Tankarna efter operationen?

Det har gått väldigt upp och ner med det psykiska för mig. Jag har haft svårt att acceptera att jag har implantat i kroppen och att det inte är ett par "riktiga" stora bröst jag har nu. Jag har stirrat mig blind på "fel" som inte finns, kännt att jag förtjänar inte ett par snygga bröst så där måste ju vara något fel på dem. Oron över komplikationer har ätit upp mig i perioder. Men nu, peppar peppar, så verkar jag vara på banan igen och är bara så himla, himla glad för mina snygga bröst! :)

I början letade jag fel hela tiden för att jag ville ha en korrigering och samtidigt byta till större, trots att jag blev jätte nöjd med storleken. Men det var just när man hade massa kläder på sig som jag kände att dom var små, i mindre kläder så är jag så nöjd man bara kan bli över storleken. Idag är det 2 månader sen jag gjorde dom och jag känner inte ens av dom i kroppen, det känns inte konstigt på något sätt alls (förutom när jag nyser), däremot känner jag ju efter rätt så ofta att dom fortfarande är på plats 🤭. För mig gick det fort att känna att dom var en del av kroppen.

Jag hade inte en aning om vad jag skulle förvänta mig efteråt. Jag hade inte läst här och inte sett bilder på någon annan nyopererad så på något sätt hade jag trott att jag skulle ha ett par perfekta bröst när jag tog av bandaget efter några dagar. Att det inte var så kom som något av en chock. Brösten läkte i olika takt (helt normalt) och såg därför olika ut, jag såg ut som om jag blivit överkörd (helt normalt) och det knastrade under huden när jag rörde vid mina revben(även det helt normalt). Dessutom hade jag så ont som jag aldrig hade haft innan (trots tre förlossningar utan bedövning). Kort sagt: jag var jätteorolig och ganska ledsen. Men någonstans lite glad över att jag faktiskt hade bröst.

 

Hur som helst. Var beredd på att du blir ledsen, kanske ångrar dig, tycker att du har lagt in för stora implantat och nästa dag tycker att de är för små (helt normalt). Sedan när man kan sluta stå och stirra sig i spegeln så upptäcker man en dag att de faktiskt är riktigt snygga och att man har valt rätt. :-) Trots den här berg och dalbanan så är jag jätteglad över mina bröst och över att jag faktiskt opererade mig till slut.

 

Jag önskar dig all lycka till på din stora dag!

 

Tack för era tankar. Min op börjar närma sig, och jag vill ju helst slippa alla obehagliga "överraskningar", och jag tycker det är så himla bra att man här har möjlighet att få ta del av andras upplevelser. Tack för att ni delar med er😉

Hej

 

Väldigt bra fråga du ställer !

 

Min upplevelse va att först är det jobbigt fysiskt, man pajar i kroppen av medicinen, är svullen, mår illa, svårt att ät, röra sig, delta i vardagen m.m. Sen när det lugnar sig och man är lite mer med i matchen, då kommer det psykiska...Att brösten fortfarande är svullna, och att det se konstigt ut, mer ont i den ena eller den andra, förstora eller för små, eller vad man nu hittar för fel..Och så ligger det och gnager, gnager och gager...Och man gråter, fattar inte varför man gjort såhär,och tror att det aldirg kommer kunna bli bra eller se ut som man tänkt...

 

Och sen, när det gått 3 månader (iaf för mig) så känns det som att det släpper lite i huvdet, man accepterar sakta det nya och blir lite mer företående över att börsten är nya och därför inte alls ser färdiga ut... Nu när det gått ett år så kommer jag inte ens ihåg hur tiden innan jag fick bröst såg ut, måste titta på gamla bilder och då är det som att se en annan människa. 

 

Så det är som en lång lång lång fotbollsmatch med sig sjäv typ...Hahhaha, vet inte om detta inlägget hjälper dig i dina föunderingar. Men för att sammanfatta det hela så kan jag säga att min upplevelse va att lägga sig på op-bordet det va det lättaste av allt. Det är efteråt som det blir tufft.

Jag har absolut inte ångrat mig, och det är bland det bästa jag har gjort.. Har gått väldigt bra fysiskt för mig, men psykiskt var det en pärs! Omställningen, att plötsligt inte se ut som man var van vid (tyckte de blev stora!) och annat som händer i kroppen efter operationen som påverkar psyket.. Att de är svullna, hårda och ser väldigt onaturliga ut i flera veckor, känslan av att det känns fake (ville bara ta ut mina) Jag var väldigt deprimerad och ledsen i säkert tre månader, oron över hur de skulle bli, över komplikationer.. Att inte kunna röra sig som normalt och inte få träna på länge och känna sig stark och frisk som man är van vid tog hårt på mig, jag tänkte vad har jag gjort mot min kropp? Mådde dåligt av att känna mig så begränsad.. Sen plötsligt en dag så vände det, nån gång strax efter tre månader tror jag, och jag blev som mitt gamla glada jag igen (tror helt klart på nån typ av hormonpåverkan som sker efter op) OCH DET VAR HELT KLART VÄRT DET! Tycker fortfarande att de blev lite stora men jag älskar dem.. Så var beredd på lite bergochdalbana.. Man nojar, man är orolig, det kanske inte blir exakt så som man har tänkt.. Ha lite realistiska förväntningar, det är trots allt inte som riktiga bröst, vissa grejer får man leva med och man ska vara tacksam om man inte får komplikationer.. Lycka till!

Tack "pygme" och "Hallontossing". Det verkar som att man ska förbereda sig på att de första tre månaderna blir rätt kämpiga. Men nu när jag börjar inse att det nog kan bli så, så är man ändå lite bättre förberedd. Jag hade faktiskt målat upp en bild där jag redan efter en vecka skulle vara "klar" , både fysiskt och psykiskt. Efter att ha läst runt här inne så har jag insett hur fel jag hade när jag tänkte så... Men jag hoppas att jag är tillräckligt förberedd, för på torsdag är det dags 👍

Behöver ju heller inte bli så dramatiskt, men bättre att vara förberedd på det än tvärt om.. Hoppas allt går bra och att du blir nöjd :)