Jag vill det ju så gärna...!

Hej allesammans! Jag har inga frågor eller liknande utan måste bara skriva av mig. Kanske finns det någon i liknande situation som mig. Jag är född med en ganska ovanlig sjukdom, incontinentia pigmenti. Utöver denna jäkligt dryga sjukdom (som mestadels visade sitt rätta jag i yngre dar), så levde jag, fram till för några år sedan, med 3 bröstvårtor. 1 på vänster bröst och 2 på höger. jag opererade bort 1 utav dom och blev istället stående med med ett ynkligt litet bröst (vänster) och ett med dubbla bröstkörtlar (höger) som växte på en del. Idag, ca 7 år senare, börjar jag bli desperat efter ett par fina, lagomt stora, kvinnliga bröst. det senaste året har jag lagt ner väldigt mycket energi åt att tänka tanken på större finare bröst. Jag är inte ute efter några enorma silikon tuttar för att kunna tända varenda kille på stan. jag vill bara ha ett par normala bröst som passar min kroppsform, och där bh letandet inte ska vara en plåga. Mitt liv har mestadels ägnats åt att tänka: "tänk om jag bara kunde få se normal ut". Mitt vänstra bröst är patetiskt litet, och mitt högra har växt och där har jag numer "hängpatte". Det ser rent ut sagt idiotiskt ut, och dubbla inlägg i bh:n hjälper inte direkt heller. Tonåren var fruktansvärt jobbiga (vi vet ju alla hur tonåringar kan vara), och det var ett sjujäkla snack om mina bröst i princip hela tiden, från de flesta i skolan. Detta ledde till att jag tillslut inte klarade av att gå i skolan, och nu står jag här, utan riktigt utbildning och gruvar mig för att börja plugga igen. jag har utvecklat en skitjobbig (ursäkta uttrycket) social fobi och gruvar mig så fort jag ska ut. "Kommer nån att se", "jag måste komma ihåg att inte böja mig fram eller vända mig på just DET viset så att nån ser", "undra om den där människan ser att dom är olika eller har bröstvårtan tittat fram så dom ser de kanske".. osv osv osv... Den social fobin förde med sig att jag nu också har svårt att prata med folk, och har inte heller det lättaste att finna vänner då dom oftast på något vis ser/kommenterar/får reda på och sen sticker... tragiskt tycker jag, för vänner borde väl ha överseende med hur man ser ut va? Jag har en toppen pojkvän och vi har tillsammans skapat världens finaste lilla flicka. Dom är det absolut bästa som hänt mig, och min pojkvän har aldrig nämnt ett knyst om mina bröst. Han vet att jag mår fruktansvärt dåligt över det här, och intima stunder kan han i princip önskedrömma om (det händer, men inte ofta). lampan skall alltid vara släkt om kläderna ska av, och han får knappt ta på brösten. Detta tycker ju givetvis han är jobbigt också. jag vill inte gärna gå ut och hitta på saker och på sommaren när badsäsongen kör igång, ligger jag hemma på soffan och önskar att jag kunde visa mig på stranden också. jag har pratat med psykolog och det har hjälpt mig enormt, men varenda gång jag tittar ner så påminns jag om allt jag inte kan göra. Bikini, baddräkt, linnen, urringade toppar, bh:ar osv kan jag glömma så fort tanken dyker upp. Det tär på min uppbyggda självkänsla och jag ser mig aldrig i spegeln och tycker att jag är fint klädd. En ständig oro över att jag ska råka böja mig fram så folk ser eller att bh:n ska glida så bröstvårtorna tittar fram finns. Det är mycket jag inte gillar med min kropp, men det kan jag leva med. Brösten påminns jag om konstant, då jag klär mig, duschar, springer, böjer mig, intima stunder med pojkvännen, träffar vänner osv. Tänk att ett par bröst kan få en att må så dåligt... Kan tilläggas att det är stor kup-storleks skillnad på dom.. Sådär.. Då har jag lättat lite på bördan i hopp om att man kanske kan få lite stöd och tips från er i min jakt på de "normala" brösten :)