Har ni berättat för familj och vänner?

Jag kommer inte vilja berätta för nån annan än sambon, men om det går att dölja för resten vet jag inte. Finns ingen i släkten som stöttar en sån operation, så det är inget jag vill ta upp. Ska försöka göra op på höst/vinter så man kan ha lite tjocka tröjor på sig.

Systermindy - den var bra, ska komma ihåg det tills den dag jag gör op. Har funderat på hur jag ska hålla mig borta från familj/släkt och magsjuka är ju lämpligt då :)

Nej har ingen aning hur släkt och vänner skulle ta det om man skulle berätta, men ingen annan vet heller hur jag känner. Jag har mått dålig över brösten i hela mitt vuxna liv, inte hela tiden men varje dag... Och tycker inte att någon har rätten att döma mig för att jag gör en bröstförstoring så jag kan känna mig bekväm med min kropp. Men det är också högst privat så därför vill jag hålla det för mig själv och sambon :)

Jag har berättat för alla mina vänner och hela familjen med syskon och sambos... :) inte på ert och samma möte alltså, men "pö om pö". Det är en grej som betyder mkt för mig och jag har velat berätta för dem vad som händer i mitt liv och även velat förklara vissa situationer (som i början när rörligheten var begränsad). Är inte sådan som person som pratar vitt och brett om allt, men detta har känts helt rätt att berätta :) även på träningen har jag pratat med en del för de har undrat var jag varit/gjort. Och när jag då berättat - vad många som sagt att de oxå gjort det! :)

Jag vet inte ditt utgångsläge, men jag hade väldigt tomma och "trötta" eller typ "ledsna" bröst och har "fyllt ut" dom nu. Klart att man ser skillnad! Men det ser inte onormalt stort eller oproportionerligt ut heller, om man ser hela kroppen i sin helhel. Och jag la in 450. Vilket jag innan var väldigt skeptisk till och tyckte kändes ENORMT, men det visade sig vara precis lagom. Så det är nog helt beroende på hur mkt egen vävnad man har, kanske hur ens bröstben är och en hel del andra olikheter man har. Min mamma hade garanterat fått MEGAbröst om hon hade lagt in 450. Hon har visserligen ganska hängiga bröst, men betydligt mkt mer fylliga än vad mina var. Jag var tydlig med att jag inte ville ha några direkt stora bröst eller något "fake-utseende" och det känns som att min kirurg förstod precis hur jag ville ha det. Är redan väldigt nöjd trots att brösten är långt ifrån läkta ännu.

Jag har berättat för min familj och närmsta vän. Inga andra släktingar eller vänner. Jag la ju bara i 300 cc så det går extremt lätt att dölja. Hade ju även mycket push innan i bh så det hjälpte ju till. Ingen har frågat eller märkt något.

Min mamma har vetat sedan flera år tillbaka så det har aldrig varit jobbigt. Min syster berättade jag för förra veckan, hon hade ingen stor reaktion. Var inte jobbigt då jag inte bryr mig så mycket om vad hon tycker. Däremot så har jag precis berättat för min pappa. Han hade ingen positiv reaktion. Till en början skrattade han, antar att han fick lite panik. Sedan hade han gått till mamma och sagt att han verkligen inte tyckte jag skulle göra det. Jag tycker det är en pinsam situation det här med att berätta för pappa för bröst är kanske inte så roligt att diskutera med en man. Det är svårt för honom att sätta in sig i min situation och speciellt eftersom jag är hans "lilla flicka". Såklart han inte vill att någon ska sätta en kniv i mig. Men jag har valt att göra det ändå och han får helt enkelt hantera det... Morföräldrar och farföräldrar blir väldigt svårt. Vet inte ens om jag vill/ska berätta. Antingen gör jag det och allt kommer bara bli konstigt eller så låtsas jag inte om någonting och går runt i stora tröjor hela tiden. Vi får se, berättar förmodligen men det kommer bli jättejobbigt. Hoppas det går bra för dig i alla fall! Kram

Jag har valt att berätta för min familj, mina vänner och en del bekanta.. för att slippa snacket och spekulationer bakom ryggen