Dubbelmoral att inte vilja att ens dotter ska opas när man själv gjort det!?

Jag kan i alla fall säga att jag kommit fram till att om någon av dem skulle vilja opereras längre fram så vem är jag att avgöra vad som får dem att må bra eller dåligt!? Men helst önskar jag att de ska vara nöjda, för i mina ögon är de det finaste som finns :). De är tonåringar nu.

Har en dotter på två år och självklart skulle jsg stötta henne (när hon är vuxen). om det är något som gör en olycklig som går att lösa då gör man vel det? När jag berättade för min egen mamma blev jag helt knäckt! Hon frågade med äcklad röst varför och att jag kan vel bara va nöjd med den jag är och viftade bort det som strunt... Har nog aldrig känt mig så trampad på. Om min dotter skulle komma till mig efter hon fått barn och säger att hon mår så dåligt av sitt häng som exempel, vem är jag att säga att hon har fel å inte 'får' fixa det? Så känner jag :)

Jag tror det är andra saker som också avgör om man får sina barn att känna att de duger som de är.. Hur man är med dem, hur man ser dem, hur man får dem att känna respekt för sig själva, inte bara kroppsligt utan även som person.. Sen finns världen utanför också och den är som den är, den kan man inte påverka.. Vill de sen göra nåt liknande så är väl det enda man kan göra att se till att de vet vad de ger sig in på. Och sen stötta, vad de än fattar för beslut.. Jag skulle ALDRIG uppmuntra till det dock..!

Jag har varit i samma sits. Jag har ända sedan tonåren varit missnöjd med storlek och form. Varit avundsjuk på alla tjejer med större bröst. Då var inte op så vanlig och tekniken och implantaten så bra eller lika bra som nu. Och vilken dubbel moral det fanns om man gjorde ett ingrepp. Helst ska det inte synas och inte pratas om. Jante lagen. Idag är en korrigering mer vanlig och kommer med den unga generationen bli en naturlig sak att göra. Vad det nu kan vara man gör. Jag har en dotter. Hon började redan prata om större bröst vid 15 års ålder och jag vet att hon alltid skruvat på sig när bikinin skulle fram. Jag förstår henne fullt ut för jag har också gjort det. Hon har sparat pengar och op sig nu vid 19 års ålder. När hon berättade för mig att hon skulle op så hade hon väntat länge med att berätta för att hon inte visste vad jag skulle säga. Hon vill inte behöva debattera. Hon ville ha med mig i processen hela vägen, sin mamma som stöd. Jag blev glad för hennes skull men jag pratade även om risker och framtiden. När nära och kära hör el ser att hon op sig så är alltid frågan. Vad sa du? Och ögon brynen åker upp. En del har såna bekymmer kring 2a. Och när de fick höra att jag op mig efter så var synpunkten att jag blivit påverkad av henne el 40 års kris. 👎Själv hade jag bokat in ledighet till hösten för min op och det visste ingen om. Jag hade väntat av samma orsak som du tänker kring påverkan av sina döttrar. Jag väntade till min dotter flyttat hemifrån. Varför då egentligen? Jag borde gjort dem för 5 år sedan. Mina var trötta redan då..

I min dotters krets finns fler tonåringar som op bröst vid 18 ålder med stöd av dess föräldrar. De hade absolut inga bröst innan. Op är en risk och det är nog det som är mest skrämmande när ens barn ska op sig tycker jag redan vid ung ålder.

Jag har ju inga egna barn men kan prata efter hur min och min mammas relation ser ut. Min mamma har alltid varit världens finaste, bästa och snällaste mamma som stöttat mig i allt. Hon har alltid varit som min bästa vän som jag kan ringa om jag har problem. Vi har en otroligt bra relation helt enkelt. Om min mamma hade opererat sina bröst, hade det förändrat något i hur jag känner att hon ser på mig? Nej, absolut inte! Jag vet att min mamma tycker att jag är bra som jag är. Det handlar inte om sådana saker som en operation utan hur en mamma visar sin kärlek och trygghet. Sen kan jag ju ärligt säga att det kanske varit svårare för mamma att argumentera emot till att jag INTE skulle operera mig om hon nu gjort det själv. Dock betyder det absolut inte att en operation skulle påverka mig och min självbild. 

