hur har eran familj tagit er bröstförstoring??

Hej.

Min familj vet inget el har inget sagt till mig rätt ut. Jag har alltid varit mycket för mitt eget privatliv och därav ville jag inte att familjen ska veta.

Min pappa tycker bara att jag har fina former nu och det är något jag vet att han har sagt till mig. Mina två syskon har jag inte sagt det till och de vet inget och som jag sa innan att de inte har sagt något rätt ut till mig.

Jag håller med dig ang pekpinne, det är mitt val och inte deras. De behöver inget få veta. När jag åker dit tar jag inte på mig utmanande kläder utan vanligt.

Hoppas du fixar det!!

Har inte heller tänkt berätta för mina föräldrar, möjligtvis efteråt, om utifall de skulle fråga mig! Ändå står vi varandra nära, men det känns omöjligt att berätta, de skulle verkligen inte ha någon förståelse för något sådant här!

Har ni berättat för kompisar då? Jag funderar på att göra det men vet inte riktigt...

himla svårt sånt här.... jag har berättat för mina närmast vänner men också varit tydlig med att jag inte  vill att dom pratar om det med andra som vilken grej som helst, tror det är många som inte riktigt förstår :/ hur som helst så finns det alltid dom som dömer folk och inte ens vill försöka förstå... tyvärr :(

jag har berättat för mina närmaste vänner och som ni säger så har jag sagt att det är hemligt och inget att prata om för vem som helt och till vem som helst.

Det har gått bra att berätta för mina vänner, men tänk på att du litar på dem bara. Det är ett stort ansvar som vän att inte berätta det, många vill prata om det och göra det till en dum blondin grej.

Tänk dig för är mitt råd

tack :) det ska jag göra! ska jag vara helt ärlig så ångrar jag att jag pratat med vissa av mina vänner just för att jag inte kan lita på dom :/

Jag har inte sagt nåt till mina föräldrar och dom har inte märkt nåt. Helt ärligt kan jag väl känna att min familj inte har något med mina bröst att göra. Jag hade inte berättat för dom om jag gjort en intim-piercing heller.

Kan väl hända att dom kanske märker det i sommar när man börjar gå mer lättklädd, men den dagen den sorgen.

Mina systrar vet. Älsta syrran trodde att mina plötsligt större bröst berodde på att jag var gravid och för mig kändes det viktigare att dementera ett sånt rykte än att hemlighålla mina tuttar. haha. Hon ville ta några sekunder och tänka på allt hemskt som kunde ha hänt men konstaterade sen själv att allt gick ju bra och det finns liksom inget hon kan säga. Hon tyckte att dom var snygga och avslöjade sen att hon själv funderat på att lyfta ögonlocken.

Den andra syrran vet men hon har inte sagt nåt till mig. Vet inte om det är för att hon inte tycker om det och besparar mig sina åsikter eller om hon tiger av respekt för att jag inte vill skylta med min förstoring. (det är alltså inte jag som berättat, men min andra syrra skvallrade). Skulle tippa på att det är för att hon inte tycker om det.😈

Jag har inget sagt till min familj - och kommer heller inte att säga något när det är över. Det är min kropp och jag är en vuxen människa, så vad ska jag blanda in dem för?

Jag vill berätta för mina föräldrar då jag fortfarande bor hemma och min mamma dessutom är "ledig" varannan vecka och kommer vara hemma just den veckan jag opereras.

Men jag vet verkligen inte hur jag ska lägga fram det då jag tror att dom är rätt emot det hela.. (nämnde det för mamma i höstas att jag funderade på det, då sa hon bara "nää lägg av, det är absolut inget du behöver göra")..

Kommer dock säga att allt är betalt och klart så det finns ingen återvändo, men vill ju ändå lägga upp det så bra som möjligt.

Hur sjutton tar man upp det? :/

Mina när och kära vet inget och jag har inga planer på att berätta för dom.

Har hitills inte fått några komentarer på snart 3 år, så jag tror inte att det kommit fram. Och hoppas ju att det förblir så.

Man måste inte berätta, det är ganska skönt att låta bli faktiskt.

Jag har inte sagt något till min familj och de har inte märkt någonting, liksom flera av mina närmaste vänner. Tror inte man kollar på det sättet + att det är lätt att dölja brösten hyfsat i lite bylsiga tröjor. 

Men om du VILL berätta tror jag inte det måste vara så komplicerat. Säg det rätt upp och ner bara, så får de tycka vad de vill.

Det måste vara lättare om man är äldre, fått barn och ammat! Då har man mer en "giltig" anledning till att göra det! Om man "bara" har små bröst av naturen anses det mest ytligt,dumt, bimboaktigt och omoget tyvärr:( :(:( Så därför kan jag absolut inte berätta för mina föräldrar!!

BooBoo: Åh, kul o höra att hon tog det så bra :) Jag ska försöka samla mig mod också att berätta. har ju iaf 22 (oj, inte så himla mycket när man tänker på det, hehe) dagar på mig än så länge.. :)

inte opats ännu men jag gjorde misstaget att (i min iver över mitt beslut) prata med min syster och en av mina grannar (vi är nära vänner) och fick så kraftiga reaktioner att jag faktiskt blev lite ledsen och började tvivla på mitt beslut... Min syster är mycket överviktig och hon tyclkte att jag var en idiot som var så smal och fin och som gillade att träna att jag skulle förstöra min kropp (och så rabblade hon upp allt dåligt som kan hända) hon menade att bara för att mina bröst inte var så snygga längre så var det ju pga att jag fött och ammat två underbara barn och det var naturligt med påsar efter en graviditet Etc etc etc. Min vän mer eller mindre skällde ut mig och sa att man måste lära sig att älska sin kropp och att hon minsann oxå tänkt göra brösten förut men kom fram till att man ska lära sig tycka om sin kropp utan ingrepp bla bla... Sen jämförde hon sina (för mig ser dom perfekta ut, fina bröst, fasta och fin underpool ) med mina två påsar som jag häller ner i en för stor bh för att skinnet ska hålla sig på plats (jag visar henne i frustration och då kommer hon av sig lite) och slutsatsen hon drar är att "dom är väl som dom ska se ut efter två graviditeter! Men varför då? Varför ska man bara acceptera allting hela tiden och vara nöjd med det man inte är nöjd med (min mage hänger oxå som en påse och det kan jag leva med så jag är ingen perfektionist) Så efter denna långa historia så vill jag ge rådet att hålla det för dig själv och se det som något privat och intimt som bara DU har att göra med. Jag tänker inte berätta för någon igen om dom inte frågar rakt ut och jag tror folk överlag inte gör det. Måste man berätta för någon så kolla först var den personen står i frågan, man blir så himla sårad av pekpinnar. Kram!