Fruktansvärt nervös för nedsövning och smärtan

Lugn o fin! Det finns ingenting du behöver orora dig för. :) I promise! 

Va själv lite smånervös men allt gick jättebra! De är skickliga på sitt jobb, alla de team som arbetar runt narkosen och din efterbehandling. De är vana vid att möta nervösa patienter o kommer ha full förståelse o göra det bästa för dig - om du bara talar om vad det är som skrämmer dig. :) Berätta gärna för dem att du är lite nervös när du kommer på plats så får du säkert någonting lugnande som hjälp på traven.

Smärtan kommer ju finnas där när du vaknar, men du kommer få bra smärtlindring o snart kommer du underfund med vilka rörelser som påverkar smärtgraden. Jag blev positivt överraskad då smärtan inte alls va så intensiv som jag väntat mig. Hade hört lite skräckhistorier o gjort en höna av en fjäder inser jag i efterhand. :D

Det kommer gå jättebra! Ser fram emot o läsa din OP-story o få höra om dina uppleverser! Lycka till tjejen! 

Haha det kändes bättre nu med någon som lugnar en :p Ja berättelsen kommer att komma :D Jag har också dom där skräck historierna ekandes i huvudet, men har ganska hög smärttröskel så det borde gå bra! :D

Jag var också jättenervös och orolig. Jag var rädd för själva ögonblicket man skulle "somna" att jag skulle få panik. Det som hände var att jag var så pass orolig o rädd innan att jag svimmade inne på kirurgens rum när han skulle rita på mig :) Själva narkosen var helt ok. Han började med att ge en minidos så man blev lugn sen minns jag inget förrän sköterskan stod bredvid mig efter operationen och försökte få på mig bh-n. Vad är det du känner mest oro inför? Jag tyckte upplevelsen var mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Mådde inte illa eller något efteråt.

Det är ungefär det jag också är rädd för. Sen har jag ansträngnings astma också och är nog rädd mycket över andningen och sådant. Även om han inte sa någonting om att det skulle vara något problem "mycket goda förutsättningar" uttryckte han sig. Är nog egentligen mest nervös inför hela grejen. Nått jag alltid varit så fruktansvärt missnöjd med ska rätas till :)

Klart det kommer gå bra! :) haha! Nu när det gått några dagar kan man redan se tillbaka på det man tyckte va "hemskt" o skratta åt det. Mitt värsta minne från första dagarna va den dagen jag grät... Massor! Men inte av smärta eller rädsla! :) Utan av frustration.. Jag va sååå kaffesugen tror det va dag 2 o givetvis ensam hemma just då, så jag kämpade som attan för o öppna överskåpet i köket, fick släpa fram stol o kämpa mig upp på för o nå ända upp o in på andra hyllan (min pojkvän tänkte sig inte riktigt för gällande det där med anpassning o tillgänglighet av vardagsprylar för min skull), fick efter mycket om o men ner både kaffebönor o kaffefilter, tog mig ner från stolen, släpade den genom heeeela köket tillbaka till bordet, lyckades efter ett par försök fylla bryggaren med vatten (orkade bara lyfta kannan med nån dl vatten åt gången) men skam den som ger sig! Äntligen va allt klart o det enda kvar att göra va att trycka på knappen... Trodde jag! Det va helt omöjligt! Höjden o vinkeln på bryggaren gjorde att jag i rörelsen fick direktkontakt med bröstmuskeln vilket va stelt, obehagligt o omöjligt att genomföra. Den jävla bryggaren är en sån med termos som automatiskt stänger av sig efter bryggning, så den där knappen är jättetrög att trycka in o den flög tillbaka till offläge om o om o om o om igen. Gjorde nog 100 försökt! Till slut blev jag så arg att jag tryckte hela bryggaren mot väggen där den stod i ett vilt försök att med min kroppstyngd trycka in knappen.. Nu är det en grov tegelvägg på den sidan av köket o knappen hamnade i skarven mellan stenarna. För brast det totalt för mig. Storgråtandes i soffan - där hittade pojkvännen mig, han va halvt hysterisk eftersom han trodde något hänt o att jag hade jätteont. "JÄVLA SATANS KAFFEBRYGGARE!" Va min enda kommentar. Han försökte dölja sitt skratt så gott det gick o jag kände mig otroligt fånig o skämdes massor när han fick vända sig om för o dölja ett flin från öra till öra.. Hahahhahahahhaaa! Ja kanske inte riktigt ämnesrelaterat men nån av er som känner er nervösa o oroliga kanske får en insikt i hur simpel hela OP-proceduren o den första tiden är om nu denna upplevelsen va den värsta - iaf för mig. Man är ju lite känslig o omtumlad första tiden, tror det beror mycket på att spänningar som byggts upp under veckor innan OP plötsligt släpper o gör att man lätt överdriver känslomässigt åt alla håll. Jag personligen tror att många skräckhistorier härstammar från just sådana dagar, då man varit lite överkänslig o gjorde en hönan av en fjäder. :))) Nån som känner igen sig? :D

