Charles Randquist

Hej Anna,

det du beskriver är inte ovanligt – stuss volym och form är i hög grad genetiskt betingade, och även med målmedveten träning finns det en tydlig biologisk begränsning för hur mycket projektion som går att uppnå.

När det gäller kirurgiska alternativ finns i praktiken två huvudmetoder: förstoring med implantat och volymökning med eget fett (fettransplantation).

Att implantat i sätesregionen görs mer sällan beror inte på att ingreppet i sig är “extremt”, utan på att det är tekniskt mer krävande och förknippat med en annan komplikationsprofil än många andra estetiska operationer. Implantaten placeras vanligtvis djupt i muskulaturen, och området utsätts för konstant tryck vid sittande och rörelse. I litteraturen beskrivs komplikationer som kapselbildning, malposition, serom och i vissa fall nerv påverkan och infektion, där implantatet kan behöva tas bort. Samtidigt visar större serier att ingreppet, när det utförs korrekt och på rätt indikation, kan ge stabila och förutsägbara resultat med hög livskvalitet. Det är dock en operation som kräver noggrann patientselektion och erfarenhet hos operatören, vilket är en förklaring till att den inte erbjuds överallt. Det sker dock en snabb utveckling just nu med mindre snitt och mer vävnadsvänliga implanat. En utveckling där jag med mina medarbetare på Victoriakliniken är involverade.

Fettransplantation (det som ofta kallas BBL) bygger istället på att man tar fett från andra delar av kroppen och injicerar det i sätesregionen. Fördelen är att man använder kroppseget material och undviker implantat, men metoden har sina begränsningar. Dels krävs att det finns tillräckligt med donorfett – hos mycket slanka patienter kan det vara svårt att få fram tillräcklig volym. I praktiken behöver man kunna skörda relativt generösa mängder fett för att uppnå ett synligt och hållbart resultat, eftersom en del av fettet resorberas efteråt. Dels är det en teknik som ställer höga krav på säker injektionsnivå; moderna riktlinjer betonar att fettet ska placeras ytligt för att minimera risken för allvarliga komplikationer.

För en patient som beskriver sig som mycket smal som du Anna, är det därför vanligt att implantat antingen blir huvudalternativet, eller att man diskuterar en kombination där man i begränsad omfattning kompletterar med fett om det finns tillgängligt. Samtidigt är det viktigt att vara realistisk – även med implantat finns anatomiska begränsningar vad gäller mjukdels-täckning och slutlig form.

Sammanfattningsvis: ingreppen är inte ovanliga internationellt, men de kräver rätt förutsättningar och erfarenhet, vilket gör att de erbjuds på färre kliniker. Vilken metod som passar dig beror främst på din anatomi, mängden tillgängligt fett och vilken form du önskar uppnå.

Du är varmt välkommen att boka en konsultation hos oss, så går vi igenom dina förutsättningar i detalj och kan ge en mer individuell rekommendation.

Vänliga hälsningar,

Hej,

och grattis till en mycket väl genomförd viktnedgång! Att ändra livstill som du gjort är receptet för en långsiktigt hålbar stabil vikt – det du beskriver är dock en typisk konsekvens och situation efter större viktminskning, där man behöver arbeta strukturerat och stegvis för bästa resultat.

Efter mer än 30 års erfarenhet kan jag säga att principiellt utgår man från att börja centralt och arbeta sig perifert. Det handlar inte bara om estetik, utan om att bålens rekonstruktion påverkar vävnadsspänning, proportioner och utfallet i övriga områden. I praktiken innebär det att första steget oftast är en bukplastik, ofta utvidgad till ett cirkumferent kroppslyft om det finns överskott även över rygg, flanker och laterala lår. Det ger både funktionell förbättring och en stabil grund för vidare kirurgi.

När bålen är korrigerad går man vanligtvis vidare med brösten. Efter stor viktnedgång finns nästan alltid en kombination av hudöverskott och volymförlust, vilket gör att ett ankarlyft krävs, ibland i kombination med volymtillägg beroende på önskemål.

Därefter planeras vanligtvis åtgärder av armar och lår om så behövs. Överarmar kan ibland kombineras med bröstkirurgi om den totala belastningen är rimlig.

På victoriakliniken har vi som policy att undvika kirurgi mer än 4 timmar baserat på vetenskap som visar att riskerna ökar med längre och större operationer. Patientens säkerhet äralltid det viktigaste.

Lår, särskilt mediala, läggs ofta senare i sekvensen eftersom de har högre risk för läkningsproblem och gynnas av att övriga regioner redan är stabiliserade.

Man arbetar nästan alltid i etapper. Vanligt intervall mellan större ingrepp är cirka tre till sex månader, ibland längre beroende på läkning och belastning. Hela processen tar därför ofta ett till flera år om man vill optimera säkerhet och slutresultat.

