Ljuga för familj/vänner

Jag har sagt som det är när folk frågar mig vad jag ska göra osv och kommer även säga som det är efteråt. Hjälper inte att ljuga tycker jag. Och gillar inte någon att man gjort op:n så är det synd för dom. Det är inte dom som ska gå med det utan det är du/jag :)

Jag vet. Ärlighet varar längst och jag avskyr att behöva ljuga för man trasslar bara till det. Och får jag frågan om jag opererat brösten kommer jag att stå för det. Men nu undrade hon mer varför jag inte kunde va me och bära osv och det känns bara så himla fel att svara att jag valt att operera brösten just nu. Mitt i en flytt och precis innan vi ska renovera ett hus och lägga pengar på det. Men, det är ju mitt val som dom bör respektera. Men man kan ju ändå välja sina tillfällen när de passar att berätta och när det känns mindre passande :/ Jag tycker det är en privat sak och har inte sagt något till varken mamma eller bästa vänner. Tycker inte att det rör dom vad jag väljer att göra med mina bröst.

Nä det är ju sant att det inte har med det att göra. Men visst är det att det inte fråga sätts om du gjort förstoring så varför då säga det. Men tänker nu som i den situationen du är i där det ifrågasätts. Affär du inte kan bära. Då hade jag sagt som det låg till och skulle det då tycka att det va gel tillfälle osv osv så får dom tycka det. Du väljer ju det tillfälle du tycker känns bäst för dig. :)

Jag förstår precis vad du menar, eftersom jag är i samma sits med nyopererade bröst OCH en pågående flytt. Även om jag står för beslutet att operera mig, känner jag just nu inte att jag ska behöva argumentera och förklara dels varför jag har valt att göra ett ingrepp (min bekantskap är här uppdelad i två läger där det ena är helt emot skönhetsingrepp) och framför allt NU. Jag gjorde min operation dagarna innan valborg vilket innebar att vi var bjudna på middagar, då skyllde jag bara på att jag var sjuk och stannade därmed hemma. Sedan kom vardagen och det var dags att börja förbereda flytten, även om jag innan operationen hade rensat och packat mycket fanns det en hel del kvar att göra. Men med en nyopererad kropp har förstås min man fått göra allt... som tur var har vi under de här dagarna inte haft mycket besök, ingen har därför noterat min passivitet. Men om någon hade frågat hade min nödlögn varit att jag fått revbensbrott, jag hade det på riktigt för ett par år sedan och hade fruktansvärt ont och var lätt rörelsehindrade i 7-8 veckor. Revbensbrott kan du få om du har en kraftig hostattack (hände mig) eller om du faller. Nu har det gått 2,5 v sedan operationen och jag kan göra allt förutom att lyfta, så nu tror jag inte längre att någon skulle lägga märke till att något var annorlunda.

Skönt att höra att man inte är ensam! :) Vi har ju dessutom inga barn så jag känner ju ganska mycket press från svärmor att hon hellre skulle höra att vi är gravida än att jag gjort brösten, haha! Jag misstänker att min mamma och syskon kommer att se och fråga så småningom och då kommer jag att svara ärligt. Men min svärmor skulle aldrig fråga och jag vill inte svara. Nu har vi sagt att jag gjort mig illa på gymmet och att jag inte får lyfta tungt och måste vila. Men jag har inte kommit på vilken typ av skada jag fått :p Hon är ju som sagt sjuksköterska så lite koll har hon ju på skador, återhämtning, läktid osv.. Revben var ju annars bra :D

Väldigt dumt att ljuga. Hon kanske tycker du är dum som opererat dig, men hon tycker garanterat det är mycket värre att båda du och hennes son ljuger henne rakt upp i ansiktet. Ärlighet vara längst. Vill du inte berätta sanningen, säg istället att du har ont, inte mår bra etc. Det är inte hela sanningen men det är inte lögn heller.

Jag ville först inte berätta för min familj eller vänner för jag var rädd att någon skulle döma mig för detta. Men jag insåg att jag inte skulle kunna hålla det hemligt för min svärmor då jag träffar henne ofta, hon jobbar som ssk på ett sjukhus. Tillslut ringde jag henne och började med att jag skulle berätta något för henne och jag var livrädd för att hon skulle döma mig. När jag berättat börjar hon rent ut sagt asgarva och säger "men fina du! Det är väl inget alls! Jag har gjort det själv!" Snopen blev jag minst sagt då jag verkligen inte hade en aning. Nu har hon pysslat om mig hela sjukskrivningen :) kram!

