Funderingar kring bröstförstoring

Hej :)

Jag är fortfarande "nygjord" även fast jag börjat läka.

Jag började bli intresserad av att göra en op för många år sedan, men hade inte motivationen till att spara då. Så för kanske 2 år sedan började tankarna sätta igång på riktigt, men det var inte förrän i somras när jag kom hem från en semester i USA (vill påpeka att jag såg perfekta tuttar varje dag i miami så det påverkade mig rejält haha) som jag insåg att "fan jag har en del pengar kvar.." Hade tidigare sagt till min sambo att jag ville göra brösten innan vi åkte på semester, men han sa att det är bättre att vänta till efter och se hur mycket pengar jag har kvar. Så det var det jag gjorde :)

Min motivation till att spara till semestern utvecklades till motivation till att spara till operationen.

Jag la in 425 cc och nu när svullnaden börjar lägga sig inser jag att jag kunde gått upp i storlek, dock ser dom väldigt naturliga ut vilket var mitt mål.

Jag hade fruktansvärt ont första 1-1,5 veckan och tog maxdos av alla painkillers och kunde efter det trappa ner på dom allra starkaste för jag blev irriterad över att vara dåsig och "hög" hela tiden haha. Nu har det gått 3,5 vecka och det enda som gör ont nu är att det sticker till i bröstvårtorna men det är för att nerverna börjar hitta tillbaka till varandra. Sen kan det göra lite ont om jag gör för ryckiga rörelser, böjer bak armarna för mycket, osv men som sagt, det har inte ens gått en månad så det är helt normalt.

Jag kan rekomendera Proforma och Dr. Örjan Gribbe, för jag kände att han lyssnade på mig och mina behov. Alla som jobbar där är även väldigt gulliga och hjälpsamma!

När jag berättade för mina vänner fick jag bara positiva reaktioner, förutom från en kompis, men vet att hon också vill göra men inte har råd :/

Det fruktade samtalet med mamma drog jag ut på, lääänge.. Men en dag så sa jag det bara. Hon blev nästan ledsen och tyckte inte alls om idén. Men då blev jag ledsnare och förklarade för henne exakt varför jag ville göra det och då ändrade hon sig. Vi satt och prata i flera timmar och efter det var hon bara positiv till operationen :)

Hoppas du fick svar på några frågor! Vet själv hur det är att gå ovetande ;)

Kram

Jag har inte gjort någon operation än men hoppas att det blir av till våren. Jag har drömt om att göra en operation i ca 8 år men har aldrig trott att det faktikst kommer bli av. Har sparat pengar i ca 18 månader och nu står jag här med pengar till en bröstoperation, tanken var aldrig att jag sparade just till en operation utan jag sparade bara för att känna mig duktig typ, undermedvetet var det kanske till en operation! När det kommer till att berätta för folk har det varit väligt jobbigt. Jag har alltid nämnt för mina vänner att jag skulle vilja genomgå en operation men har alltid fått till svar "du behöver ju knappast det" och då har jag blivit ganska ledsen faktiskt och tänkt "vem är det som bestämmer om en operation behövs eller inte". Jag har inte direkt små bröst men dom är väldigt fula och mina vänner har aldrig sett mig utan BH, trots att vi känt varandra i över 15 år. Så att nämna det för någon har känts jobbigt för att dom aldrig tagit mig seriöst innan. Jag har sagt det till en vän nu och hon blev glad för min skull, har även berättat det för min sambo (givetvis), han sa inte så mycket och sen har jag berättat det för min mamma. Till en början tog mamma det bra för tror inte att hon heller trodde att jag var seriös men när hon fick reda på att jag varit på konsultation så blev hon lite ledsen tror jag. Kan ju inte direkt säga att hon stöttar mig i det hela, hon varnar bara för komplikationer och tror inte att jag har läst på tillräckligt om det , hon verkar helt ärligt tycka att jag är riktigt korkad som ska göra detta (tråkigt nog, då jag har väldigt bra kontakt med min mamma annars). Nämnde det även för min pappa, som jag har väldigt dålig kontakt med han tyckte att jag skulle genomgå en opertion om jag verkligen ville det men att jag skulle vara försiktig av mig och verkligen överväga mitt val av klinik. Jag har inte vågat berätta det för min bästa vän än, hon skulle aldrig förstå mig tyvärr och skulle tycka att jag var slampig om jag förstorade brösten.

Hej,

Är oxå ny här på POF och planerar att göra en op i slutet på Feb, början på Mars. Jag har lagt undan pengar i 4 år och förberett mig "mentalt". Tycker själva operationen känns läskig men är säker på att det är värt det. Jag har haft turen att ha en storasyster som har gjort en bröstförstoring (10 år sedan) och hon har banat väg för mig. Kändes väldigt läskigt att berätta för min mamma och min bästa kompis men ändå skönt efteråt. Min mamma kändes mest lite besviken och vill att jag ska ha bra självförtroende men var väldigt förstående ändå. Jag tänker inte berätta för fler (förutom till min chef pga sjukskriving) och tycker inte att man ska känna press att behöva göra det. Det är min kropp och mitt beslut! En stor börda lättade dock när jag berättade för bästisen för hon tog det väldigt bra även om hon inte riktigt förstod mig. Min chef är jag mest nervös för. Har beslutat att berätta imorrn. Kommer kännas skönt när det är över!