Ingen hjälp efter op

Som du säkert läst här är det väldigt olika hur rörlig eller hur ont man har. Jag hade inte klarat mig utan min kille de första 3dagarna. Jag behövde hjälp att komma upp ur sängen, ändra kuddarna, ta ner glas från skåpet etc etc. Sen har jag en dotter som är 9år så där var inga problem, men har du små barn borde du verkligen få hjälp av någon.. 

Jag har inga barn men har nyligen opererat mig. Jag har däremot läst om kvinnor som haft barn och varit ensamstående och det verkar ha gått vägen. Tror inte du ska oroa dig. Förbered dig bara så kommer nog allting att gå så bra så :-) Lycka till!

Jag bodde hemma hos mina föräldrar när jag gjorde min op, tack och lov. Jag behövde väldigt mycket hjälp med i stort sett allting. Hade ganska ont de första dagarna men tabletterna gjorde underverk, men sedan var jag väldigt försiktig för att jag inte ville förstöra något också, därför ville jag ha mycket hjälp.

Tack för svaren.
Det ger mig lite mer att fundera på, tyvärr 😉
Hade hoppats på en magosk lösning, men det är inte särskilt realistiskt kanske. Får ta mig en funderare, och försöka lösa det :)

Jag hade ingen hjälp hemma från andra dagen efter operationen och trots att jag hade väldigt ont (inte smärttålig alls haha) klarade jag mig rätt bra :) Tänk bara på att förbereda en massa innan, ta ner saker som står högt uppe typ tallrikar och sånt. Jag hade ordnat med mat innan så jag bara behövde micra, köpt en massa godis, städat hela lägenheten osv.

Jag hade förvisso sambo hemma och har man hjälp så tar man den men tror absolut att allt går bara man vill. Jag röstar på Love2015's idé med att ha mat färdig att micra och plockat ner allt du behöver från skåp osv. Men du kan inte bära några barn så du tänker på de:) Lycka till!

Inte ngt som har med ämnet att göra, men såg att du anfa var på konsultation hos Olenius men opade dig av Gribbe. Får man fråga varför du bytte läkare? tänker att det kanske inte så vanligt att man gör det på samma klinik, men jag har kanske fel. Blev själv opad av Olenius i förra veckan.

Alltså, jag var ju på konsultation hos båda men valde Gribbe för han verkade förstå mitt önskemål bättre, dessutom hade jag läst att han gör snygga ärr vilket jag tycker stämmer.. Är du nöjd med op och kirurg?

Det har bara gått 4 veckor sen min op, så dte är lite svårt att veta hur allt kommer att bli. Men jag är nöjd med själva op. Tycker dock att mina bröst är väldigt hårda ännu, hoppas de mjuknar snart! Ärren har jag ingen aning om hur de blir ännu.

(Håll gärna tråden till ämnet - ni vet hur ni skickar PM, va?).
Underskatta inte svårigheterna efter en bröstförstoring med bakomplacering. Framförplacering är betydligt lindrigare, men inte nödvändigtvis en dans på rosor för det.

Det handlar givetvis mycket om förberedelser, men har du små barn som man inte kan förklara för, så behöver du faktiskt ha någon som hjälper dig i början - de första dagarna som inneboende och därefter i vart fall dagtid tills nån vecka har gått.
Jag brukar rekommendera att de barn som precis börjar vara så stora att de kan klara att klättra i och ur bilstolar och barnstolar får börja träna på det i tid före op, så de kan det sen, för det är en av de saker som blir besvärligast att komma runt. Och du kommer omöjligt att kunna hugga tag i ett barn som rusar iväg mot fel ställe, det kommer att göra ont på svim-nivå och riskerar i värsta fall även att ge komplikationer. Sele på barnet och koppel till midjebälte kan kanske vara en idé när du börjar kunna vara uppe.

Du kommer i flera dagar att röra dig i ultrarapid och stelt som ett järnspett. Barnen kan dessutom tycka det är jobbigt att se mamma ha så ont, och det är inte alltid så lätt att dölja det. Att ta sig ur sängen utan nån som puttar på kan vara riktigt jobbigt och smärtsamt, och vissa tar t o m in en baden-baden-solstol att sova i. Jag hade nån gång ett rep knutet i fotänden, men det var inte helt enkelt ändå - det gäller ju att dra med ryggen snarare än armarna, och det gör ont lik förbaskat även när man lyckas med det. Man klarar inte att barnen kommer uppklättrande i sängen utan att förstå att man får röra sig sakta och inte klättra eller knuffa på mamma.

