Omgivningens reaktioner på bröstförstoring?

Jag tror i grund och botten att andra mest är nyfiken. Fick för mig att jag behövde försvara mitt val innan, men det visade sig att de frågor som riktades mot mig ställdes för att de genuint undrade. Fick frågor så som varför, vad jag förväntade mig, hur jag ställer mig inför komplikationer, är det värt det osv. Osv. Den släppte mycket när de 'sett' resultatet och kunde se/förstå skillnaden. Jag har dock endast berättar för de 'jag måste', så som kollegorna, partner osv. :)

Innan op så talade jag bara om det för min mamma, sambo och en vän. Alla var förstående även fast sambon tyckte att det var onödigt. Men jag förklarade att jag vill göra detta för min egen skull och då var alla förstående tyckte jag. Efteråt har endast två personer till fått reda på det och båda har reagerat positivt tycker jag. Jag är dock medveten om att det finns folk, speciellt tjejer av någon konstig anledning, som kommer ställa sig frågandes och t om kritisera mitt val. Alla har rätt att tycka vad de vill om mitt val men om jag inte frågar så tycker jag heller inte att de bör yttra sig. Jag vet med mig varför jag valde detta och ingreppet har jag tänkt noga igenom innan. Detta har fått mig att må bättre med min kropp och om folk i min omgivning inte vill stötta mig i det så är det deras problem. Det må verka ytligt för andra att man gör ett sådant här ingrepp, men för mig handlar det om att jag vill trivas med min kropp efter att två graviditeter och ev åldrande gjort den till något jag inte trivs med. Slutsatsen, gör det som får dig att må bra och skit i vad folk tycker och tänker :)

Jag har bara fått positiva reaktioner från de jag valt att berätta för...förutom min pappa då :)

Va tråkigt att höra. Själv så har jag funderat på en bröstoperation sedan innan jag var 18, men har aldrig nämnt det för varken vänner eller familj. Men så gick åren och för några månader sedan så började jag smått prata om de med vänner och familj. Och sedan bokade jag en konsultation o början på oktober och bara 3 veckor senare gjorde jag min op. Mina vänner är mest nyfikna, min pappa tycker jag är korkad och min mamma säger att jag får göra som jag vill, hon har själv vart inne på att göra en förstoring för några år sedan. Men jag har inte gett min omgivning ens tid på att ifrågasätta mitt val, utan jag sa typ "jag ska operera mig om 3 veckor" men till alla som säger att de är "onödigt", eller liknande, de känner ju inte som de personer som faktiskt känner att de skulle bli gladare över att få göra en plastikoperation. Sålänge det inte skadar någon annan så tycker jag att man får göra precis som man vill. Det är din kropp, och skulle du bli glad över en operation så tycker jag att ingenting ska få ta det ifrån dig. Själv är jag så himla glad att äntligen ha gjort en operation, och jag lät inte någons åsikter förutom mina egna komma emellan det :)

Jag har bara berättat för min man, mamma och syskon. Inte ens mina kollegor eftersom jag har tagit semester när jag ska opereras och sen en vecka framåt. Jag kände väl mest att jag inte orkar förklara mitt val för alla i min omgivning och få höra en massa motsättningar. Sen lär väl folk märka det kanske men då känns det nog bättre för att operationen redan är gjord och folk förhoppningsvis inte kommer kommentera varför jag inte borde ha opererats. Däremot så var min familj helt ok med det.

Gud va jag känner igen den där känslan, att inte låta någon veta hur mina bröst såg ut. Hade aldrig urringat, bar alltid bh, på stranden hade jag aldrig fina bikinisar utan jag bar bh för då såg brösten som bäst ut. Jag har också skämts för mina bröst, mitt senaste förhållande varade i 2 år och jag visade mig aldrig utan underkläder på. Så mitt val att göra en operation har gjort mig så himla mycket tryggare i mig själv, och det är super viktigt. Och mitt val att berätta för andra har inte så mycket med själva bröstoperationen att göra, utan att jag ville att min familj skulle veta att jag skulle genomgå en operation, för att hur liten risken än är så är det inte alltid riskfritt att genomgå narkos och operation osv. Och diskussionen om att man inte vill låta sina barn tro att man måste operera sig för att vara nöjd med sig själv kan jag inte riktigt lägga mig i, har inga barn. Men sålänge barnen blir överösta med kärlek och självförtroende så kommer de att bilda sina egna uppfattningar om vad som är viktigt och inte i livet :) Jag personligen är sjukt olik mina föräldrar, vi har olika värderingar och åsikter om saker och ting. Min pappa avskyr all typ att skönhetsingrepp och tycker att jag inte behöver sånt för att va fin, men ändå har jag bildat en helt annan uppfattning än honom.

