För dyrt/värt det med bröstförstoring?

Det finns inget rätt eller fel svar såklart, utan det bästa är väl att gå efter hur det känns för en själv och vad man prioriterar. Jag opererade mina bröst för 8 år sedan och kan inte säga att livet blev varken bättre eller sämre med implantat. Vissa saker blev enklare och andra blev svårare. Ångrar inte själva ingreppet, men det blev för stora implantat enligt mig som har gjort att jag ej kunnat köpa bh i vanlig butik, ej kunnat ha sport-bh/topp i rätt storlek, ej kunnat knäppa skjortor eller ha vissa klänningar/toppar. Ska byta till mindre nu. I det stora hela är jag dock glad över att jag opererade dem, men det är verkligen inget som är rätt eller fel. Man kan aldrig veta innan hur det ska kännas efteråt.

Jag ställde mig samma fråga när jag var ca 20/21 år. Det tvingade mig att ställa behovet av bröstförstoring mot alla andra önskemål i livet. Jag landade i beslutet att det inte var värt det då. Nu är jag 33 år gammal, har två barn och har sett mina brösts förändring i och med två graviditeter. Innan hade jag 75C fasta bröst, pga av graviditeter och amning gick jag upp till 75E. Efter att båda graviditeter var klara landade jag i en 75B. Nu har jag fått se mina bröst i liten, mellan och större storlek och är helt säker på att jag vill tillbaka till 75E/70F, minus den sprängfyllda/hårda känslan med överfulla mjölkbröst.

Ja det är såklart individuellt om det är värt det.. För mig var det 100% värt det. Var så sjukt missnöjd med mina bröst innan, storleken och framförallt formen, så jag har inte ångrat operationen en enda sekund. Tänkte också att det är pengar som kan läggas på annat, men jag ville inte välja bort brösten just för det var så viktigt för mig. Pengar kommer och går, och för mig var det så värt att lägga dem på en operation :)

Jag tycker inte att det är för dyrt, ser det också som en investering

Har också planerat att boka in konsultation hos Polarkliniken. Funderar dock vad det kommer att landa på då även kanske ett lyft kan behövas. Vissa dagar känns det som att det inte alls är mycket pengar om man slår ut det på tid. Men andra dagar känns det som en enorm summa som jag funderar om jag ens har råd med, speciellt i dessa oroliga tider med permitteringar, varsel och så.

Jag är också nyfiken hur ni resonerar. Jag har väl mer eller mindre bestämt mig för op (förstoring + lyft) och sambon är med på den banan. Men jag är mer orolig för eventuella komplikationer, men jag samtidigt kan det ju bli komplikationer relaterat till vilken operation som helst.. Men troligtvis blir det operation i december ändå.

Allting handlar oftast om vilket utgångsläge man har. Både fysiskt med hur brösten ser ut, men även ekonomiskt med hur en kostnad för operation eventuellt belastar ens vardagsekonomi. En bröstoperation är inget man ska tumma på, dvs välja något sämre alternativ eller inte göra allt som krävs (förstoring, lyft, justering av vårtgård etc) för att man inte har råd. Därmed tycker jag inte att man ska förringa den ekonomiska faktorn i detta eftersom kostnaderna kan bli stora beroende på vad man behöver göra för att nå sina drömbröst!!! Och då har vi inte ens talat om kostnader vid eventuella komplikationer!!! Jag tycker verkligen att du ska göra en operation så att du blir nöjd med dina bröst!!! Men gå först till minst 3 olika konsultationer för att få en uppfattning om vad som måste göras för att du ska få det resultat du önskar och stäm sedan av vad dem åtgärderna samt eventuella försäkringar kommer kosta. Då blir det lättare för dig att ställa kostnaderna och det fysiska behovet mot varandra och därmed lättare att bestämma dig för om du opererar dig nu eller väntar några år. Lycka till:)

Önskar jag aldrig någonsin lade dessa enorma summa pengar på att operera in ett par plastbollar i min kropp, men det är ju lätt att vara efterklok! 90 000 kr har det kostat mig i pengar, obeskrivligt mycket har det kostat mig i psykiskt och fysiskt lidande. Tycker faktiskt det är helt befängt hur man frivilligt utsätter sig själv för detta och samtidigt BETALAR för det.

Låter som att du @bun11 har haft en tuff resa. Var det din kropp som inte klarade av implantaten i kroppen eller har det läkarens fel?

Har varken haft autoimmuna problem eller andra komplikationer. Kirurgen gjorde ett mycket bra jobb och brösten har varit felfria i 7 år. Det kändes helt enkelt bara fel från första början. De var för stora, de var i vägen, de hindrade mig i min vardag, de fick mig att känna mig stor och vulgär, fick mig att känna mig som någon annan och inte mig själv. Var nära på att plocka ut dem direkt efter OP men valde ändå att ha kvar dem, men har nu de senaste 1-2 åren gått i tankarna att antingen byta ut dem till ca hälften (typ 200 cc) eller att ta ut dem helt. Valde att ta ut dem helt av diverse olika anledningar och jag är så nöjd nu två veckor post explant. Önskar att jag aldrig opererade mig. Så extremt onödig grej jag gärna hade varit utan.

Härligt att höra att allt har gått bra och att det inte var pga smärtor, infektioner etc som var anledningen till ditt beslut. Men som du säger så är det viktigt att man ska känna att man verkligen vill detta!!

