Stressad för narkos

Jag hade varit med som anhörig vid många sövningar innan jag själv blev det, första gången var vid min första bröstförstoring. Så jag visste hur det såg ut utifrån och vad de berättat, och hur mycket jag än tvivlade på det så var det faktiskt som alla sa. Jag är likadan själv, har inte druckit en droppe alkohol på över ett decennium och vill alltid vara i kontroll, och tanken på att sövas var ungefär hundra gånger läskigare än ingreppet eller smärtan. Det var verkligen ingenting att oroa sig för alls egentligen, upptäckte jag. Narkossköterskan pratade med mig redan innan jag kördes in, han visste jag var orolig. De pratade med mig hela tiden så jag visste vad som hände medan de preppade mig. Sen frågade han om jag ville att han skulle ge mig en svag dos av narkosen i förväg, som lugnande, vilket jag snabbt tackade ja till. Jag minns ingen oro efter den punkten, de tog hand om mig, minns svagt att de gav mig mer, och sen vaknade jag lungt upp av att narkossköterskan väckte mig och sa att de var klara. Det är så lätt att säga att man inte ska oroa sig, men narkosen är inte alls läskig på det sättet som man lätt tänker att den ska vara. Det är inte som att vara full eller något, man blir bara avstängd, som att somna, och sen startad/väckt, och så är man förstås trött efter ett tag.

Jag kände exakt som du beskriver! Har ett enormt kontrollbehov och narkosen var det som stressade mig mest med operationen. Jag var stressad helt i onödan kan jag säga. Det sista jag minns är att narkosläkaren säger att "snart kommer du börja känna dig lite snurrig" men det hann jag aldrig känna, somnade bara. Kändes som att någon knäppte med fingrarna i en sekund och sedan var jag vaken igen och låg på uppvaket. Berätta för sköterskorna och din kirurg att du är nervös, lovar att dom kommer ta bra hand om dig :) Kände mig inte påverkad efteråt, bara väldigt trött men piggnade snabbt på mig. Minns att jag blev lite emotionell och grät lite direkt efter att jag vaknade men enbart av lättnad för att allt hade gått bra. Jag har absolut ingen rädsla över att eventuellt bli sövd igen framöver, känner snarare att var en härlig upplevelse :)

Tusen tack till er båda för att ni delar med er! Har varit med vid ett tillfälle då min son skulle sövas. Han var tio år då och bra mycket tappade än jag så jag försöker tänka att om han fixade det så ska väl jag också klara av det! Har ännu ett par veckor kvar så just nu känns det rätt okej men vet att jag kommer bli otroligt nervös när tiden närmar sig.