Berätta för omgivningen

Jag har berättat för mina närmsta så som min man, systrar och vänner jag träffar ofta av anledningen att jag kommer behöva deras stöd om jag blir nervös eller får problem efter. Sedan har jag resonerat så som att jag inte brukar prata om mina bröst eller min kropp över huvud taget med varken övrig familj, vänner eller kollegor så jag kommer inte berätta om operationen för dom heller. Undrar någon så kommer jag svara, det är ingen hemlighet men inte heller en "stor grej", jag är mer än ett par bröst. :)

Har också bekymmer med att berätta för mina föräldrar och sen vad de ska säga när jag berättat. Min pojkvän har jag berättat för och även för några tjejkompisar. Ingen av dessa tyckte det var konstigt alls. Men är sååå nervös att säga något till mina föräldrar! Har bokat en konsultation i november, men vet inte om jag ska berätta för mina föräldrar innan eller efter konsultationen. Känns som man har mer "kött" på benen efter man varit på en konsultation om de skulle ha massa funderingar till en. Men som många skriver - min kropp, mitt val.

Jag har än idag inte berättat och tänker berätta när jag väl gjort dom

Jag tänker nog faktiskt inte heller berätta för någon annan än min sambo, (som är den enda som vet att jag ska göra det) förens efter operationen. Då är det redan gjort liksom. Jag är rädd att mamma och syskon och vänner skulle försöka övertala mig att låta bli för att man är fin som man är.. osv. Vet att dom menar väl men dom har inte den blekaste aning om hur dåligt jag mår av att inte ha några bröst kvar. Min sambo är den enda som vet och han stöttar mig i vått och torrt. :)

Tror också mina föräldrar kommer säga att jag är fin som jag är osv. och att de skulle försöka övertala mig. Men funderat på detta sen jag var 19-20 år och nu är jag 24 år så det är inte ett förhastat beslut precis :P

Jag är i denna situation nu. Jag har berättat för några vänner. Familj kommer jag faktiskt inte säga något till överhuvudtaget, frågar de efteråt så kommer jag att svara ganska kort, men trevligt att jag ogärna vill diskutera det. Kollegor känns jätte jobbigt faktiskt! Vi har inga personliga relationer alls, men trivs mycket bra med dem på jobbet! Tips? :)

Tar upp tråden igen och vill gärna höra hur fler har gjort. Jag tycker det som känns jobbigt är att berätta(?) för barnen. 3 och 6år.. båda flickor.. speciellt 6åringen?

Hej Hoppar gärna in här då jag sitter i lite samma sits. Jag har bokat tid för konsultation för en mommy makeover på Elite clinic i Göteborg den 7 september. Alltså en rätt stor operation som inte kommer kunna döljas... Jag är väldigt nära min mamma men hon hatar skönhetsoperationer och tycker att alla ska vara så naturliga som möjligt. För längesen så testade jag fillers i läpparna och får än idag höra negativa kommentarer om det. Hon vet att jag försökt få bort hänget på magen med en bukplastik via landstinget men blev nekad pga mina keloider. Hon vet inte att jag vill operera brösten och det kommer jag få höra negativa kommentarer om. Pojkvännen och några nära vänner är de enda som vet men jag är ändå rädd för att berätta... Ska bo hemma hos pojkvännen 2 veckor efter operationen med barnen och han ska hjälpa med allt och stöttar mig till 110%. Han vill bara att jag ska vara lycklig. Så jag vet inte vad som är bäst... berätta för mamma när operationsdag är bokad kanske... får nog ta med pojkvännen som stöd när jag berättar annars blir jag nog överkörd av mamma är jag rädd :/

Jag har själv två flickor och tyckte det var svårt att veta huruvida jag skulle berätta eller inte. Jag valde att inte berätta när de var så små, och lyckades dölja det med att ” mamma först var på en Spa/övernattning” och sen att jag råkade få väldigt ont i ryggen efter. Så jag behövde mkt vila och fick inte lyfta osv. Det var en vit lögn, men jag tyckte de var för små för att de skulle förstå den riktiga sanningen. De fick inte reda på det förrän jag blev tvungen att opereras igen efter 13 år, och då hade vi ett väldigt givande och bra samtal.

Har inte läst alla svar du redan fått men enligt mig är det något privat och man väljer själv vilka man vill dela det med om man nu vill dela det med någon. Avskyr kommentarer som "du är fin som du är" och bla bla. Det handlar ju inte om vad andra tycker utan om vad man själv tycker och hur man själv mår. Ingen av de få jag har berättat för har dock sagt något sådant utan varit stöttande. Kanske just därför jag har valt att dela det med just dem!

Alla mina vänner vet men senaste gången jag berättade för min mamma blev hon helt hysterisk. Så jag kommer nog att inte berätta för henne den här gången och ligga lågt tills det inte går att dölja längre.

