Anonym användare
Mina nya bröst!!
Innan sambon kom så satt jag på min sängkant
och kände lite panik, Vad han jag gjort!?!
435cc i tuttarna!
Jag är medveten om att ja har velat detta i 11 år så varför tvekade jag nu? EFTER!? 😢
Kom hem kl 11 och fick äta Alvedon då min kirurg inte hade skrivit ut mina tabletter (ARG!) så jag fick åka hem då sambon var tvungen att åka
och jobba så jag var hemma mellan 12-17 och tog 4 alvedon totalt och FY vad ont jag haft sen dess, RIKTIGT ONT! så nu kl 19 fick jag äntligen ta mina Citodon, 2 st.Smärtan börjar släppa men det bränner lite i brösten just nu.. helt varma. är jättenöjd med storleken, ganska stora men.. de passar min kropp. MEN jag undrar varför känner jag så här? Jag borde vara HELGLAD! Det är jag inte :/
Känner mig lite nere och dann.. Känns som att jag går runt med sportbh med ristest och bara vill ta ut dom för att det känns tungt...
går och håller i brösten under för är rädd att de ska ploppa ut. jag vet att de inte gör det! men ändå.
Jag antar att jag kanske blir glad när de inte gör ont längre. Jag är lycklig men det känns så konstigt och gör så ont och man kan
inte göra något åt det liksom... SÅ KONSTIGT! 😛
Sortera efter
Ullabella
Kvinna ·
Anonym användare
ja jag vet ju att jag kommer vara lycklig för detta har jag väntat 11 år på, men PREIS SOM DU SKRIVER!
* när man sett fram emot något länge, gått och väntat och verkligen laddat. Sedan, när det äntligen händer så blir man liksom tom inombords. Som om hjärnan inte riktigt hinner med. Man vet att man borde vara jätteglad men luften går liksom ur en. *
Anonym användare
Malin88
Kvinna ·
Anonym användare
Jag kände också som du de 4-5 första dagarna eller nåt sånt. Jag gick runt och grät hela dagarna. Ångrade vad jag gjort, fattade inte vad jag gjort, kändes inte som mig, listan kan bli lång. Men sedan när det där värsta trycket försvinner, du börjar vänja dig, då kommer allt genast kännas bättre tror jag! :)
Hur som helst, grattis, du har fått jättefina bröst! :D
Anonym användare
Känner igen känslan när man sett fram emot något länge, gått och väntat och verkligen laddat. Sedan, när det äntligen händer så blir man liksom tom inombords. Som om hjärnan inte riktigt hinner med. Man vet att man borde vara jätteglad men luften går liksom ur en.
Du ska se att det snart känns bättre! Du verkar ju ha velat göra det här under en lång tid, så du har ju definitivt inte tagit något förhastat beslut. Kan tänka mig att det är rätt vanligt med "hjärnspöken" efter att man gjort nåt sånt här. Att du dessutom varit tvungen att gå runt att ha så ont för att du inte fick smärtstillande har säkert bidragit, jättejobbigt ju!
Det blir nog bättre snart när smärtan avtagit lite och du hunnit bekanta dig lite bättre med dina nya "polare"
:)