämde mig tills jag bokade konsultation, så känns det jättebra. Intrycket jag fick på kliniken kändes jättebra. Har nu bokat tid och det är om 6 veckor.

Åh jag förstår! Jag har aldrig hört att man kan få det via landstinget, det är ju jättebra! Är det för vem som helst att söka eller vilka ”kriterier” krävs? :)

Jag har i princip alltid velat förstora brösten så var ganska säker på att jag skulle göra dem redan innan jag bokade konsultationen :-) sedan tog det ca ett halvår efter konsultationen som jag opererades! Tror dock att det är vanligare att operera brösten fortare efter konsultationen än vad jag gjorde, men det var tyvärr annat som kom i vägen.

Varför gick du från att älska dina bröst till att vilja plocka ut dem?

Jag har drömt om att våga en operation i flera år! men ekonomin har aldrig riktigt funkat och så har jag varit rädd för att ta steget närmre en operation! För mig har de blivit en ond cirkel som jag inte kommit ur, Fått jobb men inte kunnat hålla de pga ångest som delvis beror på mina bröst vilket gjort att jag inte behållt jobben vilket gjort att jag inte fått ekonomi till de! Men nu har jag sagt till mig själv att NU måste något hända! ska ta mig i kragen och kämpa för å få ihop pengar sen hoppas på ett lån så ja får gjort de så snart som möjligt så jag tar mig ur min cirkel! :)

Ja hade funderat på op ca 1 år å så gick ja på konsultation å efter den bokade ja op . Ja va inte direkt påläst utan skaffar FOP efter ja opat mig . Hade ja skaffat de innan så hade ja aldrig vågat opererat mig inte efter de man läst å sett här . Så ja är glad att ja inte va direkt påläst om allt som kan hända visste ju om de vanliga komplikationerna . Men idag är ja jätte glad för att ja opade mig då allt har läkt bra å ja ör jätte nöjd över mina bröst !?

Exakt ! Håller med fullt ut där, har själv gjort och känt likadant. Bortkastade pengar ?

Jag har velat göra det från och till sen jag fick barn nr 2 för 8 år sen men det är nu det senaste året när jag äntligen har gått ner tillbaka till min ursprungsvikt som de är katastrof och jag verkligen vill fixa till dem! Känner mig så okvinnlig med två tomma! Så konsultation bokad på torsdag! Är absolut inte 100 och har avbokat en gång med nu ska jag dit. Får se om jag känner mig mer säker efteråt!

Jag har inte opererat mig ännu men började fundera efter mitt andra barn för 4a år sedan och bokade tid men var osäker och rädd. Ville helst inte men kan inte leva med utgångsläget heller. Blev gravid med tredje barnet och op blev inte av. Nu efter tredje barnet har jag bestämt mej. Är fortfarande rädd för allt som kan hända men känner att jag måste för att äntligen kunna trivas i min egen kropp. För mig har beslutet blivit starkare med tiden.