Får inget stöd från omgivningen

Du beskrev precis mitt liv som det ser ut just nu :(

Varken min syster som är den som står mig närmast av alla, päronen, närmaste vännerna och i stort sett 70 % av min religiösa familj har jag fått det förstått att de tillochmed skäms över att jag opererar mig :(

Önskar jag visste vad man kunde säga till dem.. Känns som de förlorat all respekt för mig enbart pga att jag planerar en bröstförstoring :( Förstår hur d känns att sitta i den sitsen..

Jag hoppas att de förstår efteråt när operationen är gjord varför man gjorde den när de ser hur lycklig man blev över att äntligen ha bröst för första gången i sitt liv :(

jaa, precis. tyvärr känner man sig ju så himla ensam i det här, när man egentligen behöver mycket stöd. Men jag ska ta mig igenom det oså får man se vad som händer sen. Tack och lov för att POF finns <3 :)

tycker de är så tråkigt folk är så själviska o elaka för nån vill förbättra nåt hos en själv. tycker inte du ska strunta i att göra operationen om de är nåt du verkligen vill. förklara hur du känner o hur viktigt det är för dig. de verkar inte alls insatta vad de innebär o om de älskar dig tycker jag man borde leta lite information o ta reda på vad de innebär o att man inte kommer bli en bimbo med stora bomber till bröst för man gör en bröstförstoring. måste va jobbigt o inte få stöd av nån, alla runtomkring mig stöttade mig, o de tycker jag alla borde göra runtomkring än o säga elaka kommentarer.. hoppas de ändrar åsikt o stöttar dig för ditt val. din kropp, dina pengar ditt beslut. ingen ska få dig o tveka för de ine är insatta

Malin: jag har försökt prata med min mamma och förklara varför och hur jag vill göra det men det enda jag får tillbaka är att hon inte vill ha nåt att göra med det för att hon är så mycket emot plastikoperationer osv 😢

blir så ledsen, min pojkvän går att prata mer så med men han bryr sig ju inte och blir nästan arg om jag tar upp det :( men att jag tänker göra det är helt klart men man blir ju osäker när alla runt omkring är så anti mot de :(

jag förstår de är jobbigt när alla är emot det. man behöver ju stödet. klart ens mamma blir orolig o är emot det, hade varit värre om de stöttade de helt o tyckte de va en bra ide. men om de får dig o måt bättre ska hon ju va glad för din skull. min pojkvän va med emot det o helt ointresserad först, han ville inte veta hur de gick till eller nåt. men han följde med på op dagen o hjälpt mig efteråt o nu gillar han mina bröst o är inte alls emot jag gjorde det :) så de runtomkring dig accepterar ju de förr eller senare :) men man vill ju ha stödet nu o precis efter då man är rätt handikappad :/

jaa exakt, jag vill kunna vara hemma efter op men förmodligen så kommer jag få bo hos den enda personen som stöttar mig och det är ju liksom snällt av henne men jag vill ju fortfarande vara hemma. men jag vet ju att jag inte kommer få nån hjälp och det gör mig så ledsen :(

mm man vill ju ens nära o kära ska va där för en. man är ju ganska sårbar o vill ju ha allas stöd. försök få din mamma o lyssna. vad säger din pojkvän om de då? varför är han emot det?

han gtycker att jag duger som jag är och att han inte vill ha en plastig flickvän :s han tycker om silikonbröst men han säger att han inte vill att jag ska ha det :S blir dubbelmoral där eller vad man ska säga :/

Hade det också så, finns en tråd i min profil om det ("avundsjuka? sikilonbröst=inga vänner kvar?).

Jag opererade mig för 1 månad sen. Min mamma slutade att vara sur och från att knappt prata med mig började hon prata med mig igen dagarna efter operationen. Kanske för att hon såg hur ont jag hade. Tror att hon var sur och mot min operation av oro, tror jag så här i efterhand. Mina vänner har knappt nämnt något om min operation och jag nämner den aldrig heller då jag märker att det inte är populärt. De har däremot sagt att det knappt syns något. Kul när man ändå lagt in 450cc high profile och hade en b-kupa innan. Men är väl så om man har rumpa och höfter som jag och är närmare 170 cm. Syns väl mindre då...

Majkan: du låter ungefär som mig då, jag hade tänkt samma storlek också. men visst är det tråkigt att få massa elaka kommentarer om det...

Jag ville göra min operation i massor med år innan jag äntligen gjorde det. Så jag hann liksom känna alla på pulsen innan. Mina vänner tyckte inte jag skulle göra det. Maken tyckte jag var fin som jag var. Föräldrarna pratade jag inte ens med för jag visste vad de skulle säga.

När jag väl gjorde det (5 månader sedan) så var det bara maken och en arbetskollega som fick veta det. Resten vet det fortfarande inte. Eller så vet de det men kan inte med att fråga. I och med att det är vinter så är det ganska lätt att dölja brösten med scarf, tröjor och så. När jag vill att de ska synas så klär jag mig därefter.

Men jag gjorde det för min skull och endast därför. Jag ångrar inte en sekund och jag är sååå nöjd nu i efterhand! Vill någon fråga nu så tänker jag svara. Frågar de inte så får de väl gissa själva. Det är deras problem, inte mitt. Mitt problem är redan löst!!! 👍

Stort lycka till!

