Schimlas
Kvinna ·
Hur har era karlar tagit detta med en förstoring?
Jag o min man har levt ihop i tio år. Vårat förhållande är bättre en någonsin. Han älskar mig som jag är, han tycker om mina bröst, tack o lov. Jag tycker inte om dem. Eller formen har aldrig varit ett problem. Det är volymen som stört mig, alltid. Min mamma har alltid igenom min uppväxt påpekad de positiva med små bröst. De blir inte lika hängiga slipper skumpandet när man sitter på hästryggen osv. Har ju inte de bästa bröst generna... :) Men jag vill ha bröst. Speciellt nu när jag fött tre barn ammat alla, mina bröst gick upp två kupstorlekar och nu saknas det fyllnad i dem som gör mig deppig. Jag känner mig ju klar med detta kapitel, våran familj saknar ingen, alla är här. Jag visar mina bröst för min man, det har inte varit ett problem att visa enligt honom härligheten. Problemet är hur jag känner mig när jag ser mig i spegeln eller visar mig naken. Svårt att beskriva hur det känns men jag känner mig inte sexig och kvinnlig. Ta av mig på överkroppen och känna sig sexig existerar inte hur mycket jag än vill och hur mycket min man ändå tycker att jag är det. Jag menar 10 år och jag har inga som hälsat problem och tända min man. Behöver bara titta på honom och svänga på rumpan o han är igång... No problems. Oj mycket text.... Hur tog era män, ni med små bröst, detta? Blev det positivt? Jag är faktiskt lite rädd att han ska tycka jag är mindre åtråvärd när jag gör något sånt här.... Har ju pratat om detta. Det är min kropp o det är viktigt att jag mår bra, tycker han. Men ändå... Blir orolig att ett par låtsas bröst ska bli negativt i vårat sexliv.... Även om jag skulle känna mig kvinnlig och sexig... Hoppas ni förstår vad jag menar.
Sortera efter
Plattutten
Kvinna ·
Jag har alltid varit nöjd med mina bröst, hade fasta, runda 75C innan barn och amning. Men efter det, så blev det två tomma och platta hängbröst som jag inte känner igen mig i. Min man tycker att jag fortfarande är fin, och tycker om mina "nya" bröst också. MEN. Jag själv trivs inte i detta, och kommer att göra lyft + förstoring. Detta är någonting som min man stöttar och förstår, eftersom det ändå är jag som ska trivas med min kropp i minst 60 år till (hoppas jag). Och då är det meningslöst att gå runt och ha ångest var gång jag ser mig själv i spegeln. Jag är inte ute efter att få större bröst, utan enbart att få tillbaks det jag trivdes med mest. Så jag tror inte att det kommer att påverka mitt sexliv negativt, då det blir närmast vad det var innan :)
Hoppas att det hjälper att få höra mina tankar och känslor.
Jag har bokat en konsultation hos Tuve nu i januari.
Gilla
Trust
Kvinna ·
Jag tycker att det är DU som skall trivas och inte är det för hans skull. Tänk mer på dig själv, Han kommer älska dina bröst hur som än ser ut! Det är dig själv och hur du mår sim det handlar om.
Gilla
Teguila
Kvinna ·
För oss så var det så att första tiden jag pratade om det för flera år sen, så svara han varje gång att han vill inte ha en "sillisbrud" och att det inte är tändande med fejk bröst. Han vill ha mjuka gosiga naturliga bröst.
MEN nu när jag är opererad och tuttarna sitter där så ser man i hans blick att han gillar dom. Och han har fällt några kommentar hur snygga han tycker dom är och att han tycker att operationen var en bra ide även om han älskade mig som jag var förut också.
Så nu älskar han dom lika mycket som mig.
Självförtroendet och självkänslan som kommer med en operation som gör att man kan kolla på sig själv och sträcka på ryggen för att man trivs med sig själv (iallafall för min del). Borde ju vara tändande för männen eftersom dom ser att man trivs i sin kropp.
Gilla
Schimlas
Kvinna ·
Ja min man stöttar självklart mig också i det här. Men jag har ju alltid haft små bröst vilket då blir en stor skillnad när jag helt plötsligt får bröst som syns på ett annat sätt. När jag gör ristestet och ser mig i spegeln så framhävs ju helt plötsligt allt. Midjan blir ju mer framträdande eftersom det helt plötsligt finns något där uppe. Allt ser bättre ut tycker jag och jag gillar det jag ser. Känns tråkigt när jag tar bort dom. Känner mig ännu mer platt liksom.... Blä....