Jag vill inte skrämmas, och det kan ju bli lättare för dig än för vissa, men du bör inte räkna med det, för det är illa nog om man har riktigt ont utan att ha fler utmaningar än att bara ta sig själv genom de första dagarna. Har du ingen du kan byta lite barnvakt med, kanske nån som längre fram vill smita iväg utan SINA barn på en liten resa eller nåt? :)
Det är fortfarande att rekommendera att ha nån hos dig första dygnet, men har du förberett hemmet väl och lagt fram bra kläder etc kan du nog klara dig på egen hand sen.
 

Tack för jättemånga bra tips. Och jag känner inte att du vill skrämmas, det är sånt här jag vill höra. Jag har ju ingen aning om hur det kommer vara efteråt, så allt är tacksamt emots. Lägga fram matlådor och handla på mig, det låter vettigt :) Känner mig mer hoppfull att detta kan gå:D har som sagt två barn, 3 och 1 år. Som kan vara väldigt klängig, men Jag kan nog skaffa barnvakt en vecka åtminstone, då barnen bor borta. Men två veckor kan bli lite knivigare. Hur länge har man sådär ont att man inte kan röra sig (förstår att det är väldigt inviduellt) Tänkte också med anledning, av att vad jag förstått, att det är det två veckor sjukskrivning man får efter en Op. är man fullt rörlig och mobil efter dessa två veckor?

Du är fortfarande rätt öm efter två veckor, men du kan förhoppningsvis i ett lugnt tempo utföra det mesta vardagliga som inte innebär lyft eller att du behöver ta i, och du behöver förhopppningsvis inte morfinpreparat, utan kan klara dig med någon alvedon. Du kan fortfarande förmodligen inte hålla fast ett barn som stretar emot, utom möjligen i bensax . ;)
Inför ett belöningssystem med guldstjärnor eller nåt för treåringen, som betyder att när man har tio guldstjärnor så får man något som barnet gärna är snällt för att få, och som du har råd och möjlighet att muta med även i handikappat tillstånd (godis en onsdag? bio? baka chokladbollar? tacos till middag?). "Om du gör som mamma säger nu, så får du en guldstjärna till, och du vet att när du har tio stycken, så ska vi...."
Om alla stjärnorna sitter på kylen, eller nån annan synlig stans, så blir det tydligt för barnet längsmed vägen att de blir fler och att målet närmar sig, och en bra sak att avleda uppmärksamheten med i ett konfliktfyllt ögonblick: "Kolla vad du har varit duktig redan, ser du vad många stjärnor? Nu är det inte många kvar till vad-det-nu-är...". En ett-åring kan ju vara så olika, går hen ännu? Ofta är de ju i det läget att de vill ha dubbelhandstöd för att försöka gå, hela tiden, och det blir svårt för dig att gå så. En hand längs din kroppssida går nog däremot att erbjuda efter ett par veckor. Kanske kan du inte hindra fallet helt, men du kan nog bromsa det så det inte gör ont. Kanske funkar pösiga byxor, som barnet kan greppa tag i själv som stöd? En stor ettåring är ju redan nästan på väg i och ur bilstolen själv. Satsa isåfall på att lära hen det före op.

Kolla om affären har långtidskonserverad mjölk, eller i annat fall laktosfri, som har lång hållbarhet, och köp hem så du inte behöver köpa såna tunga basvaror på så länge som möjligt. Dricker ni juice, så köp koncentrat att späda. Be gärna besökare ta med sig lite mjölk/yoghurt eller annat som går fort att handla men är tungt att bära.
 

Håller med Marina. Jag hade dygnet-runt-hjälp i 5 dagar och sedan klarade jag mig själv dagtid, men min man tog hand om barnen. Minns att jag dag 7 försökte ta en liten promenad, men blev snurrig efter 40 meter. Tur att jag inte hade barn att ta hand om då. Jag är säker på att du klarar mycket bara du vill, men efter en op vet man inte alls hur livet blir.