Vad säger ni till era barn?

Ja, det är en klurig fråga. Jag har inget bra svar men hoppas att någon här har förslag på hur man kan lägga det utan att signalera till barnen att man inte är bra som man är....

Jag förklarade som det var för mina 3 döttrar. Hade inte på något vis kunnat dölja min operation eller mina bröst efteråt, då jag var helt platt innan. Jag sa att jag var helt nöjd innan jag ammade dem osv. Men att när man har gjort det så många gånger och under så lång tid så blir brösten annorlunda. Jag ville ha tillbaka mina ”gamla” bröst igen.

Jag vill nog gärna dra en vit lögn.. men är också osäker om jag kommer kunna dölja liksom. 9 åringar är inte dumma de märker de mesta. Men efter jag setat och funderat fram och tillbaka så tror jag endå jag kommer säga att jag sträckt mig i musklen på jobbet och därför jag måste vila osv... Vill ju vara en förebild för dem så tycker endå den biten är rätt jobbig. Lika det här med att inte veta hur ”dålig” man komm va efter op liksom? Kommer man va totalt handikappad å världens tråkigaste morsa. Hoppas läkningsprocessen går bra och man blir sig själv igen snabbt :)

Jag har också en nioårig son(min äldsta), jag har inte sagt sanningen. Jag har sagt att jag skadat mig i ryggen och inte kan jobba just nu, då jag har det för tungt på jobbet. Sen går jag runt i stora koftor. här hemma. Min man tror inte att han kommer undra, men om han gör det säger jag att brösten består mest av fett och jag har visst fikat lite extra. När de blir större kanske jag säger det, men just nu tycker jag mina är för små

Tycker det är svårt gällande närheten i början.. har en dotter på 4 som jag kunnat förklara hyfsat för, att mamma kommer ha lite ont/vara lite öm efter OP, kramas försiktigt osv, men dessutom svåre med vår lille pojk på 1 år.. Man vill höjningen stöta bort, samtidigts om man typ måste.. ”mamma ajaj typ..”.. Min man hjälper mig dock att försöka få ihop det med lyft och mys...

Trebarnsmorsa det var ju smart det där med fika.. den snor jag om de skulle fråga :p

Minipuff Precis.. närheten tycker jag är jobbig. Man kommer ju vara rätt orolig för en spark eller liknande.hehe... varje natt kommer min 4 åring in i sängen också.. och då sparkas de vilt. Får försöka lägga mig på ett avstånd. Om några timmar är det dags för mig! Så nervös.. börjar undra om jag ens tagit rätt beslut ang hela op. Men kanske är vanligt?

Väldigt vanligt tror jag Prussilusskaan! :) Jag som aldrig haft några bröst, har drömt om detta sen jag var 15 år. Ändå blev jag osäker dagen innan det var dags :)

Hahaha. Jag har 4 barn. Den äldste är 16, en på 14 en på 9 och en på 7. 7 åringen berättade på dagis när hon var 3-4 att hennes mamma har gift i pannan. Nu när jag var osäker på storleksval så var 7-åringen med och fick klämma på dem. Och jag förklarade hur man sätter in dem i brösten. I våras sydde jag jag om magen gjorde en nedre bukplastik och jag var ärlig och sa att det var för att ärren efter alla 4 kejsarsnitten gjorde det svårt att kunna köpa bikini och ha tajta kläder. Nu har jag varit ärlig och sagt att det är för att de ätit upp mina bröst. Jag tränar en hel del och tuttarna blir mindre o mindre. De minsta säger ofta mamma du har fina bröst. Min fjortis hon tycker bara det är onödigt även om jag försökt förklara. Att jag inte har komplex men att jag vill att kroppen ska kännas pigg. Sen är det väl också beroende på hur man klär sig och hur stora tuttar man gör. Det är ju skillnaden.