Min egen mamma stöttade mig så mycket i min operation (bröstlyft). Jag var livrädd över att berätta för henne och blev så LÄTTAD över hennes reaktion. Hon hade makten att få mig att må jättedåligt och valde att göra precis tvärtom - få mig lugn och stötta mig och följa med när jag opererades. En sån mamma kommer jag att vara för mina eventuella döttrar. MEN det är stor skillnad på att stötta eller "föreslå" eller hetsa operationer.. Jag skulle aldrig föreslå en operation utan det får vara helt upp till dottern.

Och. Min operation har jag velat göra sen jag var tonåring och gjorde den äntligen i vuxen ålder. Mitt livs bästa beslut, något jag stört mig på och mått fruktansvärt dåligt över så länge är plötlisgt borta.

Men vilken hemsk reaktion av din mamma, även om hon säkert menade väl. Annars känner jag likadant, att vem är jag att värdera hennes känslor ang hennes kropp. Så länge det är ett välinformerat beslut de tar och de sparar till op'n själv så kommer jag stötta dem. Kom att tänka på att de som får besvär av stor och tung byst nästan bara möts av förståelse och stöttning, men när det går åt andra hållet ska hela världen ha åsikter :/. Även om lidandet kan vara lika stort och ännu värre för de med små/hängiga etc. Det känns verkligen som dubbelmoral tycker jag.

Jag tror att vi som var unga på 80/90-talet har blivit matade med att silikonbröst är "porrigt" och något som utvikningsbrudar håller på med. Därför blir det nog lätt nån form av konflikt inom många av oss. Som tur är har det förändrats och blivit mer mainstream. Det gör att färre behöver gå och må dåligt av rädsla för vad andra ska tycka. Härligt att du stötta din dotter, men vad tokigt att de omkring er var tvungna att "skylla" på något i ditt fall. Haha det kanske folk i min omgivning också kommer mot mig :) nu när båda döttrarna gått förbi mig storleksmässigt ;).

Det är så jag också vill vara för mina döttrar, oavsett vad det gäller. Sådan är även relationen mellan min mamma och mig <3.

Jag tycker inte att det är dubbelmoral. Man vill ju att ens barn ska slippa må dåligt över saker man själv mått dåligt av, så man vill ju gärna skona dem från att gå igenom allt jobbigt man själv haft. Dessutom så ser man ju dem med andra ögon än hur man ser på sig själv, ens barn är ju oftast perfekta som de är :) och en operation är ju ändå en rätt jobbig sak att gå igenom. Så att ens dotter ska älska sina bröst som de är, är ju vad man önskar i första hand. Jag håller med Pygme i allt hon skrev. Det är så mycket annat man kan göra för att få sina barn att känna att de duger som de är, sen kan man förstås inte påverka den input de får av resten av världen. Jag skulle heller aldrig uppmuntra en operation, men självklart stötta om det är vad hon verkligen vill. Även se till att hon var påläst innan hon beslutade sig. Tror annars att vi som gjort en operation ändå generellt kan ha mer förståelse om varför man vill göra en operation eftersom vi känner igen oss. Men vi vet också hur jobbigt det kan vara med allt; operationen, läktiden, ev komplikationer, etc.

Min dotter var 11 år när jag opererades och vi hade innan dess pratat en del om bröst eftersom hennes bröst håller på att utvecklas vilket ju tidvis har gjort ont eller kännts konstigt för henne och gjort att hon harfrågat en del kring det samt att hennes kompisar pratar om det. Jag sa då att jag trodde att hon skulle få små bröst precis som jag men att jag var nöjd med mina små och hon sa att hon också ville ha små. När jag ett par månader senare berättade att jag skulle operera dem så sa hon att hon ju trodde att jag var nöjd med dem för att de var små, och då berättade jag hur jag kände. Om hon känner likadant som jag när hon blir stor så kommer jag att stötta henne men jag kommer aldrig att uppmuntra henne att göra det utan vill att hon sa tycka om sig som hon är och i mina ögon är hon jättesöt och helt fantastisk.