Jag är ju inte ute efter gigantiska bröst utan jag vill att det ska se ut som att storleken absolut skulle kunna vara min. Jag känner mig tillfreds med mitt beslut. Det är min kropp och mitt välbefinnande, det är ju det min man också tycker. Men man får väl en massa konstiga tankar i huvudet ibland. Bara det här med att förklara för sina barn så de inte får fel syn på sig själva sen. Plus att jag också oroar mig över hur människorna som jag träffar i mitt val av yrke ska tycka om detta. Jobbar ju inom barnomsorgen.
Gilla
Pesu77
Kvinna ·
Min sambo var faktiskt lite emot det o tyckte mina bröst var fina ändå!
Men efter att ha tänkt på detta i ca 13 år ( min äldsta tjej är 14 ) så slog jag till o gjorde en op!
Nu har det inte gått så lång tid efter op så de är mest ömma o svullna men jag tror att även han kommer bli nöjd ;)
Som sagt så är det ju du som ska vara nöjd med din egen kropp. Jag gjorde op för min egen del o ingen annans!
Gilla
Schimlas
Kvinna ·
Jag skulle aldrig göra detta för någon annans skull, finns inte på världskartan. Längtar tills jag fått detta gjort med smärta o allt. Jag vill väl mest höra hur andra upplevt förändringen o hur deras respektive tyckt om det före o efter.
Gilla
Candycane
Kvinna ·
Jag har varit ihop med min sambo en tredjedel av mitt liv och jag har velat göra en bröstförstoring under alla de åren vilket han har vetat om. Han har alltid sagt att det bara är dumheter, att mina bröst var helt perfekta som de är och jag har lämnat tanken. Men jag kan säga så att han nästan aldrig har ägnat dem uppmärksamhet vilket jag har avfärdat som att han är en rump-kille. De har inte varit särskilt små heller men strutiga när bröstvårtorna inte var styva.
På allvar började jag fundera på en bröstförstoring i maj och han sa än en gång att han inte vill ha en silikontjej. Men när jag väl hade bestämt mig sa han att han skulle stötta mig.
Nu i efterhand är jag så väldigt glad att jag tog det beslutet. Känslan av att ha ett par fina bröst under kläderna har gett mig ett annat självförtroende. Jag sträcker på mig mer, ler mer och är gladare. Min sambo är också VÄLDIGT nöjd. Mitt nya kroppsliga självförtroende har fört oss närmare varandra och han gillar såklart också vad han ser. Brösten har fått en plats i sovrummet vilket de tidigare inte hade. ;)
Jag känner mig inte fake. Jag känner mig inte som en silikonbrud och jag tänker inte att de är falska. Jag känner mig mindre falsk än när jag hade bh som ger 2 kupor större bröst.
Man lever bara en gång och att ge sig själv den lyxen att få titta sig i spegeln och känna sig kvinnlig, sexig och åtråvärd i sina egna ögon är värt så otroligt mycket. Det är det bästa jag har gjort för mig själv!
Gilla
hallonbär
Kvinna ·
Jag blev för det första otroligt glad efter min op. Har gått runt med ett leende på läpparna varje dag sedan op för två veckor sedan. Mitt självförtroende har alltid varit bra, men efter op så har det faktiskt blivit ännu bättre. Jag känner mig mycket snyggare och sexigare, och det märks! Min sambo är glad för min skull. Han är glad att jag är lycklig och mår bra och känner mig snygg. Det enda han var kritisk till var själva operationen, eftersom han var orolig för ifall något skulle gå snett och jag skulle bli skadad på något vis.
Gilla
minis
Kvinna ·
När jag berättade att jag ska operera mig tog han det jättebra. Han har stöttat mig till 110%, följt med på konsultation, tagit ledigt från jobbet, hjälpt mig komma på frågor, erbjudit sig att ta lånet åt mig osv. Han vet att jag verkligen vill detta, och han vet att jag inte gör detta för att bli en sk. "Sillistjej", utan han vet om att jag mår dåligt över att ha hängiga bröst som skiljer 100 cc i storlek. Och det är därför jag ska operera mig, för att kunna känna mig normal och kvinnlig.
Gilla
December82
Man ·
Min kille har definitivt inte tagit det här med op lättsamt. Han tycker som den gamla klyschan "Du duger som du är"! Jomenvisst!
Tråkigt att jag själv inte känner det...
Jag har nu funderingar kring en 3:e op.
Från början hade jag en 75 liten B kupa.
