Ångest efter op

Jag hade en liknande dipp som du kort efter operationen. Mådde så oerhört dåligt över ALLT. Ångrade hela operationen och önskade att jag aldrig skulle gjort den. Hatade brösten, tyckte dem var fula, sen för stora, sen för små.. sen trodde jag aldrig det skulle läka och bli fint. Det var ren MISÄR i typ 2-3 veckor, rörde mig inte utanför hemmet och grät hela tiden pga allt bara rent sagt sög. Men!! Det är inte konstigt. Du är verkligen inte ensam och onormal i det, fastän det nog känns så. Vi genomgår ju något jättestort, och det tar ut sin rätt både fysiskt och psykiskt, tyvärr. Och hur du än hade gjort/valt hade du haft samma tankar! Valde jag rätt, gjorde jag rätt, hur kommer det bli… det är sånt som förföljer en vad man än gör tyvärr 😅 Men det kommer vända ❤️ det är verkligen bara att hålla ut, vilket är ett så himla klyschigt råd kanske.. Hitta enkla saker som du tycker om och romantisera sjutton ur det. Men det kommer ta lite tid. Var snäll mot dig själv och försök ha tålamod så gott som det går ❤️ Följ råden du fått av din kirurg, ta hand om dig och dina nya fina bröst, och ta en dag i taget. Sätt ingen press på dig själv, hela den här grejen är verkligen något man behöver vänja sig vid. Och här är jag idag och ÄLSKAR mina nya tillskott!! Absolut, det är vissa saker som jag inte är helt nöjd med, men det rör mig inte så mycket (så länge inget är fel liksom). Ångrar inte en sekund att jag genomförde operationen, tvärtom. Blir något fel, ja den dagen den sorgen ärligt talat! Så ja, håll ut, det blir bättre ❤️

Hej! Åh vad ja känner igen mig när jag läser det här. Jag har så länge jag kan minnas velat göra en bröstförstoring men jag var livrädd för att operera mig (rädd för allt som har med sjukvård att göra) så under 10års tid bokade jag operationer som jag sedan avbokade för jag var rädd och hade panik. Sen hände något väldigt jobbigt i mitt liv som fick mig att känna att nu ska jag satsa på mig själv. Sagt och gjort bokade en operation och för strax över 3 veckor sedan låg jag där på operationsbordet. Var så glad när jag vaknade efteråt för jag levde och allt hade gått bra. Väl hemma efter Op mådde jag ganska dåligt. Kunde knappt sova eller röra mig så satt här hemma i soffan dygnet runt samtidigt som jag läste här på forumet om alla solskenshistorier, läste om alla som opererat sig och sedan gick på promenader i flera timmar, som efter bara några dagar var tillbaka på jobbet, eller dom som kunde leva på som vanligt med allt vad det innebär efter 3 dagar. Där satt jag, i soffan. Tappade matlusten och hade ont. Räknade ner timmarna tills jag fick ta nästa dos smärtstillande. Samtidigt som jag kollade runt på det här forumet, då dök dom upp. Alla skräckhistorier.. då fick jag sån dödsångest och trodde jag skulle dö. Fast jag är väldigt vuxen ringde jag min mamma och grät för jag hade sån panik över att jag trodde att allt jag sett här skulle drabba mig. Att jag skulle få infektioner och blodproppar, slutade nästan äta och jag hatade allt som hade med mina bröst att göra. När sedan kirurgen efter inte ens 2 veckor sedan jag opererat mig tyckte jag skulle ställa mig in på en korrigering bröt jag ihop. Det jag längtat så efter i så många år blev inte som jag hade tänkt. Nu har jag kunnat smälta allt lite. Vill verkligen inte korrigera men jag tror inte längre att jag ska dö. Jag vågar titta på mina bröst nu (ville från början inte se dom) Jag tror och hoppas att allt kommer bli bra tillslut. Jag är fortfarande rädd för komplikationer med sårläkningen men jag har inte samma panik längre. På måndag börjar jag jobba igen, har ett ganska tungt jobb så självklart är jag rädd att något ska hända men jag känner mig ändå redo att återgå till livet igen. Du är verkligen inte ensam ♥️

Det här är ganska vanligt. Det verkar som att de medel man får i och med sövningen och i de smärtstillande tabletter man ofta tar efteråt som påverkar balansen i hjärnan tillfälligt och man kan bli nedstämd och orolig - och som logiska varelser letar vi ju efter en orsak, fast det är en fysiologisk reaktion. Och så är det ju onekligen en lite oviss period nr man går och väntar på slutresultatet; det är inte konstigt om man "har nerverna utanpå". Det som är bra är att det brukar gå över av sig själv.

Jag kände liknande efter min operation. Tänkte vad fan har jag utsatt min kropp för. Sedan blev det inte bra och hade ångest i ett halvår drygt innan jag gjorde om operationen. Även det var oro och ångest. Tittade mycket på Youtubeklipp och flera kirurger tog upp att det är väldigt vanligt och normalt att bli låg efter en operation, särskilt de 2 första veckorna.

Åhhh jaaa gud! Mådde så himla dåligt. Tror jag fick någon temporär depression, mina tankebanor var långt ifrån positiva. Det måste vara från narkosen/medicinerna man får, plus att det är ju en stor förändring… man hinner inte med mentalt. Var snäll mot dig själv 🩷 det kommer kännas bättre! Nu är jag så nöjd med mitt val!!

Gått igenom exakt samma❤️ Tänkte att jag aldrig mer skulle utsätta mig för detta och att jag får nöja mig med hur jag faktiskt är framöver. 😜 Man måste vara stark mentalt för det är en process med ups & downs. Men sen vänder det❤️.

Nästan 2 veckor postop här, och kan relatera massor! Det är inte ovanligt att få en så kallad post op-blue, alltså att man känner sig nedstämd och ångestfylld. Kroppen går igenom mycket; smärta, sömnbrist, illamående (i mitt fall) och sedan har man den psykiska aspekten av att inte tycka om brösten i början och att vara svullen. Första 10 dagarna var hemska, jag kände mig så ofräsch och oförmögen att göra något själv. Har fortfarande mycket ångesttankar och depp, men försöker vara positiv. Försök vara snäll mot dig själv och ta hand om dig! Jag försöker göra saker jag mår bra av och som distraherar mig från tankarna. Ex: korta promenader i friska luften, läsa bok, pyssla om mig själv (duscha, ansiktsmask, hårinpackning osv), äta något gott. Hoppas det släpper för dig snart. Skickar massvis med styrkekramar! ❤️‍🩹❤️‍🩹