Vi som gör bukplastik i oktober

Åh, jag läste i någon tråd igår om en som skulle göra operation idag..åå.. måste hitta den..för se om hon orkat skriva något än..någon somvet?

jag har olika faser av saker jag är nervös över.. först va det ju att man är rädd att dö eller så. sen att det blir komplikationer som gör att jag ångrar att jag gjorde det.att magen blir skadad på något vis..sen att det allmänt blir massa komplikationer med smärtor osv.. iiinte van vid smärtor och sjukhus mer än 2 kejsarsnitt. innan dess hade jag knappt ens tagit en spruta.

Ja hua komplikationer såklart:/ jag är väldigt nervös över drenaget! Verkar så obehagligt att dra ut dem. Men det går väl fort antar jag?

Har också gjort kejsarsnitt men eftersom de ska sy ihop musklerna denna gång så tror jag det blir värre:/

20 dagar kvar idag.. snart dags betala sista summan..läängtar.. känns som ALLT annat är såå tråkigt.. känns verkligen som när man var liten och längtade efter julafton.. allt annat är tråkigt och går såå sakta.. samtidigt som jag väntar att ju närmare jag kommer så kommer väl den där oron slå till också. den som du Converse kände med panikångesten. Vet att jag kunde känna så innan andra kejsarsnittet förra året också..orona tt nåt blir fel.. osvh. finns sååå många känlsor i kroppen alltså. Hoppas ni fortsätter skriva av er ju närmare det blir och absolut efteråt så klar :-) Känns som man har ett gäng med vänner här och alla ska med på samma resa, som ingen runt en själv riktigt förstår för de inte är med på samma resa på nåt vis.. förstår ni?

Hur känner ni förrestne.. vill ni gå och tänka på det och gå igenom faserna av oro och allt eller försöker ni undvika tänka på det tills det närmar sig? jag vill på nåt sätt tänka på det.. få detta till att bli "min resa".. tiden innan och efter.. för mig är detta stort..det är ju livsomvändande. känns inte som folk runt mig förstår det. vilket inte är så konstigt. eftersom de inte har varit i den situationen man varit med magen.. hur dåligt man mått över den, hur man kämpat och pressat.. jag har gjort viktväktarna och fått sitta bredvid när alla andra äter och jag är hungrig eller sugen på nåt. varit tvungen att tänka på hur hela dagen ska bli just pga maten. bara att åka till en shoppingcentrum har liksom krånglat för man inte kunnat äta nåt då och samtigt inte kunnat klä sig och hela tiden behöva träna magen på vissa vis och vissa övningar och ÄNDÅ HJÄLPTE INGET.. å NU ÄÄÄÄNTLIGEN ska något hjälpa..samtidigt som det finns risker..så man är man ju i kluvet tillstånd i mellanåt när rädslan slår till, men folk verkar inte förstå det.. de bara ser det som en operation..gör jag det så får jag stå för det typ.. men jag vill ändå folk ska förstå att det är en stor sak för mig.. förutom 2 kejsarsnitt har jag typ aldrig varit på sjukhus och ogillar verkligen att visa mig naken och har fobi för armveck/ådror, har dåliga erfarnheter av sprutor osv, har svårt att lita på att läkarna kommer sköta sig så att säga just då jag miste min lillebror pga en barnmorskas slarvighet osv.. så det är mycket tankar och känslor. det är inte EN sak som händer .. inte bara EN operation.. utan det är såå mycket kring det.. många steg man ska gå igenom.. bara det varje gång jag lyfter min 1åring som jag tänekr..om några veckor kommer jag inte lyfta henne på ett tag..jag kommer inte vara dne som tröstar osvosv..mycket tankar.. ursäkta..nu babblar jag..men som sagt..här omkring verkar ingen förstå..