Hjälp:/

Beslutet är hennes , punkt . Vill hon ta ut så ska hon det . Man ska inte behöva anpassa sig efter någon annan. Det är hennes kropp och hennes beslut . Vill hon ha råd och stöd så kan du ju följa med på konsultation.

Tycker bara du skall vara stöttande i vilket beslut hon än väljer att ta med sin kropp.

Måste bara hålla med tidigare svar du har fått men förstår att du kanske tycker att det är snyggare med implantat, frågan jag ställer mig då är .... är det henne du älskar eller hennes utseende/sexualitet? Är du rädd för att inte se henne som lika attraktiv om hon plockar ut dem? Du bör först fråga dig själv vad det är som gör att du inte vill ..... vad ligger bakom din oro? Om du vill stötta och att hon ska vara glad nöjd och lycklig ska du förklara för henne att det är henne du älskar och inte brösten och att det inte spelar någon roll om hon har implantat eller inte. Kan du inte känna att det är det du står för så tror jag att eran relation är alltför ytlig. Ska tillägga att min man också tycker det är jobbigt med förändringar ibland och han vill att jag ska vara som jag är och inte operera mig, det är jag själv som vill vara nöjd och tillfreds och känna mig attraktiv. Mitt beslut jag försöker ta nu är ju mitt och han får ju så lov att gilla läget .... men vi har ju en omvänd situation, han är nöjd med mig som jag är och älskar mig vilket som och jag vill fixa tuttarna för min egen självkänslas skull.

Här får du nog lägga ditt ego lite åt sidan och vara en stöttande partner. Ställ dig frågorna varför du känner som du gör och fundera på vad du kan göra / ta ansvar för så att hon ska känna sig trygg i hennes beslut. Det är väl henne som person du älskar/ tycker om och inte bara hennes bröst? Prata med varandra, tror jag är väldigt viktigt här.

Tack för era svar, jag förstår hur ni menar och det är givetvis rätt. Och jag vet själv vad som är rätt, att jag givetvis ska stötta henne i alla hennes beslut. Men som en person skrev i ett inlägg så handlar de nog mycket om rädsla för min del. Och nej det är inte brösten jag älskar på min sambo, utan de är hela henne som person så snälla ni tro absolut inget annat. Ja ska vara ärlig och säga det finns bakomliggande orsaker till att jag är rädd för stora hastiga förändringar i livet. Och detta kom lite som en blixt ifrån klar himmel. De kom på tavlan för mindre än en vecka sen och nu om 1 vecka är de dax för operation. Ska tilläggas att min sambo är väldigt impulsiv, får hon för sig något så ska helst ske dagen innan. Medans jag är den som behöver tiden att funder/anpassa mig. Jag vill vara en bra stöttepelare i detta, även om jag tycker hon är fin som är och att en operation är onödigt, så vill man finnas och vara där för henne. Men som ni säger, det är hennes kropp hennes beslut och kan bara acceptera det. Men det finns kanske tips från er till mig hur ja kan finnas där för henne på bästa sätt trots att jag inte är jätte förtjust i det. Och snälla, även om många av er tänker att jag är största egot nu så behåll gärna det för er själva. Jag skriver här för att få tips och råd hur ja kan finnas där för henne på absolut bästa sätt även att jag inte är bekväm med vad som komma skall. Berätta gärna vad ni tänkt i samma situation? Om eran partner tänkt som jag eller varigt rädd för en förändring? Kan man mötas någonstans kanske? Ge mer tid att acceptera det som ska ske? Alla tips och råd mottages gärna. Hoppas jag uttrycker mig på rätt sätt och inte framstår som en egotrippad clown. / D

Jag förstår att en del av det du skriver handlar om hennes impulsiv sida och där kan jag väl hålla med dig om att det är säkert behövligt att du är den lugna och mer tänkande och kanske kan bromsa henne i allt för snabba beslut som ev sedan kan resultera i att hon endera ångrar sig efter sådan snabba impulsiv beslut eller kommer på något annat lika snabbt....... har jag uppfattat det rätt? Jag själv är exakt så, snabb, impulsiv och adhd'ig och min man har fått bromsa mig många gånger i olika saker jag sätter igång. Från början var det ett jäkla liv men efter några år så förstod jag att jag behövde den motpolen och numera försöker jag lyssna när han försöker bromsa mig om han bromsar mig på ett lugnt och kreativt sätt som gör mig mer fundersam än förbannad. Så om fallet är så tycker jag att du ska förklara precis som du känner och fråga om det inte är möjligt att lugna sig lite och involvera dig i hennes tanke och känsla och att hon får med sig dig i sina funderingar och kan känna att hon kan bolla sina funderingar med dig på ett konstruktivt sätt utan att hon känner att du "tycker illa om" eller "förbjuder" eller "tar avstånd från" utan att det blir ett bollplank för henne som kanske kan ge tiden du behöver och kanske hon också behöver om hon är en typisk impulstyrd person. Huvudsaken är att hon känner sig älsksd och accepterad för det hon vill göra.