Vill du inte berätta så tycker jag inte att du ska göra det heller. Men jag tror att de skulle vara skönt för dig att säga som det är, blir så trassligt med lögner. Jag gruvade mig för att tala om för min sambos mormor att jag skulle göra en bröstoperation. Var tvungen till slut att berätta då hon var den enda som skulle kunna vara här och hjälpa mig med barnen. Fick då ungefär samma reaktion som banannie's(förgående svarande) svärmor , hon skrattande lite och berättade att hon hade gjort precis samma sak själv. Det var skönt för då kunde man få svar på lite frågor och så förstår hon min situation.

Men vad härligt att ni delar med er och suttit i samma sits ungefär :) Tack för att ni delar med er. Och vad skönt att dom tog det så bra! Jag tror egentligen inte att någon i min närhet bryr sig särskilt mycket förutom min syster. Men det känns ändå privat och jag har inte lust att berätta. Men nu är jag såpass pigg att ingen bör kunna märka något förutom att jag inte kan bära tungt. Och då kan jag ju bara säga att jag lyft mig illa på gymmet. Men om någon frågar rakt ut så kommer jag att berätta.

Tänkte först bara berätta för min syster. Men så tänkte jag att tänk om nått händer o jag behöver hjälp o så har jag inte berättat nått. Mamma va INTE nöjd med att jag skulle operera mig men jag är ändå glad att jag berättade för henne. Sen berättade jag för några få till.

Jag tycker verkligen att det är en jobbig sak. Ibland känner jag att jag bara vill berätta för alla så att jag slipper hamna i någon konstig situation där jag måste ljuga för någon jag tycker om. Andra stunden så känner jag att det verkligen är privat och att jag inte har någon anledning att upplysa någon annan om vad jag gör med min kropp. Jag gör vad jag vill med min kropp men tycker att det är väldigt jobbigt att jag ska behöva argumentera för det och jag vet att folk kan ha starka åsikter om det och det sårar mig verkligen. Tror att det är därför jag inte vill berätta. Vill inte bli dömd. Min ena syster tycker redan att jag är alldeles för utseendefixerad som gör fransar och naglar (?!?!?) så jag gruvar mig verkligen över att berätta för henne. Men vill ju inte ljuga heller :( Min andra syster har gjort brösten men hon har 4 barn så för henne känns det liksom mer accepterat, som att hon hade en giltig anledning. Har verkligen inte bestämt hur jag ska göra, om jag ska ljuga eller berätta sanningen. Sjukt jobbigt. Men å andra sidan. Om någon är så dum att de dömer ut en för vad jag har valt att göra med min kropp, så är det kanske inte mycket till vän/syster..

Jag hade jätte svårt att bestämma vilka jag skulle berätta för. Men jag valde att bara berätta för de allra närmaste (mamma, syster, kille och nära vän). Men jag har bestämt mig för om någon frågar kommer jag inte ljuga, de har inget med min operation att göra men lögner gör allt "större" än vad det behöver vara känner jag :)

Jag tror att jag kommer göra ungefär likadant. Eller de enda som vet nu är ju min sambo och en nära kollega. Och en syster vet att jag ska göra det men hon vet inte om att jag redan gjort det. Jag tänker också svara ärligt om någon frågar. Det jag tycker är svårt nu i början är frågor runt omkring som tex "jaha går det bra på jobbet?" eller "vad ska du göra i veckan då? Gått bra att jobba idag?" För det ärliga svaret på dom frågorna är ju att jag inte jobbat pga sjukskrivning vilket då leder in på att jag behöver berätta om operationen trots att dom inte frågat om just operationen.. Jag ska ut och äta med min syster som inte vet något på fredag och det är nog det mötet som skrämmer mig mest. När vi ska ut och äta efter jobbet och jag inte har varit på jobbet...

Jag har berättat för mina närmaste vänner. Familj, nej. Kanske efteråt, men inte innan. Vet hur de reagerar och behöver ingen negativitet innan.

Jag ska göra ett bröstlyft om några dagar och jag har inte berättat för någon och tänker inte göra det heller.. Det är min privatsak anser jag

Skönt att höra hur andra tänker kring detta svåra/känsliga ämne. Huvudsaken är ju att man gör det som känns rätt för en själv :)