Enligt någras åsikt lägger jag in "jättestora". Jag själv tycker dock att de kommer att balansera min kropp väldigt bra. Breda axlar, bröstkorg, höfter, noll bröst. Atletiskt byggd.

De få som vet (närmsta vänner, chef+Hr på jobbet) tycker att jag gör ju ändå som jag vill, är singel.... Men alla mina vänner har vetat all min ångest över magen sedan mitt akuta kejsarsnitt 1991 då min mage blev sönderskuren helt och för alltid trodde jag, de förstod alla varför jag gjorde bukplastiken +sydde ihop alla magmuskler, sedan sa jag bara att jag poffade till brösten också för att slippa rulla ihop dem i bh:n, hahaha har bara sagt till min son, min enda biologiska familj, resten typ styvfamiljen och mina sk bröder mår nog bäst av att inte veta. Hahaha Hade ganska stora bröst innan OP 75DD men gick ner 10 kg innan OP (16/3) då gick jag i bylsiga tröjor och fortsatte med det till sommaren så det putade ju ut ngt hihi sedan att det var mest skinn innan OP vet ju inte folk... tycker de som har en massa ”fel” åsikter, gärna får behålla dem för sig själva, bara för att de tänker på sitt sätt betyder ju inte att det är ”rätt” sätt, det är ju bara något de tycker, eller?

Jag har berättat för min sambo, hans syster, min bästa vän och några av mina närmsta klasskamrater på båda skolorna (universitet + folkhögskola) - alltså de som jag kommer vara i närheten av efter operationen. Min mamma har jag inte berättat för, ej heller mina bröder - då jag knappt har någon kontakt med dem sen jag flyttade 15 mil bort från min mamma. Jag har ett flertal gånger fått veta saker de har gjort/fått flera månader efteråt, och därför känner jag inte att jag MÅSTE berätta för dem om detta heller. De har inte samma förståelse som de jag har berättat för, de kommer kritisera mitt val och inte förstå att jag behöver göra detta för mitt eget måendes skull. Min sambo har även berättat för sin pappa, då jag träffar dem åtminstone någon gång i veckan (min mamma + syskon träffar vi KANSKE en gång om året nu). Svärfars reaktion blev ungefär ordagrant: "VA??????", men när min sambo förklarade att jag gör det för att jag inte mår bra med min kropp som den är nu så blev han lite mer förstående och sa "Ja, JAG bryr mig inte om storleken på hennes bröst, och det gör väl inte du heller? (min sambo sa nej) Men om hon behöver genomgå detta för att må bättre så är det klart att hon måste få göra det, för vilka är vi att hindra henne." Så jag har åtminstone lite stöd runt mig, även fast jag kanske också skulle vilja ha stödet från min mamma och mina syskon också. Men man tager vad man haver, och jag har trots allt mer och bättre kontakt med de jag berättat för, så bara de vet och stöttar mig så är jag glad.

Nackdelen med att ej berätta för närstående är att man kan vara mycket nedstämd en period efter operationen. Jag var jätte ledsen mellan dag 2-5, ifrågasatte mitt val, brösten var fula och svullna, det gjorde jätte ont, allt va bara en pina. Jag kände mig lite ensam med mina tankar, men de kändes ändå skönt att kunna lätta lite på hjärtat till min mamma tex. Så att genomgå en operation utan att berätta för någon närstående skulle jag inte rekommendera. Och sen så har jag fått sjukt mycket pepp och lugnande besked från alla fina människor här på POF. Så att hänga här före/efter operation har hjälpt mig väldigt mycket så de är jag tacksam för.