När det gäller finansiering är möjligheterna inom offentlig vård begränsade. Bukplastik/panniculektomi kan i vissa fall beviljas om det finns tydliga medicinska besvär, till exempel återkommande hudinfektioner, sår eller uttalade hygienproblem, och om vikten varit stabil. Detta måste du dock ta med din husläkare som får skriva remiss. Övriga ingrepp – bröst, armar och lår – betraktas oftast som estetiska och bekostas därför privat. Bedömningen är individuell, så vid funktionella besvär kan en remiss vara motiverad.

Sammanfattningsvis: bål först, därefter bröst, och sedan armar och lår i separata steg, med tillräcklig tid mellan ingreppen. Exakt upplägg anpassas efter dina prioriteringar och fynd vid undersökning, men en stabil central kontur är avgörande för ett bra helhetsresultat.

Hoppas detta hjälp dig lite på din resa, där du faktiskt har klarat av det viktigaste och lycka till.

Mvh

Hej,

inte en helt lätt fråga att besvara utan att ha sett bilder eller info om vilken typ av implantat du har. Vad jag förstår så upplever du dock att du inte har något häng idag.

När man minskar från t.ex. 800 cc till mindre implantat uppstår ofta ett visst hudöverskott, eftersom huden har varit uttänjd under många år. Hur mycket det påverkar beror på din hudkvalitet och hur mycket du går ner i volym, men det är ganska vanligt att man behöver någon form av lyft för att få ett fint och stabilt resultat. Detta är dock inte ett måste. Ibland kan man krympa fickan inifrån. Speciellt om man har väldigt tunn vävnad och kapseln runt implantatet är tunt. Det absolut bästa ibland är att faktiskt ta ut implantatet och se hur brösten sätter sig efter ca 3 månader för att se hur vävnaden drar ihop sig.

Ett så kallat donutlyft (runt vårtgården) kan fungera om hudöverskottet är begränsat och om man samtidigt vill minska vårtgården. Däremot har det ibland en ganska begränsad lyfteffekt. I situationer som din, med stora implantat under lång tid och lite egen vävnad från början, räcker det inte alltid för att forma bröstet på ett tillfredsställande sätt.

Ett lollipoplyft (med ett vertikalt ärr) ger mer kontroll över formen och används oftare när man gör en större storleksminskning. Det betyder inte automatiskt att man behöver ett ankarlyft, men det är vanligt att man behöver mer än bara ett periareolärt lyft för att undvika att bröstet känns tomt eller får en mindre harmonisk form.

När det gäller din oro för att förlora egen vävnad: själva lyftet handlar i första hand om att ta bort överskottshud och omforma det som redan finns. Man försöker i regel bevara så mycket egen bröstvävnad som möjligt. Ett donutlyft påverkar i princip inte volymen alls, och även vid ett lollipoplyft är målet form snarare än att minska din egen vävnad.

Du tänker helt rätt kring att väga ärr mot form. Det är ofta just den avvägningen man behöver göra – mindre ärr ger mindre möjlighet att forma bröstet optimalt, särskilt när man samtidigt minskar implantatstorleken.

Det bästa i ditt fall är en noggrann bedömning där man tittar på hudens elasticitet, bröstvårtans position och hur mycket du vill minska samt vilken typ av implantat och form du önskar. Då kan man mer konkret säga om ett donutlyft är tillräckligt eller om ett lollipoplyft skulle ge ett bättre och mer hållbart resultat, eller kanske inget lyft behövs överhuvud taget... 😉

Lycka till

Med Vänlig Hälsning

Hej,

min rekommendation är att du väntar cirka 4–6 veckor innan du gör Botox i ansiktet. Efter 2–3 veckor är vävnaden fortfarande svullen och under läkning och när det är svullet kan botoxet sprida sig mer okontrollerat...

Du behöver inte vara särskilt orolig för att Botox skulle “förstöra” din näsa.
Det handlar mer om optimal timing och precision, samt att låta vävnaden läka ostört i början.

Med vänlig hälsning,

Hej,

Vad kul att ditt resultat har hållit så länge.

Det du beskriver under hakan är relativt vanligt över tid, särskilt när hudens elasticitet minskar och vävnaden förändras.

För att svara på din fråga: fettsugning i sig ger begränsad uppstramning. Den tar bort fett, men stramar inte huden i någon större utsträckning. Om huden är elastisk kan den dra ihop sig något, men efter många år finns ofta en viss hudslapphet som inte påverkas av fettsugning ensam.

I ditt fall kan det röra sig om:

• en mindre mängd fett

• viss hudslapphet

• eller en kombination av båda

Beroende på vad som dominerar kan olika åtgärder vara aktuella. Ibland kan en mindre fettsugning hjälpa, men ofta behöver man komplettera med någon form av uppstramning för att få ett jämnare resultat.

