Hjälp!! När vänder denna fruktansvärda smärta?!

Hey guys! Jag börjar få panik och skriver här för att få höra era erfarenheter och få lite råd/pepp. I torsdags förra veckan (12/9) opererade jag mig på Nordiska Kliniken. Den första och andra dagen var inga problem smärtmässigt. Muskelvärk likt en extrem träningsvärk, absolut. Men det var hanterbart. Nu har det dock övergått i något helt annat (ungefär från dag 3). Jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan ärligt talat säga att jag aldrig har haft såhär ont i hela mitt liv och jag ångrar att jag ens gjorde den här operationen. Smärtan gör att det inte känns värt det. Det känns som att det aldrig vänder. Tycker inte att morfinet jag har fått (Targiniq och OxyNorm) hjälper. När blir man människa igen?! När kan man börja sköta sin hygien igen? Just nu bara ligger jag i sängen och har gjort det i 6 dagar. Går bara upp för att gå på toa. Har inte duschat på en vecka. Jag har försökt att röra mig samt sätta mig vid köksbordet / i soffan men då får jag panikont. Det känns som att enda stället jag inte har ont är i sängen. Rör jag mig så säger kroppen ifrån och smärtan tar över totalt. Nån som känner igen detta?! När vände det?? Vill kunna gå ut. Gå på promenad. Men som det är nu så är det inte genomförbart. Är helt handikappad. Det känns ungefär som att jag har blivit skjuten i bröstet. Det svider, bränner, sticker och känns som knivar på samma gång främst vid klyftan och bröstvårtorna. Stramar under brösten (snitten?). Strålar ut i skulderbladen. Kan det vara nerverna? När brukar detta gå över? Säg inte att det tar nån månad för då hoppar jag fan från balkongen. Pallar inte detta längre. Känns som att de flesta har ont de 3-4 första dagarna sen så blir det bättre. För mig har det snart gått 1 vecka och det blir nästan värre känns det som. Börjar oroa mig för att nånting har gått fel?! Ska man ha såhär ont efter en vecka? Tänk om jag har fått nån nervskada som inte läker på ett bra tag. Att jag tvingas leva såhär. Är skiträdd att det inte ska ge med sig. Blir gråtfärdig när jag tänker på det.