Och barnen är så fina nu!!! 16 åringen hjälper mig upp, 9 åringen gjorde kaffe o fixade frukost. 7 åringen passar upp och puffar kuddarna. Är ensam nu på morgonen då mannen drog till Stockholm tidigt. Tror på ärlighet. Jag gör inte så stor grej av det och de tar det mycket enklare än vi vuxna. Vi tänker på komplex etc. de lever i en värld där man köper nytt istället för att laga. Det är inte så jäkla mkt jantelag över våra kids. Och ärligt så skiter jag i vad de säger i skolan. Sen är jag som person rätt frispråkigt :P

Några månader sen kände jag en kula i högra bröstet. Så det va många besök till sjukhuset för kolla upp det. Jag berätta det till Mina pojkar. Och nu har jag sagt att jag ska ta bort "kulan" . Vill inte berätta det just nu när dom är tonåringar o det händer så mycket i deras utveckling, tankar och kroppar. Har tvillingar 14 och 12 och 8 månader

Ja precis, man är ju lite rädd att det ska hända något sådant. Men samtidigt har man ju gördeln och så får man väl bunkra upp med lite kuddar. Och så kommer min man hjälpa till så gott han kan. Spännande! Förstår att du känner så, men är ju helt normalt att tänka så, framförallt när det är så nära. Lita på dig själv, att du tagit rätt beslut! Det ska jag försöka göra;) Lycka till med allt!! Kram på dig

Jag gjorde min op för 10 dagar sedan och sa till barnen att jag hade influensa...jag vill gärna inte berätta..vill skydda dem från sådana tankar. De är 4, 6, 9 o 10.

Cannag vad säger du om de frågar varför dina bröst är så stora? Brukar de inte se dig naken? Jag har ju inte alls samma inställning mina är 16, 14, 9 och 7. Jag kör med öppna kort. Jag gillar ärlighet. Världen är ytlig, Vi har diskuterat det och de har fått säga vad de tycker. Och jag har försökt förklara varför jag gör det, hur kroppen förändrats efter barn, att åldras. Jag tror jag lyckats lite det där med ärligheten när min 16-årige son kommer hem och man frågar vad de gjorde på festen och han svarar vi pratade, drack och hånglade. Jag bara tack, det kanske var lite väl mycket info. Min fjortis hon tycker det är onödigt. Jag har en kompis som aldrig kunde berätta ngt för sina föräldrar. Inget om mens eller sex, eller alkohol, killar, tatueringar, piercingar etc. Jag Vill inte ha det så. För att få ärlighet så måste man ge ärlighet själv är min inställning. Jag kan ju aldrig säga att om de vill fixa något i sitt utseende fast jag anser de vara perfekta. Men jag kan diskutera. Bolla med dem. Deras kroppar deras beslut.

Linizen, tack för dina tankar. Jag tycker mina är för små för att diskutera vuxna saker med. Gäller annat också. När de blir äldre ser jag inga hinder med att diskutera allt mellan himmel och gjord.

Jag har varit ärlig mot mina barn. Sagt att mamma behövde bukoperationen för att mina magmuskler inte sitter som dom ska efter att dom legat i magen. Och att brösten har dom ätit på så mycket som barn gör och att jag vill ha upp dom igen där don ska sitta. Men vi är också väldigt frispråkiga och jag är alltid ärlig mot mina barn. Vilket resulterar i att båda hjälper mig mycket nu när jag inte klarar av allt. Dom dukar, plockar ur disken och städar. Dom tar hand om sin mamma dom små älsklingarna. Men det är upp till varje person och varje familj att avgöra hur mkt barnen ska få veta.

Min son är snart sju. Jag har varit ärlig mot honom. Han vet att jag har opererat brösten och att jag inte får lyfta honom. Jag har också sagt att han måste kramas försiktigt. Han har fått vara med och titta på de tejpade snitten vilket han gjorde med skräckblandad förtjusning. Han tar det för vad det är och gör ingen stor grej av det.

Hur gamla är dina barn schmitten?=)

Jag har planerad op i januari och bävar för vad jag ska säga till barnen och för att undvika allt hoppande, kramande och sparkande i sängen. Jag vill INTE berätta som det är. Jag vill helst inte att någon ska veta (mer än min man såklart). Jag ser att många av er som har kommenterat hade operationer i november/ december. Till er som inte sa sanningen...Hur blev det? Vad sa ni till barnen? Hur ont hade ni/Hur klarade ni er ifrån det fysiska? (Jag får nog äta mycket godis i jul så brösten "växer" och samtidigt bli sjuk / sträcka mig någon dag innan :)

Med tanke på att min 5,5 åring började storgråta när jag kom hem med en tatuering på benet för hon tyckte att jag var finare innan så kan denna bli lite jobbig. Barnen ska inte vara hemma den veckan där jag opereras på måndagen så frågan är om de kommer se någon skillnad där veckan efter. Frågar barnen verkligen varför brösten är större och ser dem det om man inte berättar? Mina är 10, 7 och 6ish