Opereras eller ej?Sjudom.

Hej alla..:)

Jag måste skriva av mig lite.. Jag har ungefär dom senaste 10åren varit sugen på göra bröstförstoring.

Idag är jag 27år. Har försökt vänja mig vid mina mindre(A/B) men ändå fina bröst. Fast känner mig väldigt okvinnlig och har alltid vadderade Bh osv.  Jag skulle vilja ha en fyllig D. De är drömmen :)

Hur vet man om brösten bara är en "grej" man hakat upp sig på och att de är bra som de är?

Jag har i omgångar försökt släppa bröstgrejen men de går aldrig helt o hållet så kommer de tillbaka..

Jag är 160cm lång o 66kg. Jag förstår ju att smalare "50kg"s tjejer vill ha tuttar. TYcker de är lite orättvist att jag har små bröst som the skinny bitches ;D Skämt å sido..

För ungefär 14månader sen fick jag veta att jag ärvt(50%chans har man) en neurologisk sjukdom (huntington chorea,danssjukan) efter min mor. De finns inget broms eller bot. Jag är frisk nu. Kommer förmodligen vara tills 35-40år. Men inget som går att säga säkert. Normalt bryter de ut mellan 30-50år. De har lite att göra medhur många repetioner genen har. Sjukdomlängden är ca 15år. Börjar med deppression o små finmotorik rörelser börjar bli tokigt. Tappa saker, dålig balans, svårt att ta beslut, svårt att lösa problem, ego o sköter inte om sig eller familj. Varken kroppen eller ens tankegångar funkar som de ska.. Sen kommer skakningar o svajande i armar o ben. Grimaserade ansikte. Till slut blir de långtidsboende. Talet försvinner, svårt att svälja. Kan inte äta eller gå. Sen är de bara en grönsak kvar av människan. Man vet inte hur mycket dom förstår o dom kan inte kommunicera.

De är en av dom värsta sjukdomar jag vet av..

När jag fick svaret att jag ärvt så tappade brösttankarna helt. Jag menar ett par plastpattar när livet ställs på sin spets..:) Jag tänker att jag ska kanske resa mer. Lägga pengarna på en häst. Något som ger mig total lycka. Men nu när de gått en tid så blir jag så här; Jag vill ha tuttarna och en häst...:)

Men om jag får kompikationer o en massa skit så känns de som tid o pengar kommer kastas bort i onödan så att säga. Om de skulle bli nå tok om 15år när jag är fullt sjuk så vet jag inte hur bra de är att sövas för att operara ut ett felande inlägg..

Jag känner mig  väldigt ensam i de här för ingen förstår. Jag är ju fin som jag är..typ..

Jag vet inte riktigt vad jag vill med de här inlägget men jag måste lufta tankarna lite..:)