För att ge vettiga svar skulle jag vilja förstå vad det är som har gjort att hon så plötsligt vill ta ut dem efter nio år. Jag känner ju inte till nånting alls om henne, men att hon överväger mindre implantat får mig ju att tänka att det inte är av hälsomässiga skäl (att hon skulle ha fysiska besvär som hon misstänker kan bero på implantaten) och att hon egentligen gärna skulle vilja ha lite bröst kvar. Nånting  känslomässigt verkar det ju vara? Beroende på hur känslomässigt mogen hon är, kan det ju faktiskt vara ett test, om hon fått för sig att du inte älskar henne utan brösten?

Det skulle bespara henne en del pengar och ett extra ingrepp om hon kunde genomföra en ev fettransplantation eller implantatsbyte vid samma operation, om hon egentligen vill det också, vilket ju vore ett skäl till att ge det åtminstone lite mer tid än två veckor. Jag vet heller inget om er ekonomi, om det kan finnas en risk för att det andra ingreppet sen inte kan genomföras även om hon mår kass av att ha minskat 600 cc?

Många vittnar också om att även den som frivilligt beslutat om ett ingrepp i sin egen kropp kan må psykiskt kass ett tag efter operationen, då det tar mer på en än man inser att byta utseende och det finns dessutom något fysiologiskt som gör att man kan vara nerstämd efter en operation och då tror man lätt att man har fattat fel beslut, speciellt om man inte tänkt igenom det ordentligt. 

Så beroende på om hon bara vill bli av med silikonet eller hon egentligen bara vill ha en mindre storlek, men inte har råd med både uttag och nya bröst just nu, så blir ju infallsvinkeln lite olika. Men eftertanke är alltid bra inför ett så här stort beslut, och det skulle som bonus ge dig lite mer tid att vänja dig vid tanken också.

Jag har frågat henne vad som efter en så lång tid helt plötsligt vilja ta dem, men inte fått något konkret svar på varför. Det hade kanske varigt enklare att förstå/acceptera om man visste att "gjorde ont" eller något sådan. De enda upplägget jag fått att hon tycker de är för stora och skulle vilja ha en storlek mindre. Helst då med eget fett, men hon är väldigt smal och resultatet blir kanske inte som hon önskar med det alternativet. Jag har varigt väldigt tydlig med från första början att jag älskar henne för den hon är och precis så som hon ser ut. Och att det inte är brösten jag är med henne för. Sen erkänner jag att jag tycker det är attraktivt med lite större byst. Men inget jag inte skulle kunna leva utan. Vi har diskuterat den ekonomiska biten också, det är ändå stora kostnader. 20000kr för att plocka ut implantaten. Sen ytterligare ca 50 tusen för att göra detta med eget fett. Skulle sen inte resultatet bli bra så är det ytterligare 30 tusen för en " påfyllning" med eget fett för att nå de målen hon är ute efter. Eller så väljer hon att lägga in mindre inlägg om läkaren tycket att de mål hon vill nå inte går med den mängden fett hon har på sin kropp. Som jag har har förstått det så gör man en operation först, tar ut inläggen. Sen är det läketid på ca 6 månader, för att uppnå bästa resultat med nästa operation och slippa bröstlyft vilket hon verkligen inte vill. Så att göra "allt i ett" är nog inget alternativ för henne. Vi har försökt och prata om det på en lugn och sansad nivå där båda får säga sitt. Och det jag fick av henne är fram till den 31 denna månaden att vänja mig vid tanken, acceptera eller vad man ska säga. Men jag ska tala med henne idag igen och fråga henne om hon verkligen har tänkt igenom det till hundra procent. För det är lite sent att ångra sig när man väl är klar sen, och man " skiter " ju inte pengar, även om man han hade önskat det haha. Men det känns bra att läsa era tankar om detta, och jag uppskattar era seriösa svar oerhört mycket. Det har fått mig ändå att lite tänka på andra saker och scenarion jag inte tänkt på innan. Har ni andra tankar ni känner kring min/ vår situation så dela gärna med er. Alla tankar tips och råd är välkomna. Jag kommer återkoppla när jag pratat med henne också, kanske man kan få en bättre förklaring eller resonemang som kanske kan förklara varför de kom så hastigt? Återigen tack till er alla som tar er tid att svara. // D

Fast jag tycker inte ni ska behöva mötas "på halva vägen" eller liknande, ge dig tid att acceptera att hon vill förändra sina bröst. Ledsen, men här är beslutet HELT och HÅLLET hennes. Hon har främmande föremål i sin kropp som hon nu vill ta ut. Förstår att du tycker det är fint med större bröst, men helt ärligt, jag tror du kommer gilla små bröst också. Jag kommer plocka ut mina implantat nästa vecka, och det är inte så att jag diskuterat med min man vad han tycker, att det liksom är en överenskommelse för det är inte hans beslut. Jag tror helt ärligt att han hellre vill att jag ska ha kvar implantaten för det är snyggt och han gillar stora bröst, men han förstår att jag äger min kropp och har BARA stöttat. Det är mitt beslut, och jag hade tagit väldigt illa upp om han motsatt sig eller ifrågasatt. Du skriver du har svårt att acceptera detta och motsätter dig det helt. Lägg ner, förlåt, men på riktigt. Du skriver att det är ego-tänk och det är det. Om du inte vill att hon ska ha små bröst, så ska du nog bryta upp för bådas skull, om detta är en sån stor sak för dig.