Sanna. :oh vad bra att du löste det så, min pappa tänker jag inte berätta för, faktum är att ingen annan kommer få veta nu eftersom alla tar det så dåligt.. :)

Tack så mkt!

btw, fint namn du har ;)

hehe ja de va lite dubbelmoral.  om han nu gillar de så har de ju inte med o göra han inte tycker de skulle bli attraktivt på dig, utan tror de är mer att han är rädd du ska gå till en annan så fort du fått större bröst. tydligen så tror många killar det. eller att han är orolig för känslan att de känns hårda o fake. men de behöver inte kännas fake. mina är mjuka o ta på och tusen gånger gosigare o ta på än mina förra, för då fanns de inget o ta på :P

Majkan - Läste precis den tråden på din sida och man känner igen sig kan ja lugnt säga :(

Jag tror att tjejerna har rätt att det kan vara avundsjuka elle rädslan för att de inte längre har snyggast bröst. Vi tjejer är ju väldigt tävlingsinriktade med våra bröst.. eller många iallafall.. Och vi jämför ju alltid brösten så antar att det kanske är en big deal för oss tjejer :S Familjemedlemmarna kanske är som ni säger rädda för förändringar? Min pappa verkar skämmas jättemycket medans mamma förstår mer men inte helt.. Förstår inte varför bröstförstoring ska vara nånting att skämmas för :(
Kanske är rädda att andra ska få höra vad dottern/systern/flickvännen opererat och snacka bakom deras ryggar? I dont know..

Men jag tror att de förstår när man gjort operationen.. Hoppas jag åtminstone

tror vissa kan skämmas för de inte vet hur bröstförstoring blir efter. mom man inte är insatt tror ju alla man kommer se ut som en strippa o gå med värsta urringning varje dag o få två bomber. du kanske kan visa opererade bröst så de ser man inte behöver göra bomber utan de kan bli väldigtnaturligt. kanske visa vad du är ute efter? om de inte är två bomber för då lär de blir mer oroliga :P men storleksvalet ska du bestämma o inte påverkas av andra. jag påverkades nog ganksa mkt av andra, alla tyckte 400cc va mkt o att de ska se naturligt ut annars är de skitfult. hade gärna haft mkt större bröst än vad jag fick

Jag tror du har rätt Malin! Så har jag inte tänkt på det innan faktiskt! ❤️ Man skulle ju kunna visa dem bilder för att de ska förstå att det inte handlar om att få två bomber utan två bröst, som känns som att alla andra har runt om en förutom en själv.. För pappa skulle jag nog inte kunna visa bröstbilder men definitivt för morsan och tjejkompisarna :D

Hoppas att det hjälper! När tom ens vänner är så emot det börjar man tänka om hela operationen som plastsvan sa.. Man opereras ju inte för att "konkurrera ut" kompisarna i vem som har störst/bäst och vackrast bröst liksom :(

Det hela handlar ju i grund och botten om att vilja sluta hata sitt i nuläget obefintliga bröst.. För mig är det så iallafall :/
 

Føler med deg, har det litt på samme måte.

Min mamma er også i mot at jeg skal ta en brystforstørrelse og tilogmed nekter å passe barna mine når jeg skal dra å gjøre det...

Men jeg tenker sånn at dette er så viktig for meg og min selvtillitt, at det kan ikke stoppe meg og det må dem bare forstå. 

Håper det ordner seg for deg :)

Hej tjejen! Jag hade oxå problem med min mamma innan, hon påverkade mig så mycket att jag var nära att avboka OP några dagar innan... men jag fick verkligen stänga av allt, gå in i mig själv och falla tillbaka på känslan av att jag ville det här... och jag tycker det låter på dig som du VILL det här och då ska du absolut göra det... Din mamma kommer förstå med tiden, när hon fått tid till att smälta allt... min mamma var sur på mig innan, under tiden och efter OP, men sedan visade jag bilder på mitt utgångsläge och då började hon nästan gråta och få dåligt samvete... Nu är hon bara glad för min skull, så ge det lite tid, hon vill dig bara väl även om det mer stjälper än hjälper...Anledningen till att din pojkvän säger att han gillar silikonbröst, men inte vill att du ska ha det är förmodligen att han tror att du ska börja ragga på nya killar bara för att du har silikon, de flesta killar tänker tyvärr så och jag vet att det är många här inne på forumet som haft samma problem med sina pojkvänner, mitt tips är att visa honom ristestet så han inser att du inte kommer bli Dolly Parton liksom...😉 Lycka till på Plastikakademin, Gunnar är underbar! 👍

Blir ledsen när jag läser om din situation.... jag har bara berättat för två vänninor, varav den ena gjort det själv, och min man förstås. Från honom har jag fullt stöd, det är från början han som skämtat om att jag ska göra det, oc.h nu har jag bestämt mig för det.

Däremot vill jag INTE berätta på jobbet, känns för "intimt" på nåt sett. Så jag vet inte hur jag ska krångla till det med sjukskrivningen, har ju ett tungt jobb också...

Och mamma... ja inte en susning hur jag ska gå tillväga där. Hon är lite gammaldags kan man lugnt säga, och kan himla med ögonen ibland och säga "tror du den där människan har silikon" som att det var en dödssynd. Haha...  jamen det har väl alla nu förtiden säger jag då, Vaa???

Fast jag vet ju att hon bara skulle försöka övertala mig att inte göra det, tycka att det var galet mycket pengar och så, men inte bli arg och avståndstagande. För jag känner att vid min ålder och efter 2 barn har jag all rätt att göra som jag vill! Och tänker göra det också!

Jag har ju själv varit lite emot det på nåt sätt, och det är nog det som gör nu att jag inte riktigt kan stå för det... jag vet inte.

Men lycka till!