Det kan till exempel handla om:

• en mindre kirurgisk justering

• eller energibaserad behandling, såsom FaceTite eller Morpheus8, som kan bidra till viss huduppstramning

Jag rekommenderar dock att låta en plastikkirurg, förslagsvis den du opererades av första gånge att göra en bedömning, ( Det är nästan alltid bäst att gå till kirurgen som har opererat första gången i situationer som denna)så att hen kan avgöra vad som är mest lämpligt i just ditt fall.

Lycka till

Med vänlig hälsning,

Hej,

Efter en s.k. “mommy makeover” – oftast en kombination av bukplastik och bröstkirurgi ( Jag vet inte om du även har gjort en fettsugning) – räknas ingreppet som större kirurgi. Det innebär att kroppen behöver tid för att återhämta sig innan man kan ge blod på ett säkert sätt.

Som riktlinje brukar man rekommendera att vänta minst 3 månader, och ofta upp till 3–6 månader efter mer omfattande operationer. Det beror på att kroppen under den här tiden fortfarande återhämtar sig, bland annat genom att:

• återställa blodvärde och järndepåer

• gå igenom en inflammatorisk läkningsfas

• läka sår och anpassa vävnaden

Innan blodgivning är det viktigt att:

• du känner dig helt återställd

• alla sår är läkta

• inga komplikationer har tillstött

• blodvärdet är normalt

Sammanfattningsvis:
Du kan absolut donera blod efter en mommy makeover, men det är klokt att vänta cirka 3–6 månader och gärna stämma av med både din kirurg och blodcentralen innan. För säkerhets skull kan du även kolla dina blodvärden innan.

Lycka till

Hej,

Även om jag inte har bilder att utgå ifrån – vilket jag normalt behöver för att kunna göra en helt säker bedömning – kan jag ändå säga att det du beskriver inte är ett typiskt eller förväntat resultat efter 6 månader.

Det du upplever med ett “veck”, att magen faller framåt och en känsla av en “kant” eller “rumpa” ovanför ärret kan förekomma efter en bukplastik, särskilt efter en större viktnedgång där hudens elasticitet ofta är nedsatt.

Vid 6 månader befinner du dig fortfarande i en läkningsfas, och:

• viss svullnad kan finnas kvar

• vävnaden kan kännas stram och ojämn

• formen kan fortsätta förändras något

Samtidigt, även om ärrläkning pågår upp till två år, ska en bukplastik vid det här stadiet inte upplevas eller se ut som en tydlig ny hudvalk eller en “gardin” som hänger över ärret.

Det kan i vissa fall bero på:

• kvarvarande hudöverskott

• hur vävnaden har läkt och fördelat sig

• eller hur stramningen har utförts

Jag rekommenderar att du kontaktar din plastikkirurg redan nu för en bedömning. Det är helt rimligt och viktigt – både för din trygghet och din känsla kring resultatet.

Min bedömning är att din kirurg, när hen ser detta, kommer kunna ge dig en tydlig plan framåt för hur detta kan förbättras.

Med vänlig hälsning

Hej,

Det är helt förståeligt att du vill ta ut implantaten och känna efter i lugn och ro.

Ja – det är helt realistiskt att först ta ut dem och sedan vänta 6–12 månader innan du bestämmer dig för ett eventuellt lyft. Det är faktiskt ofta ett klokt sätt att göra det.

Efter en explantation förändras brösten successivt:

• De första veckorna är de ofta svullna och kan se lite “tomma” ut

• Under 3–6 månader drar huden ihop sig och vävnaden omfördelas

• Slutresultatet brukar man bäst bedöma efter 6–12 månader

Så det du ser direkt efter operationen är inte det slutliga resultatet.

Hur mycket huden “återhämtar sig” beror på faktorer som hudkvalitet, ålder, graviditeter och hur länge du haft implantaten samt framförallt hur hård kapseln är och om hela eller delar av kapseln tas bort eller försnävas, för det använder vi " PopCorn" tekniken – men en viss förbättring över tid är väldigt vanlig.

Vi rekomenderar oftast att avvakta, många patienter tycker därför att det känns bra att:

1. Ta ut implantaten

2. Låta kroppen läka och stabilisera sig

3. Sedan i lugn och ro ta ställning till om ett lyft behövs eftersom man aldrig exakt kan veta hur mycket vänaden drar ihop sig. Ibland räcker det med ett mindre lyft och därmed mindre ärr.

Du tänker alltså helt rätt!

MVH

Hej,

tyvärr är de inte tillgängliga i Sverige eller Europa just nu, så vi har inte möjlighet att använda dem här.

