Vad sa er omgivning till er innan OP?

Endel, har sagt att jag är väldigt vacker, varför förstöra det? De förstår inte, eller så är de avundsjuka?! Vet inte, men har fått endel reaktioner där man tycker synd om en eller att man inte behöver vara perfekt, med tanke på hur jag set ut.

Är det inte ganska typiskt psykologer? Du får säga till henne att själva beslutet är din ensak och inget ni behöver diskutera där. Ska ni prata om det så är det stöttning du vill ha och inte fördömande. Beslutet är taget och det är något du är stolt över att äntligen ta det steget. Psykologer har inte "fri tillgång" till ens innersta, utan det är du som till stor del styr vad era sessioner handlar om. Fruktansvärt irriterande! Jag har själv fått kommentarer i stil med att "det behövs inte du är fin som du är" och den lite mer ledsna "men varför? Trivs du inte med dig själv?" Jo, det gör jag. Men nu har jag möjligheten att göra detta och jag tror att jag kommer trivas ännu bättre sedan.

Ja jag håller verkligen med om att hos psykoterapeuten ska ni prata om det du tycker är värt att diskutera, hon ska inte läsa in problem i situationer som du själv inte anser vara problematiska.. Jag berättade inte för nån innan för jag ville inte ha en massa åsikter, och efter att jag gjort det så är det ingen som fått för sig att vara nedlåtande.. Jag vet inte hur gammal du är, men kan tänka mig att det är ett större problem om man är yngre. När man är äldre så förutsätter folk lite mer att man har koll på läget, på sig själv och att man vet vad man gör, utan att så mycket ifrågasätta det.. En av fördelarna med att bli äldre faktiskt. Man slipper "lilla gumman.." Vilket alltid drivit mig till vansinne.. Bara ignorera det. Du gör vad du vill..

Jag kommer inget säga. Kommer bara göra det. Min man, mamma, närmsta vänner får veta vissa kommer fatta vissa inte. Jag gör det för min skull inte för någon annan. Jag hade bara sagt till psykologen att detta är något jag länge velat göra och ett val jag valt att göra för min skull. Alltså folk är olika men man förstår oftast inte folk förrän man är där själv så är det tyvärr med det mesta. Jag hade perfekta bröst i storlek D innan barnen, satt som jutet. Fattade det inte då. Men nu efter två barn är de en "tom" trött B och det fattar inte folk. Tyvärr!

Mina psykoterapeut är en kvinna i min mammas ålder, möjligen äldre. Jag har tidigare gillat henne, hon har varit ett bra stöd och skönt att prata med henne om mina funderingar kring att dejta och osäkerhet i relationer.

Men detta var verkligen något som gjorde mig arg. Det kändes så nedlåtande, som om det är fel på mig för att jag vill göra något åt någonting som jag inte åtgärda på annat sätt.

Jag har insett att jag de senaste åren börja tycka jag ser helt okej ut, liksom inget fel på mig. Men med ett par snygga bröst så skulle jag kunna se på mig själv naken i spegeln och tänka "sexy babe".

Det är en hel vecka till nästa session, men jag tror nog att det är inställningen "mitt val, ge mig stöd eller var tyst" är den bästa lösningen. Det här blir väl hennes test för att se om hon är rätt för mig, för om det bara är så att hon kommer dömma mig för mitt val, då tänker jag inte fortsätta.

Var med om en liknande grej när jag gick till en psykolog för utbrändhet, och det handlade iof inte om min bröstförstoring men jag fick precis samma stackars-lilla-flicka respons. Berättade för henne att jag skulle gå på en kurs i personlig utveckling och hon blev jätteupprörd att jag hade bokat in mig på kursen, nästan skrek åt mig "du vet ju INGENTING om vad de har för utbildning som håller kursen, det är nog bara några skojare som vill tjäna pengar på andra människors dåliga självförtroende". Jag blev ganska ledsen för jag hade både kollat upp kursen och även naivt trott att hon skulle stöttat mig i att gå, kanske t.o.m. kommit med tips. Att hon trodde jag var så dum att jag bara bokade in en kurs (eller som i ditt fall, en bröstförstoring) utan att ha nån koll säger ju mer om terapeuterna än om oss. Tror det kan ha med din psykoterapeuts ego att göra, att hon känner sig som att hon gör ett dåligt jobb om du inte är nöjd med dig själv. Ganska genomskinligt faktiskt, och trist att du inte fick stöd när du berättade en sån viktig sak för henne.

Jag har berättat för säkert 30 pers! Allapå jobbet alla på min mans jobb osv haha! Jag var så lycklig över att ha bokat konsulation att jag helt enkelt inte kunde hålla tyst om det! Av alla dessa människor så är det TVÅ pers som reagerat negativt den ena är min mans bästa väns flickvän (även våra grannar) Det märktes ganska tydligt att det var svartsjuka.. MEN den andra var min mamma som jag har väldigt bra relation med (finns tråd om hennes uttalanden) av alla andra typ då 28 pers som varit så glada och nyfikna å stöttande så sänktes jag totalt av hennes 'men gud vad löjligt!' Osv osv. Kände mig nertryckt och förlöjligad. Nu efter Op när vi ses låtsas hon som det regnar! Hon har inte äns frågat hur det gick om jag haft ont eller hur det känns. Hon är sitt vanliga glada jag, pratar om nya recept hon hittat, när vi ska julbaka, om hur träningen går osv. Jag har hintat om att tex jag köpt ny bh men hon låtsas inte höra! Bara pratar vidare.

Förlåt för mkt text men vissa MÄNNISKOR ÄR SÅ IRRITERANDE!!!!!

Fyfan vad dåligt!! Min mamma är mer utestängd av mig annars hade hon nog velat diskutera och säkert klämma :P Dock tillhör hon de irriterande människorna så det kan hon glömma hehe. I övrigt, som jag skrivit någonstans innan här, vet nästan alla om min op då jag vann den på fb! Dock skrev jag inte när det vet bara mormor, sambo och några vänner :).