Hahahahaha!! Tur att jag inte dricker kaffe mer än när jag vakar av nattveckan! Det där var förmodligen det roligaste jag läst på länge ; p Det är tur att inte alla bara Har "skräck historier" att berätta! Är du nöjd med storleken efter op förresten? :)

Raven1980 - Hahahahah :D vilken underbar historia!! Eller, förstå mig rätt, jag skulle reagerat precis som du och det måste känns förJÄVLIGT i det ögonblicket, vill inte förminska de känslorna på något sätt. Men jag skrattade verkligen Med dig när jag läste ditt inlägg :D tror inte riktigt jag förstått hur pass orörlig man kommer va efter op :O

Haha! Ja man får ju bjuda lite på sina erfarenheter, även om man kanske iinte är så stolt över dem i alla lägen. ;) En annan lurig grej jag kan gissa att andra än jag råkat ut för är förlängningssladd till mobilladdaren - ännu en rörelse som va omöjlig. Sätta sladden i väggen va inga problem men att trycka ihop två sladdar i knät - that's a bit NO! :))))) Ja jag är jättenöjd än så länge. Va lite orolig att 300 skulle kännas litet men de är faktiskt större än jag förväntade mig. Kan döljas bra i kläder men kan lika lätt framhävas riktigt najs i en tight top. :D bröstbandet känns dock kopiöst osexigt men man får tänka att det är för en god sak. :p Jag ska ju ha det i sex veckor dygnet runt.. Verkar vara väldigt olika från klinik till klinik.. Likaså det där med sport-bh. Försöker ta bilder nästan varje dag. Det händer ju lite för varje dag som går. *tumme upp*

Jag är lite orolig att det ska bli för litet. Men det kan som som.sagt inte bli mindre iaf :) Vad skönt att vara nöjd över det! Kan tänka mig att man inte alls är så sugen på att hå med bröstbandet jämt ovh ständigt. Men ska man vara fin får man lida pin ; p

Haha! Ingen fara. :)) Va sådana kommentarer jag hade hoppats på. :))) ja man är ju lite mer känslig än normalt o reagerar på sätt man inte riktigt hade föreställt sig. :)))

Jag förvånades över hur de små o simpla grejerna i vardagen blev så svåra. Jag hade inga problem med o lyfta saker, vilket va det jag trodde skulle bli värst. Funderade på att skriva ihop en liten rolig lista med de problem jag stötte på under min första vecka, men det hade blivit en halv roman. :P Men några funderare jag kan ge är:

Ha koll på toarullen, den rackarn kan va en liten huligan! Satte den på en hylla för o ha nära till hands, man har ju lite svårt att vrida på sig. Den trillade dock ner i badkaren istället o jag höll på att råka ut för en mindre olycka i mitt försök med att få tag i den med diverse verktyg bla en plattsång. :P

Stickkontakter i vägg fungerar ganska bra, men som sagt att pressa ihop en förlängningssladd o en kontakt framför sig innebär att bröstmusklerna är vääääldigt involverade. Där kan man behöva lite hjälp. :P

KAFFEBRYGGARJÄVELN är ett kapitel för sig. :P

Burkar med skruvlock kan ge ett mindre raseriutbrott! Ex om ens karl har hämtat piller åt en o sen ger sig iväg hemifrån. Där sitter man i soffan o ser ut som hulken i sina försöka att bryta sig in o få tag i den lilla underbara uppenbarelsen i fort av smärtstillandepiller.

Bilen! Den är en hel vetenskap. Först ska man få upp dörren, aldrig har jag tänk på att man använder bröstmuskeln när man "knyter handen". Detta är en gammal skräpvolvo o de är ju kända för att man kan behöva råstyrka både för både öppna, stänga, styra o starta. Hahaha! Sedan ska man ner i sätet, o stänga stänga.. Som sagt - VOLVO. Hade underlättat med en bulldozer från utsidan för putta igen dörren. Fick resa mig IGEN, ta tag i dörren o backa in i bilen medans jag släpade med mig dörren, sedan tvåhansgrepp när jag satt på tvären i sätet för kunna stänga. Att gasa o svänga va inga problem, men att få i 1:ans växel.. hahaha!!! Orsakade trafikstockningn i en rondell. Även här gäller tvåhandsgreppet. :P

Det roliga är att jag efteråt fick frågan av pojkvännen ang varför jag inte tog audin istället? Humm ja varför tog jag inte bilen med automat växellåda o alla tänkbara sensorer o kameror... Smart tjejen! haha, va nog lite virrig! :P

Båda jag o andra har skrattat med mig och åt mig sista tiden. Men det bjuder jag på!

Hoppas inte ni tycker att jag kapat tråden här nu, va inte min mening... :)

Kram på er!

Jag var DUNDERFÖRKYLD och kunde inte andas genom näsan. Det var ett orosmoment i sig...men det verkar ha gått bra :)

Hahahah tack Raven1980 för att du delar med dig av alla incidenter och ger så goda råd :D har varit väldigt underhållande och nyttigt att läsa!! Skitbra tips att ta med sig sen när det i framtiden förhoppningsvis blir min tur :) ska hålla stenkoll på toarullen ;)! Såg att du startat en tråd om dessa roligheter, riktigt kul initiativ från dig :)