pommac
Kvinna ·
Hemlighetshålla min bröstförstoring för alla
Jag vet inte hur jag ska formulera mig, har mått väldigt dåligt idag.. Jag har bestämt mig för att göra en bröstförstoring och fram tills idag har det känts hur bra som helst. Min plan har varit att jag inte ska berätta det för någon. Jag har ingen möjlighet alls att berätta för mina föräldrar (orkar inte gå in på det, men bokstavligen i n g e n möjlighet alls). Umgås i kretsar där silikonbröst anses vara något man gör på grund av kvinnoförtryck.. Har få nära vänner.. och även dem tycker att silikonbröst är något man gör på grund av kvinnoförtryck och jag vet att de inom sig har värderingar att de tycker att det är "fult, ovärdigt, tabu och korkat"
Har ingen pojkvän/flickvän. Det bästa hade kanske varit om jag struntat i vad alla andra tycker och berättat ändå, men är inte så stark i mig själv och skulle aldrig göra det. Har använt för stor bombshell länge så det sett ut som att jag har stora bröst (kommer få lite större efter operationen än med bombshell men inte så stor skillnad) så jag skulle kunna göra operationen utan att någon skulle märka. Vilket har kännts jättebra fram tills nu.. Nu känner jag bara förtvivlan/ångest och känns så himla läskigt att göra ett ingrepp på min kropp utan att ha berättat det för någon. Känner mig som världens ensammaste/mest patetiska person som inte kan berätta det för någon utan går omkring och hemlighetshåller. Känner jättemycket skam över mig själv. Har någon varit i samma sits som jag? Vet inte vad jag ska göra, får panik..
Sortera efter
Gol1
Kvinna ·
Anonym användare
Jag vet inte vad jag ska säga, om det är helt omöjligt att prata med dina föräldrar, finns det ingen kompis i alla fall som kanske skulle kunna förstå? Om du verkligen förklarar situationen. Det va många som inte tog mig seriöst när jag sa att jag ville göra det förut, men sen när jag kände att jag verkligen ville göra det så förklarade jag verkligen varför med. Alla har förstått mig faktiskt, även vissa som va väldigt emot det först.. Dom tycker väl fortfarande att det är "onödigt", men tycker ändå att jag borde göra det när det är något JAG verkligen vill.
liminka
Kvinna ·
Jag kan förstå känslan lite. Jag själv är väldigt för ett kvinnoideal som inte är fixerat vid stora bröst, blont hår och ankläppar. Alla ska få vara nöjda med hur de ser ut, oavsett platta bröst eller krokig näsa liksom.
Samtidigt ska jag operera mina bröst, det är i princip bestämt. Men jag har en deformitet som blivit mycket värre (enligt mig) efter att ha fött och ammat två barn. Då är jag "ursäktad" enligt mitt eget hycklande sätt att tänka. Men grunden är ju densamma; jag vill ha fina bröst. Om jag inte ha det känner jag mig halv, okvinnlig och som ett freak.
Min man sa till mig igår att om jag opererar mig får jag vaa den som pratar med vår 4-åring om varför jag gör det och hoppas att jag inte sänder ut en vriden syn på kvinnoidalet tll henne. Kändes sådär att höra, men jag vet att han tycker att operationen är onödig, både ur estetisk synpunkt och rent principiellt.....
pommac
Kvinna ·
Jag vet inte vad jag ska säga, om det är helt omöjligt att prata med dina föräldrar, finns det ingen kompis i alla fall som kanske skulle kunna förstå? Om du verkligen förklarar situationen. Det va många som inte tog mig seriöst när jag sa att jag ville göra det förut, men sen när jag kände att jag verkligen ville göra det så förklarade jag verkligen varför med. Alla har förstått mig faktiskt, även vissa som va väldigt emot det först.. Dom tycker väl fortfarande att det är "onödigt", men tycker ändå att jag borde göra det när det är något JAG verkligen vill.
Kanske finns det någon som skulle förstå men den chansen känns minimal.. Problemet är också att jag inte skulle våga berätta det för någon jag tycker om och riskera att den personen ändrar sin bild av mig
pommac
Kvinna ·
Jag kan förstå känslan lite. Jag själv är väldigt för ett kvinnoideal som inte är fixerat vid stora bröst, blont hår och ankläppar. Alla ska få vara nöjda med hur de ser ut, oavsett platta bröst eller krokig näsa liksom.
