Lakrits
Kvinna ·
Har bokat op tid och nu varvas jag med lyckorus och ångest! :(
Hej alla tjejer! Nu har jag bokat op tid för förstoring och jag blir inte klok på mig själv :( Ena stunden är jag överlycklig till att ha tagit mitt beslut och jag vet jag kommer bli så nöjd, till att nu sitta här o fundera på vad faaan har jag gjort?! Jag som ända sen tidig tonår haft komplex över mina icke existerande bröst har tänkt på detta och nu börjar jag fundera på vad omgivningen (läs närmsta familj- mamma, pappa, svärmor) kommer säga... Mamma o pappa är 40-talister o tack o lov har de knipit riktigt bra men det de har sagt är suckande att jag är fåfäng... Kan meddela att det finns mer fåfänga människor än mig iaf! De e ju en generation där plastikoperationer e nåt helt främmande... Jag har barn och därför vill jag även berätta för svärmor om nåt skulle hända och hon behöver rycka in som hjälp. Vi hade dock en diskussion igår om ekologiskt, plastbanta hemmet osv- att leva ett liv så naturligt som möjligt helt enkelt utan tillsatser av farliga kemikalier- och hur vi båda börjat tänka så och så sitter jag här o tänker operera in skit i kroppen! Jag blir inte klok på mig själv.... 🙁 Vet att jag vill, är det här helt normalt o vackla fram o tillbaka??? Hur upplevde ni era närmsta veckor innan er operation? Tacksam för svar! ( I övrigt undrar jag hur sjuttsingen man gör för att dela in texten i delar? När jag trycker enter för att byta rad händer inget, det blir ju så kompakt att läsa.... ✉️) Hälsingar noll koll
Sortera efter
Mallno
Kvinna ·
Jag har precis som du haft komplex över mina obefintliga bröst ända sedan tonåren. Jag trodde att jag med åren skulle bli fri från tankarna om att ha riktiga bröst, men nu är jag över 40, och tankarna är desamma. Jag har velat mycket fram och tillbaka. En dag bestämde jag mig bara för att göra en op! Jag insåg att jag aldrig någonsin kommer att bli "hel" som människa, om jag inte gör det. Det får bära eller brista. Efter jag väl bestämt mig, så har jag bara varit glad över mitt beslut. Nu har det bara gått 3 dagar sen min op, så jag ska kanske inte säga för mycket, men som det känns just nu så kan det här vara ett av de bästa beluten jag har fattat i mitt liv, jag känner mig så fin🙂
Jag tycker du ska tänka lite egoistiskt i den här situationen. Bry dig inte om vad andra ska tycka och tänka. De människor som känner dig, kommer troligtvis förstå dig om du förklarar varför du vill göra det. Sen när det gäller att operera in skit i kroppen så har du självklart en poäng. Jag har inga sådana tankar alls dock.
Hoppas allt går bra för dig. Lycka till!
Gilla
Smulis
Kvinna ·
Jag pendlade precis som du med de känslorna! Har alltid tyckt mina vart lite små men har ändå levt ok med dem med bra bh osv men aldrig gillat dem i bikini mm..men sen efter barnen försvann även fyllningen som fanns idem och det har jag lidit ännu mer över...så mina val var att acceptera dem som de blivit eller göra nåt åt dem..men kunde stundtals undra vad sjutton jag gett mig in på även om jag funderat så länge...
Nu när de är 4 veckor så kan jag inte förstå vad jag tvekade över! Så himla glad över att brösten är mina och att jag inte plockar av dem (bh:n med gelefyllning) på kvällen och känner mig platt.
Nu är mina inte ens klara, de är inte perfekta och kommer kanske aldrig bli (det ena har inte sjunkt ner som det ska än, så vet inte om det blir korr eller om det fixar sig) men ÄNDÅ är jag så lycklig och känner mig så mycket finare än innan och det är värt allt!!
Det kommer gå jättebra och du kommer inte ångra dig!
Gilla
L4c0st3
Kvinna ·
Tror också att dina tankar är helt normala, jag var i alla fall helt knäpp innan operation och velade fram och tillbaka ständigt. kan säga att jag var så nervös och osäker att jag helt plötsligt fick mens ett par dagar innan operation!
I en sån här situation måste man vara egoistisk. Det handlar om dig och att du ska trivas med dig själv.
Nu har jag inte behövt berätta för min svärmor ex men har pratat mycket om det med min egen mamma som avskyr operationer och till och med min farfar stöttade mig i detta :)
Idag är brösten 5 dagar och jag ångrar mig inte en sekund!
Så vill du göra detta, gör det för din egen skull och försök att inte lyssna så mycket på andra. Lycka till!
Gilla
Smulis
Kvinna ·
L4c0st3 skrev:
Tror också att dina tankar är helt normala, jag var i alla fall helt knäpp innan operation och velade fram och tillbaka ständigt. kan säga att jag var så nervös och osäker att jag helt plötsligt fick mens ett par dagar innan operation!
I en sån här situation måste man vara egoistisk. Det handlar om dig och att du ska trivas med dig själv.
Nu har jag inte behövt berätta för min svärmor ex men har pratat mycket om det med min egen mamma som avskyr operationer och till och med min farfar stöttade mig i detta :)
Idag är brösten 5 dagar och jag ångrar mig inte en sekund!
Så vill du göra detta, gör det för din egen skull och försök att inte lyssna så mycket på andra. Lycka till!
