Tvekar och är rädd! :(

Jag tycker det låter som ett friskhetstecken 😉 Du är inte ensam om att känna såhär, jag blev också helt knäckt när det var dax att betala in pengarna men det ångrar jag inte idag 🤭 trots komplikationer på vägen.

Betala in pengarna o släpp det, så gjorde jag. För jag antar du är redo för detta?

Jag betalade inte för min operation (förminskning betald av landstinget) men jag kände precis som du. Jag var vettskrämd och jag ville verkligen inte. Nu är det gjort för fem dagar sen och jag är överlycklig! Det är nog helt normalt att man blir rädd och osäker, det är en stor grej och mycket pengar!

jag kände likadant när det var dags att betala... finns ingen återvändo känns det som! tror man blir så nervös bara för att NU är det på riktigt liksom. Jag betalade in pengarna och fick lite ont i magen (kan ju lägga dessa pengar på något "viktigare" igentligen) man får helt enkelt betala och hoppas allt blir bra :-)

mammis; mina nerver börjar oxå komma nu... jag ska opas imorgon.

Men jag försöker bara att tänka på de positiva sakerna.

Jag hoppas att jag får ett lugnande piller ikväll :)

Jag är rättså rädd av mig som person.

Vågade äntligen flyga för första gången i höstas...

trodde att planet skulle krascha om jag flög...(har sett för mkt filmer)

Det kraschade inte :) så nu tänker jag; KÖR PÅ annars ångrar man sig

Jag tror att de allra flesta e rädda inför en sånhär sak =) Jag skakade som ett asplöv när jag va på kliniken innan jag fick lugnande av sköterskan =) Men jag ångrar inte operationen! Tvärt om ! Jag är överlycklig att jag gjorde den! Men det är mänskligt att känna rädlsa inför något nytt =) Trotts allt är vi många som gjort operationen =)

Det kommer att gå jätte bra ska du se! =)

Jag satt länge framför datorn när jag skulle betala. Vågade inte föra över över pengarna, utan väntade en dag till, och då tänkte jag att nu är det snart försent att betala, jag måste idag! Flyttade över pengarna, vilken ångest, ingen återvändo längre... Nu snart 7 veckor efter op är jag såå glad att jag betalade och op.ade mig! Inte en komplikation så här långt, inte ens rippling :-)

Hej, jag opereras imorgon och är nästan glad över att jag såg denna tråden.. För jag trodde att "man skulle" känna sig glad och förväntansfull, som många här inne har beskrivit.. Ochdet har satt igång massa tviveltankar hos mig. "gör jag rätt, vill jag verkligen detta,är brösten verkligen så hemska.." osv osv..

Jag är jättenervös och rädd för komplikationer som kan uppstå under själva narkosen.. är lättblödande, och har just nu haft mens lääänge och har ett lågt hb..

Tänker att "bara jag vaknar upp med brösten så kommer det kännas bra".

Och detta trodde jag att ingen annan tänkte! För innerst inne vill jag ha bröst. Och har alltid haft en besatthet av bröst..

Men nu har jag svårt att föreställa mig själv med boobs ;)

Jag hoppas att dessa tankar inte innebär att man gör ett val man ångrar, utan att det faktiskt ät hlet normalt att få kalla fötter...

Skönt att höra era funderingar :)

Jag åker ner själv imorogn, 6.30 går tåget.. Sen ska jag ta buss och gå sista biten till citadell.. Hoppas att jag hittar ;)

sc11; Då är vi två som opas imorgon.  lycka till!!!!

Usch jag känner precis likadant nu vär det är en dag kvar, känns som att man ångrar detta och att det är onödigt, men har inte en aning var dessa känslor och tankar kommer ifrån då detta har varit min dröm i hur många år som helst.

Men verkar som detta är vanligt när det börjar närma sig och man börja fatta att detta verkligen är på riktigt.

Tror inte jag kommer ånga det en sekund när det väl är gjort, hoppas det :D 

SAMMA HÄR!!!

Just att betala in pengar var hemskt! Satt framför datan länge och gick därifrån flera gånger , vart så osäker. När det va dax att trycka på sista knappen för att bekräfta satt jag med hjärtklappning. Va i sista laget att betala, vet ej en om pengarna kommer in i tid? Nu vill jag bara stanna tiden, den bara rusar iväg. och jag som LÄNGTAT i så många år..

Jag kände mig också nervös när jag skulle betala. Det blev på nåt sätt "ingen återvändo" när man förde över pengarna.

Men min sambo stöttade mig och sa att allt kommer gå bra och påminde mig om hur gärna jag velat göra operationen. Så då förde jag över pengarna och kände mig lite lugnare.

Efter det åkte jag bara med i livet fram till dagen före operation då jag började fundera på om jag var riktigt klok som skulle utsätta mig för det hela. Men när jag väl åkte till kliniken dagen efter kände jag mig lugn och såg fram emot tiden efter, när allt är läkt och klart.

Jag tror det är sunt att ha lite orostankar, då gör man operationen av rätt anledning när man väl gör den.

Nu tre veckor senare är jag så glad att jag gjorde min!