Ensam hemma efter op.

Många bra frågor, jag opereras på torsdag :) ensam utan barn i 9 dagar sedan har jag tre barn hemma själv :D

Då är vi i alla fall två i samma båt! Hur har du själv tänkt göra? Framförallt detta att ta sig hem undrar jag över... Taxi finns ju, men för min del skulle det bli dyrt eftersom det är en bit att åka, helst tar jag bussen. Nästa hinder blir att ta sig in genom porten, jag är rädd att bli stående tills någon annan ska in. Väl hemma kommer jag ha mat klar och sängen i ordning med allt nödvändigt inom räckhåll på narttduksbordet. Bara det går att lägga sig och resa sig så klarar jag mig nog om jag bara kommer in i lägenheten. Sedan barnen, två i mitt fall, men jag har också mer än en vecka utan barn direkt efter och de är rätt stora (10 och 14) så jag tror att det löser sig.

Hej! Jag opererade mig i augusti förra året, så nästan exakt 6 månader sen nu. Jag tror INTE jag hade klarat mig utan min sambo. Jag kunde inte resa mig upp själv de första dagarna (varken ur soffa eller säng), kunde inte laga mat, kunde knappt gå ordentligt. Med det sagt så har jag läst att vissa klarat sig på egen hand, men det är nog väldigt individuellt. Alltså - svårt att ge ett rakt svar. Av det jag läst och hört är det många som rekommenderar att man har någon nära åtminstone det första dygnet eller så. Vad gäller att ta sig hem så kände jag personligen att det var enormt skönt att åka bil. Man är liksom nyopererad och kanske inte mår topp eller känner sig så fräsch - inte det roligaste stadiet att åka buss/tåg/tunnelbana på. Och utöver det risken att behöva trängas mer folk som kanske råkar knuffa en eller att bussen stannar tvärt och man flyger fram utan att kunna ta emot sig.. det låter lite obehagligt tycker jag. Om du väljer bil kan jag rekommendera att ha med en kudde eller filt du kan placera mellan bröstet och bilbältet för att underlätta trycket. Jag skulle inte göra några speciella armrörelser (men man ska inte vara helt stilla heller!) och inte massera implantaten, men olika kliniker säger olika saker. Fråga din läkare och se vad de säger att du ska göra. Om du ska vara ensam så rekommenderar jag att planera så gott det går utefter det; se efter var du kan sitta/ligga och på vilka sätt du kan ta dig upp enkelt utan att använda överkroppen (kanske något att kroka fast fötterna/benen i så du kan dra dig upp?). Vi hade tagit alla hemmets kuddar under min sida av madrassen, sov definitivt mer sittande än liggande ett tag haha. Placera saker du behöver komma åt i lagom höjd så du inte behöver lyfta armarna öht. Ha färdigmat eller matlådor redo att värmas, samt snälla och lätta saker att äta när man inte mår topp. Och eftersom man är så svag och ska vara försiktig så ska du inte ha för tunga saker att lyfta, eller anstränga dig med (t.ex. öppna ett jobbigt lock på en matlåda osv). Det tog mig ett ganska bra tag innan jag kunde lyfta saker som vanligt. Än en gång kan du fråga din läkare hur länge du bör vänta med att ha ryggsäck osv, men jag tror även att man får lyssna på kroppen och försöka ge den så mycket ro som möjligt och inte skynda sig genom processen. Till slut kommer det bli som vanligt igen. Det var några ruskiga dagar att sa sig igenom, och jag vet att jag hade varit (ännu mer) miserabel utan min sambo, men i slutändan var det värt det och nu har man nästan glömt bort de jobbiga bitarna :) Hoppas allt går bra!

Åh juste, glömde tillägga - att byta den läke-BH:n man ska ha hade jag nog inte klarat själv heller... det var verkligen inte kul, om jag ska vara helt ärlig. Min klinik sa att jag skulle byta varannan dag tror jag, så jag hade två som jag alternerade mellan och tvättade. Vet inte om alla BH:ar är så, men de jag hade gav ett sånt tryck över bröstet att jag blev illamående och svimfärdig de första gångerna vi tog av den (i kombination med den medicin man tar). Och att knäppa fast den krävde lite ansträngning, så det var inte heller helt enkelt och gjorde rätt ont. Jag kanske bara är riktigt dålig på att klara mig själv, jag vet inte. Men det var så det var för mig iallafall :)

Tack för ditt svar! Det är så som du beskriver det som jag är rädd att det kommer bli. Allra mest rädd är jag för att det kommer att få mig att ångra hela operationen. Om det känns så så släpper all prestige och då hjälper min exmake mig. Han har sagt att han kan hämta mig efter operationen och det du skriver får mig att känna att det blir bäst så. Hur lång tid tog det för dig innan du kunde t ex öppna ett hårt lock eller bära en laptop-väska? Jag ser att du opererade dig på Victoriakliniken, jag var där på konsultation och fick ett så bra bemötande att de rekommenderade mig att först söka hjälp från Landstinget. Nu blir det Landstinget och där har de inte alls varit lika noga med information, man sover inte över heller vilket jag hade gjort om det var på Victoriakliniken.