Det betyder inte att de är farliga – du har rätt i att det framför allt var de texturerade implantaten (Biocell) som drogs tillbaka på grund av en koppling till en mycket ovanlig komplikation (BIA-ALCL).

Tidigare arbetate vi väldigt mycket med Allergan implantat. Men pga situationen med tillgänglighet så har vi sedan 1o år valt att använda Motiva när vi vill använda släta Implantat. Deras biokompatibiltet ger en mindre risk för kapselbildning och infektion, något vi även har visat i flertalet vetenskapliga publikationen.

Hej,

Nej – det är inte för bra för att vara sant.

Mia Femtech är en teknik som skapar större bröst med ett naturligt utseende. Den använder mjuka Motiva Diamond Ergonomix2-implantat, som med hjälp av specialutvecklade instrument kan föras in via ett litet snitt (2–2,5 cm) i armhålan, under lokalbedövning.

Man behöver alltså inte sövas. Tekniken är vävnadsbevarande, vilket innebär att man inte skär i muskulatur, nerver, lymfsystem eller blodkärl för att skapa en exakt ficka för implantatet under bröstkörteln ovanpå muskeln.

Eftersom ingen vävnad förstörs – utan istället försiktigt separeras med hjälp av en specialballong – uppstår betydligt mindre trauma och därmed mindre smärta. De flesta kan återgå till arbete redan nästa dag och börja träna efter cirka 3 veckor, jämfört med upp till 3 månader vid traditionell kirurgi.

Det är dock viktigt att poängtera att det inte finns någon perfekt teknik eller något perfekt implantat för alla patienter. Konsten ligger i att välja rätt metod och implantat för rätt patient och rätt indikation.

Mia-tekniken är särskilt lämplig för kvinnor som redan har fina bröst men önskar något mer volym och en något rundare form – utan behov av push-up eller vadderad BH.

Min erfarenhet är att de flesta patienter har god självinsikt kring sina bröst. Förenklat kan man säga att om du upplever att dina bröst ligger på en nivå 5–8 på en skala från 1 till 10, men önskar 1–2 kupstorlekar större bröst utan synliga ärr på brösten, kan du vara en bra kandidat.

Tekniken är däremot inte optimal för mycket smala och plattbystade patienter, eftersom det då ofta saknas tillräckligt med egen vävnad för att täcka implantaten, vilket kan ge ett mindre naturligt resultat. I vissa fall kan man dock kombinera med fettransplantation – det vill säga flytta fett från andra delar av kroppen till brösten för att förbättra täckning och form.

Implantatvolymen är upp till 195 cc, men Diamond-implantatens form ger en projektion som gör att de ofta upplevs som större. Exempelvis kan 195 cc motsvara cirka 250 cc jämfört med traditionella implantat. Den vanligaste storleken vi använder på Victoriakliniken är 140 cc.

Mia-tekniken, som jag har utvecklat tillsammans med Motiva och som idag används på över 330 kliniker världen över, har använts i mer än 5 år. Vi har publicerat studier som visar att det är en mycket säker operation med minimal risk jämfört med många traditionella bröstförstoringar.

Motiva implantaten är mycket säkra, med extremt låg risk för kapselbildning eller infektion. De är biokompatibla, vilket innebär att kroppen inte reagerar genom att stöta bort dem eller bilda hård ärrvävnad runt dem. Vi använder heller ingen antibiotika för att skölja implantaten eller operationsområdet, och du behöver inte ta antibiotika efter ingreppet. Detta är positivt, eftersom antibiotika kan påverka tarmfloran negativt i upp till två år – något som sällan lyfts fram.

Implantaten har dessutom en mycket låg risk för ruptur över tid, vilket har visats i flera studier, inklusive våra egna. För att säkerställa långsiktig trygghet erbjuder vi på Victoriakliniken alla bröstpatienter 5 års komplikationsgaranti samt 10 års uppföljning med ultraljud, inkluderat i priset.

Om du känner oro eller misstänker att något inte står rätt till är du således alltid välkommen på en extra kontroll. Det viktigaste vid en operation är att du känner dig trygg – både under ingreppet och i uppföljningen efteråt.

Tillsammans med mina kollegor, Marie Jaeger, Jessica Gahm och Stina Ritti, utbildar vi läkare från hela världen i vävnadsbevarande kirurgi. Vi föreläser och opererar även internationellt för att föra våra erfarenheter och vår kunskap vidare.

Hoppas detta utförliga svar hjälper dig att ta ett genomtänkt beslut som förhoppningsvis kommer att skänka dig stor glädje under många år framöver, med ett i princip onsynligt ärr i armhålan om du väljer Mia.

För mer info kontakta gärna Victoriakliniken, eller titta på vårt instagram eller min drcharles.randquist

Lycka till!