Jag valde att berätta för mina närmaste som jag visste att jag skulle behöva hjälp av. Min mamma har själv gjort operationer så det kändes inte som någon grej, hon förstår. Dock kände jag att det tog emot mer att berätta för min pojkvän. Kändes lite som att jag behövde försvara mitt beslut. Jag har inte berättat för någon vän än, men tänker att det kanske kommer framåt. Eller så gör det inte det. Det är ju egentligen inget någon annan har något med att göra. Men har inte gjort så stora så det är också fullt möjligt att andra inte reagerar så värst på det i vanliga kläder. Gällande barnen har jag inte berättat. Jag vill helst inte ha den diskussionen med min dotter nu som är i tidiga tonåren och går igenom förändringar i sin egen kropp. När hon är äldre och har en bra självkänsla känns det lämpligare. Men frågar barnen kommer jag svara ärligt, fast de kanske inte riktigt kan förstå.

Ska du göra större implantat? Tråkigt att hon blev hysterisk.. Hoppas hon reagerar bättre nästa gång, om hon kommer märka.. :)

Jag berättade bara för min mamma innan. Trots att jag viste att hennes reaktion skulle bli dålig. Berättade efter att jag varit på konsultation och bokat tid. Av praktiska skäl var jag tvungen att berätta (behövde hundvakt under en period i samband med OP) samt så ska man ju ange några kontaktpersoner på patientsamtycket. Nu efteråt har jag även berättat för en till kvinnlig släkting och några få vänner. Det är jobbigt med negativa reaktioner samtidigt stärker de mig, man ska göra som man själv vill, det som känns bra och som man själv mår bra av! Och skita i vad alla andra tycker!! <3

Oj jag har inga problem med att prata om att jag ska operera mig. Pratat med min chef, fått semester godkänd (ville inte ta sjukskrivning, tyckte det känns fel), kollegorna i teamet vet också, vänner, familj ink sonen som är 22.. Tycker inte det är något att skämmas över (men vi är alla olika) och om någon skulle ha något negativt att säga är det deras åsikt och jag bryr mig inte för jag gör detta för mig själv och ingen annan <3 Har fått kommentaren "Men du är fin som du är, du behöver väl inte operera dg?!" Som sagt deras åsikt men dom behöver inte leva i min kropp. Mina bröst är fina men har fått punka, dom ska få första hjälpen bara :) Jag är dessutom lite stolt att jag nu sparat ihop pengar till operationen på några månader, en operation jag ville göra redan i 18 års åldern (av annan anledning än nu, då hade jag Inga bröst) Stora kramar till er alla

Jag har pratat om att jag vill förstora mina bröst i så otroligt många år så att berätta det på jobb, vänner och närmsta familj var inga konstigheter. Alla är glada för min skull men säger också att jag är fin som jag är. Tycker dock att det är skönt att de är stöttande eftersom att det trots allt är min kropp som jag gör vad jag vill med ?

Jag känner precis samma oro. Tänker att de ska få fel intryck och tro att jag gör det för någon annans skull! Som någon sa, de har fått punka och behöver fyllas upp igen. Jag är orolig att berätta för mamma men ännu mer för min pappa. Han kommer inte alls förstå. Jag kanske faktiskt inte ens berättar det för dem, om det nu är möjligt..

Jag postade om det en massa på Facebook till och med, haha. Jag har ingen energi att lägga på folks åsikter längre heller. Har till och med rätt ut sagt att tjejen jag dejtar gillar att jag förstorade dem, men åas så är det väl rätt tydligt att jag gör det för min egen skull. Min mamma är inte så glad för skönhetsoperationer, men jag bara sa att jag tänkte göra det och det var inga diskussioner (inte för att hon har något att säga till om, men ändå). Hon tycker väl förvisso att jag borde nöja mig nu, när jag säger att jag vill ha större, men jag upplever inget dömande varken där eller från andra. Det är min kropp och mitt liv, om folk får fel intryck så säger det mer om dem än mig, och det är ett bra sätt att sålla ut folk jag inte vill ha i mitt liv.

Tänker att man inte har någon informationsplikt. Att man gör det för sin egen skull. Har inte berättat för mina föräldrar fast det var en vecka sedan operation, vill inte oroa dem. Blev fint omhändertagen av en av mina systrar. Gör detta för min skull som ingen annan har att göra med.

Helt rätt, nu har min mamma också gjort sillisar efter amning så tror hon har förståelse som tur är. Men andras åsikter vill man gärna vara utan. Jag är nog mest orolig för min partners föräldrar som redan trodde jag gjort silikon när jag var gravid…. Tog upp det med min kille på ett nedlåtande sätt dessutom. När det bara var hormoner och bröstmjölk förmodligen.