Ja justja, det glömde jag också - precis som du säger spenderade jag natten på kliniken. Det kändes väldigt tryggt att kunna göra det, då sköterskorna höll koll på min smärtlindring samt kunde ge mig extra om det behövdes. Sen att man blev väldigt väl omhändertagen i allmänhet och vetskapen att ha professionell hjälp på plats, det underlättar. De flesta(?) kliniker skickar ju dock hem en samma dag, vilket verkar funka för många. Önskar jag fört dagbok för att komma ihåg mer exakt, men det tog nog några veckor att återfå kraft. Då tog jag det väldigt lugnt och kände mig rätt svag, om man gör mer på egen hand (utan lika mycket hjälp dvs) kanske man håller kvar mer styrka. Svårt att säga exakt för mig tyvärr. Inte så att jag var helt "ofunktionell", men vissa vardagsgrejer gick inte lika smidigt. Kliniken sa åt mig att inte göra tyngre lyft eller hastiga rörelser under de första 6 veckorna. Tror vissa här på forumet sagt att "tyngre" = mer än ett mjölkpaket, vilket låter rimligt om jag tänker tillbaka. Jag är jättenöjd med resultatet och ångrar det inte, även om det var en tuff period strax efter ingreppet. Vissa har jag hört kunde fungera rätt normalt rätt fort efteråt - tror som sagt det är väldigt individuellt

Jag opererade mig för snart ett år sen, så mycket har redan fallit i glömska, men jag kan säga att jag var inte frack när jag skulle hem från kliniken och tur jag fick en kräkpåse med mig för jag spydde som en gris i bilen hem (min man hämtade mig). Direkt när vi kom hem skulle min man iväg med mellandottern på en viktig grej så jag var hemma ensam ett par timmar med 10-åring och 2-åring och herregud, det var de värsta timmarna jag varit med om på länge... Låg på sängen och hade så fruktansvärt ont med en 2-åring som skrek och klättrade på mig. Haha. Första 2 nätterna sov man väl inte Törnrosasömnen direkt, men därefter var jag ganska mobil tycker jag. Behövde aldrig hjälp i och ur säng osv. Så för min del hade jag inte kunnat åka bussen hem men hade jag varit barnfri hade jag nog kunnat hanka mig fram själv hemma. Lycka till!

Jag opererades igår tidigt på förmiddagen och smärtan var faktiskt ganska påtaglig. Tacka gudarna för smärtlindring xO. Jag låg kvar och njöt/vilade ända fram till 16:30 (vaknade strax innan 12). Gick från kliniken till centralen, min syster fick skydda mig för att inte bli påsprungen. Sedan tog vi tåget hem som tog 3h, var tufft precis innan tåget öppnade och tårarna rann då det spände något så vedervärdigt men sen tycker jag att det gått väldigt bra. Är ganska värskefylld och får knappt på mig min vanliga trosor :’D sovit gott halva natten och nu vaknade jag och tog en tablett för att få sova gott resten av natten oxkså :) armarna har varit fullt rörliga sedan jag vaknade men såklart lite obehagligt. Upplever att jag är tacksam för hjälp första dygnet <3

Tack för att ni delar med er av era berättelser! Jag hade ett långt samtal med min exmake igår, han är jättesnäll och kommer hjälpa mig att komma hem och han rycker ut om det skulle krisa när jag är hemma också. Det känns bra att ha bestämt det, jag brukar inte vara så stursk av mig när jag har riktigt ont utan jag har bestämt mig för att ta emot all hjälp jag kan få. Bara hoppas på att kunna resa mig och lägga mig själv för att kunna vara ensam hemma och äta all mat som jag har förberett den här veckan. Det låter som en riktig mardröm att åka tåg eller att vara själv med två barn i det skicket. All heder åt er som ändå har tagit er igenom det! @Ballerina91: Hur känns det idag? Det sägs ju att andra dygnet är värst.

Idag kämpar jag på med smärta och illamående från morfinet som är snabbverkande. Märker direkt när jag ansträngt för mkt :S men vilar och är uppe och rör mig i mellanåt. Men Somsagt illamåendet nu är hemskt

Oj svårt...jag gjorde min första bröstförstoring för 17 år sen och har för mig jag hade väldigt ont då å låg i sängen i 2 dagar kanske? Men nu när jag bytte implantat inte nån smärta alls, iförsig gjord ejag bukplastik med samtidigt och har hög smärttröskel...men hmmm allt går ju men man ska ju helst inte använda muskeln dem första 2 veckorna så fickan hinner läka. En kan må jättebra å en annan jättedåligt, ta det säkra för et osäkra försök ordna med det mesta hemma innan så har du inga barn så tror jag det kommer gå utmärkt om du som sagt förbereder matlådor bäddar rent, städar och har allt iordning så du bara kan vila sen när du kommer hem. Lycka till:)

Förbered så mycket du kan. Jag lagade matlådor för en vecka framåt så att det bara fanns att värma. Se till att allt du behöver sträcka dig efter finns lättillgängligt. Min kille fick hjälpa mig dygnet runt från att jag opades på en torsdag tills på söndagen. På måndagen kunde jag börja klara mig själv men hade aldrig någonsin kunnat vara själv de första dagarna. Smärtan var 10/10 och jag kunde inte ens äta mat själv. Första dagarna var olidliga men det positiva var att efter det så släppte allt väldigt fort och efter va 2 veckor var jag helt smärtfri

Stackare! Illamående som är så jobbigt, det påverkar ju allt man gör. Jag tror att jag har hört att det finns medicin mot det för dem som får den biverkningen. Hoppas det lättar snart!

Tack för svar! Jag önskar verkligen att vara smärtfri efter två veckor, de flesta tycks återgå till arbete däromkring och då vill man ju känna sig som sig själv igen. Bara 2,5 dygn kvar nu, jag försöker att inte vara nervös.

Jag köpte postafen och det hjälpte väldigt bra. Fick enbart en liten illamående våg inatt men gick över. Tar Inge mer morfin nu då illamåendet påverkar mig alldeles för mycket. Alvedon räcker gott och väl :) lycka till ni andra :D