Första op 300cc men var inte nöjd med storlek så det blev en andra op med 500cc.
Nu 2 år senare är jag inte alls nöjd med storleken och funderar på 700cc. Konsultation nu på fre den 4 jan.
Vill ha op så fort som möjligt.
Min kille är superarg för detta och då är han ändå en "bröstkille" som älskar bröst.
Men jag känner ändå att det är ju JAG som måste vara nöjd...och det är jag inte.
Jag ser ut att ha stora med vadderad bh och kläder...men naken. NEJ!
Och denna känsla har krypit inpå mig mer och mer. Min kille förstår mig inte. Tittar på mig som om jag vore psykiskt sjuk...
Gilla
Presley
Kvinna ·
Väldigt positivt från hans sida :) hade ingenting innan då jag varit sjuk och förlorat mkt vilt så försvann allt. Nu la jag in 380 cc och mina bröst ser ut och känns som ett par "riktiga" . Och i vilket fall som helst så tänder ju män på kvinnor led självförtroende, kvinnor som år stolta över sina kroppar och en operation när man är missnöjd är absolut ngt som jag rekommenderar.
Gilla
Schimlas
Kvinna ·
Jag tror också att JAG skulle må bättre om jag gjorde detta. Jag skäms inte över hur jag ser ut, egentligen. Däremot känner jag mig inte kvinnlig och sexig vilket förstör för MIG i intima situationer med min man. Jag vill ju kunna ta av mig kläderna o känna mig sådär sexig men jag gör inte det. Han brukar alltid fråga om jag inte kan ta av mig lite sexigt... jo tjena... för att kunna det måste jag känna mig sexig. och tro mig det är inte brist på uppmärksamhet av min man, han är en duktig man på att berätta och visa för mig hur fin han tycker att jag är.. Jag känner mig bara som en tretonåring o det är inte kvinnligt. Jag har ju genom alla dessa år försökt intala mig att jag visst är sexig och duger som jag är. Och visst duger jag men är inte livet lite för kort för att nöja sig med att bara duga? Att inte kunna njuta fullt ut för att man hela tiden på något sätt blir generad över sin överkropp? Jag stör mig inte på min mage och dess bristningar från att ha varit gravid tre gånger och haft så stor mage till min smala kropp att människor runt om kring trott att jag hade tvillingar där inne varje gång. Jag tycker att min mage är fin, syns knappt att jag varit gravid om man bortser från bristningarna som jag faktiskt tycker sitter på ställen som gör det sexigt. Bara naveln som blivit förstörd.
Har pratat om detta med honom men han förstår tyvärr inte alls varför jag vill göra detta. Han stöttar mig i mitt beslut men han kan inte förstå att jag inte tycker om mig som jag är. Och det känns nästan som att han ser det som sitt fel att han inte kan få mig att se hur fin jag är.
Gilla
letsfixit
Kvinna ·
Jag har velat göra en bröstförstoring så länge jag kan minnas. Har haft komplex för mina små bröst jämt, formen på dem har varit fin men jag har alltid tyckt att dem varit för små men intalat mig att det inte vore smart att operera dem innan jag fått barn. Och det tror jag att jag gjorde rätt i att vänta till efter. Mina bröst gick upp åtminstone 3 kupstorlekar när jag var gravid och ammade och då var jag som nöjd med dem. Efter första barnet så behöll brösten storleken ganska bra även efter amningen var avslutad. Men nu efter andra barnet har dem krympt igen. Dem är ännu inte riktigt lika små som dem var innan barnen men nu är dem trötta och tomma så jag tycker att det känns mycket värre nu.
Jag vill inte ha fler barn och jag har inte fyllt 30 än. Kan verkligen inte se mig själv med dom här tomma "påsarna" i resten av mitt liv. Har pratat med min sambo om det och han har sagt att han älskar mig för den jag är. Från början var han helt emot op men efter att vi haft ett ordentligt snack och han fått höra hur jag känner det (jag är i princip gråtfärdig varje gång jag ser mig själv naken. Inga bhar passar då brösten är så mjuka så kupan skär in i dem, å ska det inte göra det så fyller jag inte ut kuporna istället) så har han insett att jag verkligen vill göra detta för min egen skull.
Så nu är konsultationstiden bokad. Sambon erbjöd sig själv att följa med mig och det känns bra. Jag känner mig mer orolig för hur/om jag ska berätta för mina föräldrar/syskon innan op. Men i slutändan är det ju min kropp det handlar om förstås, men man vill ju gärna känna att man har stöd från de närmaste.
Gilla