hur de andra reagerar

Jag har hittils bara varit på en konsultation som kändes sådär, och det har jag bara berättat till mina två närmsta vänner. Mina andra vänner och familj vet ingenting. Är inte orolig vad vännerna ska säga då jag har flera som är sugna på en operation själva. Kommer nog berätta för mamma att jag ska operera mig men kommer eventuellt utelämna det till pappa och syrran. Känns som att det kommer bli mer problem än stöttning där och känns inte som att det är nödvändigt då det ändå inte är deras buisness.

Åh jag känner precis igen mig! Även i det att jag faktiskt är en vuxen människa som bestämmer själv över min kropp och som gör detta för min egen skull. Men ändå... Jag har berättat för min mamma, min man förstås och tre kompisar. Tänker mest på vad svärmor, svärfar och min pappa ska tycka. Eller jag vet vad de tycker: hur kan man låta sig sövas, lägga sig under kniven och lägga in främmande material i en frisk kropp enbart pga att få större&snyggare bröst! Jag tror lite att det är generationsfråga också- för många i våra föräldrars generation är det helt otänkbart, plastikoperationer var ju så ovanligt när de var yngre. Och så tror jag att man faktiskt inte tycker att bröstens utseende är lika viktigt för de flesta när man är äldre (och då pratar jag om 65+), man har liksom förlikat sig med det mesta i sitt utseende. Så känner jag iaf (som är 38) - jag är mer nöjd med mitt utseende och min kropp idag än vad jag var när jag var 15 och 25, det är inte LIKA viktigt och de skavanker jag har stör mig inte lika mycket. Men brösten, jag vet inte, det känns som om jag har svårare att vara nöjd som de är idag. De har genomgått större förändring, och förstås inte till det snyggare... av viktuppgång/nedgång, graviditeter och amningar.

Hursomhelst, lycka till med operationen och reaktionerna efteråt

Hej igen! :)

Tack för ni ville dela med er! Känns alltid bättre efter att få höra hur andra ser på det hela!

Jag berättade för en vän igår och fick en lättnad och en mindre chock då hon betättade att hon själv hade gjort en bröstförstorning! Sedan tog jag modet och ringde syrran och berättade, vad skit nervös, men det gick förvånadsvärt bra! Istället för "Det får du absolut inte!!" Blev det till "aaahaaa!! :) Jag har inget emot att andra gör bröstförstorning, det är bara det att jag inte har tänkt göra det" Efter en stund sa hon "Jag blir faktist avundsjuk på dig att du vågar, jag skulle också vilja, men jag har svårt att stå för det.."

Hon blev imponerad över mig! :D Super kul! Har fått värsta kicken av att berätta det nu, hittills har jag bara mött posetiv feedback!Men är fortfarande nervös över att säga till svärmor, men jag vill göra det annars kommer hon få en chock när jag kommer hem med mina stora bröst om ca 2 v.

Lycka till tjejer och

Hejja oss!!

åh... herre Gud! :P Snart kommer svärmor hit o jag tänkte berätta för henne, jag ska ju operera mig imorgon ju så det är det ju värt att hon får veta. Bor ju närmare henne än vad jag gör mig egen familj. Men åt andra sidan behöver jag nog inte va så närvös, hon är ju rätt cool av sig o jag är ju störtsäker på varför jag vill göra detta. Så det ska nog inte va några problem.. Men att visa sig svag inför sin svärmor är svårt, men åandra sidan visar man sig stark av att ha tagit ett beslut som förändrar hela situationen! :D

Vi är starka som vågar ta detta steg! Och som jag tänkte igår när jag såg ett omaka par... Aha! Det är som att dumpa en expojkvän som man inte har varit 100% stolt över men ändå tyckt att han duger väl, det finns väl ingen annan som älskar mig som han.. Han kan jag väl leva med... Till att ta steget att lämna honom o sedan träffa THE ONE drömmannen <3 Det gäller bara att våga ta steget o lita på magkänslan. Jag nöjer mig BARA av det bästa i livet och jag är VÄRD det bästa :D

Du med. :)

Själv har jag bara berättat för min man, och kirurgen... Jag har bestämt mig att dessa är de som är i behov att veta detta. Övriga kommer inte att påverkas... :) Jag antar att det går att klä ner dem så att det inte nödvändigt syns - jag tittar inte på andras bröst heller för den delen.

Jag känner mig helt nöjd med detta beslut.

Har berättat för min man (givetvis) o tre av mina närmsta vänner. En av dom har själv gjort en op och en annan ska göra det senare och den tredje velar ff :) Jag vet att det förmodligen kommer komma fram förr eller senare. Men samtidigt så tycker jag det är skönt att det i så fall blir senare. Just nu mitt i läkningsprocessen har jag fullt upp med hur jag själv mår. Sen när man är tryggare o mår bättre är det lättare att tackla allt det andra. När mina bröst var 3 dgr gamla var jag hos mamma o pappa, klädde mig i munktröja, det kunde absolut inte sett något. Hade "ont i halsen" o ville inte kramas ;) He, he.... Föräldrarna är det som är mest jobbigt att berätta för tycker jag.

Oavsett så är det ditt beslut. Vi är vuxna. Även om det inte alltid känns så.