Tror bara man själv kan avgöra det. Jag brukar tänka att - jag skulle aldrig operera något om risken att jag ångrar mig är befintlig. Alltsö, om du avskyr dina bröst idag har du kqnske inte så mycket ”val” annat än operera, för att va nöjd. Så va det för mig. Om du däremot idag tycker brösten är helt ok men bara vill ha bättre så kanske du ska fundera ett varv. Annica Englund skrev i sin blogg att hon ångrar djupt att hon ens gjorde brösten eftersom hon ändå gillade sina bröst men bara fick dille på större. Har du helst 50 k på kontot eller ett par tuttar i din spegelbild? För mig var det valet extremt enkelt, men är det ingen självklarhet så bör man avvakta. Brukar tänka så med allt, har jag helst pengarna kvar så jag kan ha de till annat eller saken i fråga. Då får man ofta ganska tydlig känsla av vad man vill. Sen är en operation ac brösten inte så ”bara” som det kan uppfattas utifrån. Läkningstiden är lång och ibland ganska eländig, speciellt om man råkar ut för psykisk ohälsa som en bieffekt av isolering, fysisk begränsning som blir efter op. Sen ska man komma ihåg att vill man en dag ta ut implantaten så kommer ens bröst antagligen inte se likadana ut. Troligtvis uttöjd hud och ärren är ju där, så ska man operera brösten ska man enligt mig vara helt säker på att man inte har så mycket att ”förlora”. Samtidigt så vill man ju våga lite här i livet, allt har sina risker. Sen som ovanstående skrev också så ändras brösten mycket efter barn och man får okSå komma ihåg att en operation gör också att man ”skriver upp” sig på att göra x antal omoperationer genom livet. Gärna var 10-15e år beroende på hur nojjig man är över att ha gamla implantat i kroppen. Oförutsedda komplikationer Kqn också komma på vägen och göra att man tvingas ta ut eller operera om och punga ut 50 k till, så man ska va beredd på att alltid ha det med i tanken för att inte bli ställd om det händer och blir dyrare än man tänkt.

Tack för infon. Det där med att man skriver upp sig på ett antal omoperationer är något som jag inte alls har tänkt på. Jag har liksom antagit att i och med att det är livstidsgarati, så kommer man att ha dem hela livet. Har därför också bara tänkt att det är en engångs summa som man betalar.

Exakt, men tyvärr är det svårt, nästintill omöjligt att veta om en viss sak är bra för en innan man faktiskt är där och kan konstatera det. Det jag menar är att man i dagsläget verkligen kan tro och vara inställd på att en bröstförstoring är det enda rätta för en, men när man sen står där och har opererat sig så kan det visa sig att det var helt fel beslut. Så var det för mig. Jag HATADE mina bröst, led något otroligt i vardagen, i relationer och psykiskt pga hur hemska jag tyckte att de var. Inte ens för mig, som dessutom heller inte ens drabbades av någon komplikation eller något estetiskt fel med bröstoperationen, var operationen rätt beslut. Nu har jag både haft hemska bröst som jag hatade, jag har haft fina opererade bröst och jag har genomgått en explant. Med facit i handen kan jag bara konstatera att det inte var värt det. Varje operation (och nu gjorde jag ändå bara två st eftersom jag avslutade min bröstresa här, tack och lov) gör fruktansvärt ont och är förknippad med så mycket psykisk stress och oro över diverse olika aspekter. Skulle aldrig i mitt liv klara av att leva med implantat för resten av mitt liv och då operera mig var 10e år. Det är heller inte värd den besattheten och all den tid och tankeverksamhet man lägger nej på sina bröst och sina operationer. Enligt mig finns det miljontals vettigare saker att lägga sin energi på i livet. Jag är den som brukade fnysa åt dem som sa att man inte löser några problem av att fixa till sig själv utseendemässigt, utan att det handlar om en självkänsla och självbild som är skev och som måste arbetas upp. Nu är jag mogen nog att själv inse det. Det handlade aldrig om mina bröst per se, kom igen, de är ett par fettklumpar. Det handlade om att jag inte älskade mig själv och respekterade mitt eget värde. Nu är jag färdig med min lilla rant haha! Önskar bara att jag kanske kan påverka någon tjej här på forumet att också förstå detta och komma till insikt :)

Håller helt med Bun11. Jag ångrar inte min op och kommer antagligen ha kvar mina implantat sålänge ingen komplikation uppstår, eftersom jag inte klarar av mina gamla bröst, Men med facit i hand hade jag AÖDRIG tyckt det va värt eländet, mödan, tiden och energin man lagt på detta om man inte verkligen verkligen verkligen avskyr sina bröst. Nästan hela mitt 2020 har gått åt till läkningstid, planering, oro, ångest, nojja kring brösten. Såhär i slutändan så är det värt det eftersom mina tidigare bröst begränsade mig mycket, men till och med jag som va väldigt påläst kring komplikationer, oro, ångest efteråt etc fick det 100 ggr värre än jag någnsin kunnat föreställa mig. Det behvöer inte bli så för alla, för vissa är det bara några veckors läkning sen en dans på rosor med nya fina bröst, men man ska absolut inte ta det för givet. Sen så finns alltid risken att man ångrar sig, och det går ju aldrig att få ogjort, samtidigt så tycker jag inte man ska tänka så heller för det finns en risk att ångra allt i livet och ska man aldrig våga prova så får man ju inget gjort men man ska tänka efter, noga! Detta är det bästa jag gjort men också det värsta jag gjort, bokstavligt talat redan ångest inför implantatbytet man behöver göra i framtiden, vet inte ens om jag kommer palla då utan kanske bara tar ut dem och gör ett lyft, skulle nog inte palla läkningsprocessen en gång till ??