Vad är den största risken med stor bukplastik?

Jag tror att det är infektionsrisken som är den största "faran" med en operation men har ingen statistisk på det tyvärr.

Ni har säkert rätt! Och alla typer av komplikationer som löser dig tillslut är jag helt beredd på. Sånt får man ju tyvärr räkna med. Jag är rädd för att dö, bli vabskapt osv. Det verkar ändå inte vara så många som är så rädda som jag?? Det är ju lugnande i sig, men jag är verkligen livrädd

Har du varit sövd någon gång tidigare? Jag har blivit mer rädd sen jag fick barn såklart men inte så att jag har katastroftankar i denna situation.. Jag har varit sövd förut och jag älskar det, man sover såå gott och är riktigt mosig och trött efteråt ett tag så man vill bara fortsätta sova :) Låter jobbigt att va så rädd ju :(

Jag var komplett livrädd för att sövas, mkt beror ju främst på att jag har barn. Men tänkte inte så mkt på alla andra risker...har blivit sövd två ggr totalt och efter att ha läst massor om narkoser osv så släppte rädslan mer och mer för mig. Jag tränade om min hjärna så att rädslan var hanterbar till slut. Mer rationell så att säga. Är trots infektion och nekros otroooligt lycklig över att jag ÄNTLIGEN genomförde denna bukplastik. Älskar att titta på min mage nu hihi och känner mig äntligen efter 30 år fin och bekväm i min egna kropp :D det är som en dröm att inte känna sig ångestfylld och äcklad över magen och kroppen längre. Finns lite att korrigera nu efter infektionen men det tar jag gärna, skulle aldrig vilja byta tillbaka hehe. Styrkekramar till dig och önskar dig all lycka till!

Tack för pepp och så fint svar, gick genast från livrädd till nästan bara peppad inför ingreppet! Jag antar att jag blivit så rädd pgr av barnen. Känner mig självisk som utsätter mig själv och därmed dem för risk. Jag har blivit sövd hela 3 ggr tidigare, och kanske lite märkligt nog så är jag inte alls speciellt rädd för just det. Kanske just för att jag blivit det förut. Jag är helt enkelt bara rädd för att dö. Bara det. Är det märkligt? Överdrivet? Önskar jag vore lika obrydd och avslappnad som innan barnen men nej man blir förändrad, även med åren.

Se svaret under också :) ja jag har ju blivit sövd och håller med haha det är underbart. Men ändå... alltid en risk ju.. nej jag får ta och rycka upp mig och ta och boka tid till hösten! Orkar inte fundera nå mer heller. Hålla på och fundera fram och tillbaka, det tar en fruktansvärt massa energi det med. Tack gör svaren, dom hjälper mycket.

Det var så lite :) bara glad att det hjälper och lugnar dig lite. Nej det är absolut inte konstiga tankar och rädslor du har, absolut inte, och precis som du säger tar det en massa energi när tankarna går igång....själv kom jag till en punkt där jag äntligen bara bestämde mig, visste att jag bara blir äldre och magen än mer hemsk så för att jag skulle få ett bra liv där jag äntligen mådde bra i min egna kropp fanns inget annat val. Kom till en gräns liksom och när jag väl bestämt mig för att ta steget så var det bara att stålsätta hjärnan och trycka bort alla negativa tankar och rädslor. Då krymper de till slut och blir inte så stora, tar mindre energi osv. Tänkte bara positiva tankar och pratade enbart med människor som var lika peppade för min skull som jag var. Det var det och detta forum som stärkte mig. Du är så värd att må bra i din egna kropp och vi lever här och nu :) Ska bli spännande att få följa din resa! Kram

Majsan, jag känner såå igen mig i hur du beskriver din situation! Skulle kunna varit jag som skrivit! Jag har samma bekymmer som dig med ryggbesvären & är lika nervös & rädd inför en diastas-op! Jag har varit på 4 konsultationer (2 olika kirurger) för jag tycker det är så läskigt! Samtidigt vill jag inte ha dessa besvären längre men nojar så enormt! Tänk om jag gör allt värre, blir vanskapt, ja you namn it! Vet inte riktigt varför jag drar igång alla cylindrar & oroar mig så.. Hur har det gått för dig? Har du bokat op ännu? Hoppas du har kommit längre än mig i bearbetningen & kunnat ta ett beslut! Kram!

Hej Majsan :) jag förstår precis hur dina tankar går. Skulle bli likadan om jag skulle göra både bröst och buk. Alla är vi olika men jag skulle trots min skräck för narkosen välja att dela upp det. Tänker att man då fokuserar på ett område i taget och att man har värre återhämtning om man gjorde båda samtidigt. Efter min bukplastik försvann min rädsla för narkosen och jag skulle inte vara rädd för att lägga mig under kniven igen pga den :)

Hej! Nej jag har inte bokat operation än.. det går så i vågor det här! Ibland är jag såååå nära att boka och tänker inte på något annat, blir nästan galen!! Andra gånger har jag knappt tankar på det alls och veckorna går och det hela känns väldigt avlägset. Just nu är det sommar och jag trivs helt okej i bikini. Dessutom har jag kommit på att jag är för tjock för att ”vara värd” en operation, hur sjukt det nu än låter för tjock är jag egentligen inte. Väger ca 60 kg. Men skulle vara mycket snyggare med 5-10 kg mindre på kroppen, och sålänge jag inte skärper till mig med kosten känner jag mig inte värd varken en snygg mage eller större bröst. Är ju allmänt missnöjd på hela kroppen för tillfället, vilket gör att jag har svårt att se att operationerna ens kommer få mig nöjdare. Förstår ni hur jag tänker? Dessutom är tjockistuttar fult tycker jag. Alltså inte om man har naturligt stora bröst och övervikt som matchar det. Jag menar mer när man väger typ 10kg för mycket och gör sillisar på det. Jag tycker inte det ser så fräscht ut. Eller jag har svårt att se att det kommer bli snyggt på mig.. någon som håller med mig om det? En snygg kropp kan förbättras med kirurgi. Men en ”grundful” som jag känner mig nu, känns mer som ett hopplöst fall...

Majsan känner igen mig i det du skriver. Tankegångarna snurrar bara runt. Jag har svårt att tänka rationellt när det gäller min kropp. Speciellt vikt. Bokat op nu iallafall till hösten. Så nu ska det springas. Inbillar mig att jag blir bättre rustad för den påfrestning som kommer. Om inte annat så hjälper löpningen mig att få ordning på tankesnurran i huvudet.