Mer och mer besviken. Hjärnspöken?

Hej Nu har det gått 16 dagar sen min BF och jag känner att jag blir mer och mer besviken på storleken. Jag tycker att dom inte ens syns genom ett tajt linne utan BH. Jag vet inte om det inte är för att dom har " fallit ner" eller om det alltid kommer att vara såhär :-( Jag har alltid varit småbröstad, som jag säkert nämnt i andra trådar så hade jag en uppnosig A-B kupa. A för en pushig effekt och B för att bara låta brösten vara. Jag är inte så stor i kroppen ( 164cm och har alltid legat under 50kg) Jag har alltid varit tjejen med de mindre brösten och en förstoring har legat i bakhuvudet sen ca 15-16 år. Vissa dagar var jag otroligt nöjd med det jag hade. Sen kom mina fyra barn, ganska tätt och jag ammade i 3 år. Efter det så försvann brösten helt så ingen BH passade. Min gubbe hade inte sett mina bröst på över 6 år och självklart blev sexlivet lidandes. Jag åkte hellre 3-4 mil, ut till ingenstans för att bada med barnen på somrarna , än att bada där det fanns folk. En dag stog vi med pengarna i handen och jag kände pirr I magen när jag ringde Pl'ent- kliniken i Västerås för att boka tid för konsultation.. Dagen efter fick jag tid för att träffa henne. Hon var inte kirurgen som skulle OP:a, men hon fotade, skrev ner mina önskemål och jag fick klämma och känna på olika stl på implantat. Jag var sugen på stl 350 cc. Alla dessa uppgifter skulle skickas till opererande läkare, som befann sig på en annan klinik. Jag fick reda på att operationen skulle ske nästföljande månad, 27,28 eller 29 då läkaren kommer dit. När november kommit så ringde min telefon. Jag hörde först inte vem det var eller vad han sa, men fattade efter ett tag att det var läkaren som skulle opa mig. Jag hann aldrig uppfatta hans namn, men kliniken hade två st och jag bara antog att det var Peter Gustavsson som jag hört gott om. Han började fråga om jag hade häng på brösten och jag svarade att jag var helt platt. Där någonstans så ringde en klocka. Hade han inte kollat på mina bilder? Jag förklarade att jag inte ville vara småbröstad utan att jag ville ha en stor C-D. Han förklarade att man inte pratar kupstorlekar utan propositioner. Dagarna gick och jag började tveka mer och mer. Min rädsla var att han tänkte välja en alldeles för liten storlek, men gubben min tyckte att jag skulle sluta nojja. Dagen kom för ytterligare en konsultation för att träffa honom och läkaren i fråga var tydligen Christer Lindqvist . Jag förklarade igen hur jag ville se ut och han sa att det skulle se groteskt ut med den stl på mig. Han tyckte att jag skulle ha 225cc mentor framför för att få fram putet. Jag svarade honom att det var för litet och han gick upp till 275. Jag kände mig ändå inte nöjd och var orolig att jag i varjefall skulle förbli tjejen med de små brösten. Han förklarade lugnande att så skulle det inte bli. Jag skulle bli fin och brösten skulle passa min kropp. Operationsdagen kom, betalningen var gjord och pillerna var svalda. Läkaren kom in och skulle rita på brösten och jag försökte prata med honom en gång till. - Snälla, kan du inte lägga in 325cc då. Det gör inget om det blir större. Jag tar hellre lite förstora än för små. Han bröt snabbt av och svarade tillbaka att den stl hade dom inte hemma! Jag kände mig desperat. Jag hade betalat 53 000kr och var platt. Jag måste lita på hans omdöme! Jag vaknade efteråt och tittade under täcket. - va små dom var. Jag messade min gubbe om att han inte skulle bli besviken på storleken. Läkaren kom in och tittade och jag sa till honom att jag tyckte de var för små, men alla i rummet ink min gubbe sa att de var fina till min kropp. Dagarna som gick så var jag förälskad. Dom var verkligen helt lagom till mig. Nu när det har gått 2 v, känner jag mig mindre nöjd. Det känns som att jag är tillbaka på ruta 1. Är det bara hjärnspöken? Förlåt för ett långt och säkert felstavat, rörigt inlägg från ipaden.