En parantes, men lustigt du nämnde mensen! Jag skulle nämligen beräknat ha mens precis på op-dagen, men ist kom den över en vecka för tidigt, har aldrig hänt men så sjukt bra! Kanske var pga nervositeten då???
Gilla
L4c0st3
Kvinna ·
Smulis skrev:
L4c0st3 skrev:
Tror också att dina tankar är helt normala, jag var i alla fall helt knäpp innan operation och velade fram och tillbaka ständigt. kan säga att jag var så nervös och osäker att jag helt plötsligt fick mens ett par dagar innan operation!
I en sån här situation måste man vara egoistisk. Det handlar om dig och att du ska trivas med dig själv.
Nu har jag inte behövt berätta för min svärmor ex men har pratat mycket om det med min egen mamma som avskyr operationer och till och med min farfar stöttade mig i detta :)
Idag är brösten 5 dagar och jag ångrar mig inte en sekund!
Så vill du göra detta, gör det för din egen skull och försök att inte lyssna så mycket på andra. Lycka till!
En parantes, men lustigt du nämnde mensen! Jag skulle nämligen beräknat ha mens precis på op-dagen, men ist kom den över en vecka för tidigt, har aldrig hänt men så sjukt bra! Kanske var pga nervositeten då???
skönt att det inte bara är jag ;) pratade med narkossköterskan om det, att jag fått mens alltså och hon sa att det är jättenormalt och händer typ varannan tjej som ska opererar sig :)
Gilla
Lakrits
Kvinna ·
Tack ni snälla! Jag gör det definitivt för min egen skull, m min mamma e galet negativ o man får oftast stå i nån slags försvarsposition vad det än gäller. När jag berättade att jag nu bokat optid sa jag även att jag va glad att hon inte haft en massa förmaningar utan hållt tillbaka. En mamma e alltid en mamma trots allt :-) Ja nu velar jag, blir implantat bra eller blir för stort (jag tror ju innerst inne att det är precis vad jag vill ha), komplikationer (då ska jag va den starka igen o "försvara" om d händer nåt). Vet att det e att måla fan på väggen lite grann men man måste ju ta med att det kanske inte går så bra. I övrigt försökte jag här nyss innan jag la mig o vila försöka tuta i mig själv att det e ju ändå ämnen vi omger oss med dagligen jag kommer operera in :-) Antar detta bara e början på alla funderingar, sen kommer ju tiden efter operationen o man funderar på om allt blir som det ska... ;-)
Gilla
AnifareS
Kvinna ·
Oh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har velat detta sedan jag var 13ish och nu är det äntligen gjort! Jag är inbiten feminist och så otroligt stark utåt men detta med att man känner sig okvinnlig... Usch..
Mobbarna gjorde med sitt men det är absolut inte därför jag valde att göra det. Jag gjorde det för att jag höll med dem. Jag var verkligen platt.
.
När jg hade bokat min första op så började jag tveka. Hade en dålig magkänsla ich bokade en konsultation till. Tack och lov!! Avbokade och åkte sammanbiten hem från kliniken med en pojkvän som inte visste vem han ville slå ihjäl mest; mig eller kirurgen! (Jag hoppas på kirurgen för vi var båda arga å ledsna;))
.
Bokade efter sommaren konsultation hos min underbara Tuve och allt kändes toppen! Han förklarade hur han tänkte och varför. Han berättade vad jg kunde vänta för resultat etc och varade på alla knäppa frågor jag ställde. Fina Tuve<3
.
När jag skulle betala in.. Det var då ångesten kom. Jag mådde så otroligt dåligt och funderade på att avboka å skita i allt- och aldrig må riktigt bra. Min älskade syster å pojkvän stöttade mig och sa att "nu snälla vän genomför du detta för din egen skull"..
Så nu sitter jag här med mina fina F-kupor och mår toppen!!!
.
Sorry.. Blev långt;)
Kram
Gilla
Lakrits
Kvinna ·
Känner så igen mig i det du skriver, AnifareS! Jag blev iof inte mobbad över mina bröst men min första pojkvän jag hade gjorde slut o blev ihop med min bästa kompis när vi gick i 5:an "för jag hade ju inga bröst". Det va längesen o ja jag gick i 5:an, bara barnet, men det orden finns kvar i huvudet på en som ändå tänkte varje dag på när ens egna bröst skulle börja växa... För mig har det blivit lite av en psykologisk resa, men oh boy vad jag längtar till att känna mig kvinnlig!!! :D Kan inte tänka mig känslan av att gå ut från ett provrum o känna lycka över att tex "den där klänningen" satt så jävla bra på mig! Det ser jag fram emot :) Får jag vara personlig o fråga vad det var om hände när både du o din pojkvän var arga o ledsna när ni åkte från kliniken? Otroligt skönt att höra att du avbokade om det inte kändes rätt i magen och du nu ändå är opererad och är nöjd! Kramkram
Gilla
AnifareS
Kvinna ·
Det var en ny värld för mig att komma in här på pof där det finns fler som mig:) underbara människor här!!
Det som hände var att personkemin mellan mig och Peter inte funkade. Jag har full respekt för honom som kirurg och jag tvivlar inte en sekund på hans kompetens. Dock skulle jag aldrig låta honom komma i närheten av mig med en skalpell;)
Jag har alltid kört på magkänslan och så även denna gång. Det som hände på andra konsultationen var att vi båda sa att vi två inte ska genomföra en op "just nu". Kemin funkade inte för mig och inte för honom.
Tur för mig att jag tog mod till mig å bokade med Tuve:) vår kemi funkar toppen!!:)
Kram på dig
Gilla