Samtidigt ska jag operera mina bröst, det är i princip bestämt. Men jag har en deformitet som blivit mycket värre (enligt mig) efter att ha fött och ammat två barn. Då är jag "ursäktad" enligt mitt eget hycklande sätt att tänka. Men grunden är ju densamma; jag vill ha fina bröst. Om jag inte ha det känner jag mig halv, okvinnlig och som ett freak.
Min man sa till mig igår att om jag opererar mig får jag vaa den som pratar med vår 4-åring om varför jag gör det och hoppas att jag inte sänder ut en vriden syn på kvinnoidalet tll henne. Kändes sådär att höra, men jag vet att han tycker att operationen är onödig, både ur estetisk synpunkt och rent principiellt.....
Jag känner igen mig att inte vara för det kvinnoidealet.. Så jag känner mig väldigt dubbelmoralisk. Samtidigt är man ju inte mer än människa så om man känner så starkt att man vill ha större bröst till exempel så vill man ju ha det även om ens egna ideal säger något annat. För din del känns det mycket mindre som att du sviker det idealet om du har en deformitet.. hade jag också haft det hade jag kanske berättat
pommac
Kvinna ·
Tack för svaret, jag tycker lika som mina vänner i ganska mycket. Idylliserar på ett sätt ett kvinnoideal där kvinnan är naturlig och så vidare. Samtidigt så vill jag inte vara 100% utan minsta antydning till bröst. Det är mina riktiga vänner, men när jag tänker på det här så känner jag nästan att det inte är det..
Primaballerina
Kvinna ·
Jag har haft precis samma upplevelse som dig N-n!!
Var suuuupernervös när jag skulle berätta om det för släkt och vänner.. Speciellt på jobbet.. hade sån ångest.
Och många som först trodde jag skoja och sa att ne men det ska du väl inte, det trodde jag aldrig om dig. Men sen när man förklarat hur man verkligen känner så förstår dem faktiskt förvånansvärt bra ändå :)
Har dock inte berättat för min mormor än, hon kommer få hjärtinfakt :P men annars känns det som en STOR börda som lyfts från mina axlar, och nu försöker jag bara tänka på mig själv, så bra jag kommer må av detta efteråt :) Det är ju faktiskt BARA för dig själv du gör det. Och tycker med du ska berätta om du vill för dina vänner, och verkligen förklara så som du känner :)
Kanske ändrar dem sin bild om dig, kanske till något positivt? Att du är så pass ärlig och visar hur mycket du vill det. Dem kanske får mer respekt för dig och tycker det är starkt gjort? :)
Jag tror det kommer gå superbra!!
silicea
Kvinna ·
Hade aldrig vågat operera mig utan att berätta för någon, tänk om något går snett?? Och du kommer behöva hjälp efter operationen, du får tex inte bära mer än max 1 kg. Är också helt omöjligt att dölja det åtminstone de första två veckorna pga att det syns så tydligt att man har ont. Och drar du någonsin på stranden så kommer det definitivt synas.
Så nä, att hålla det hemligt är verkligen ingen bra plan.... Kanske du kan hitta någon ny kompis som inte är så jäkla PK och som har lärt sig att ha empati med sina vänner.... ^^
Kanske finns det tom någon här på pof i din stad som du kan anförtro dig till?
silicea
Kvinna ·
Att vara en vuxen kvinna och inte ha bröst är en deformitet. Du kan tom få gratis operation av landstinget om du inte har bröst.
newsides
Kvinna ·
Mylife
Kvinna ·
Förstår exakt hur du känner... Jag har berättat för mina 2 närmaste vänner att jag ska göra en bröstförstoring och eftersom att min familj aldrig skulle förstå/acceptera så kommer jag inte att berätta. Jag känner att jag inte har någon skyldighet att berätta, det är mitt liv och min kropp. Jag kommer att ha på mig sportbh när jag umgås med familjen. Sen så hade det nog varit skönt för dig att ha någon som kan stötta dig!