Berätta för omgivningen

Förstår den oron absolut och har också lite samma tankar. Men såklart så ska man ju tänka på vad man själv vill i första hand, men så tror jag även att om det är nån som har någon åsikt om det så kommer dem att vänja sig och faktiskt inte bry sig så mycket när det gått några månader :)

Idag berättade jag för chefen! Vi är ett litet företag med chefen, jag och en kille till... som troligen får sparken snart. Och han tog det bra :D jag är så lättad. Jag var mest orolig att jag inte skulle ha nåt jobb att komma tillbaka till eftersom min provanställning går över till tillsvidareanställning under min sjukskrivning så ville jag ju kolla om jag hade ett jobb att komma tillbaka till och hans svar var bara "ja vi har ju häcken full med jobb så det verkar lovande" :) så det känns så skönt! Nu måste jag bara komma på hur jag ska berätta det för mamma. Det är den värsta... Kanske får ta det när jag träffar henne över jul. Får se... Nervöst.

Jag har såklart pratat med min sambo. Och barnen vet om att jag ska operera brösten, men dom förstår väl kanske inte riktigt vad de innebär. Törs inte berätta för mina föräldrar ? men min moster vet, mest för att hon har implantat själv.

Jag har berättat för mina kollegor och så klart min man. Mina 3 närmaste väninnor vet också för 2 av dem har också implantat. Berättade för svärmor eftersom min dotter hade gett lite tips... :) Hon brydde sig inte så mycket men sade att hon gillar inte riktigt sånt men har inte alls nånting med det att göras med..

Jag tycker detta med att berätta är så svårt! Nästan så att jag känner en förpliktelse att berätta för allt och alla. Vilket jag givetvis inte har- det är ju en privat sak. Exempelvis min nya chef, jag har precis bytt jobb och har sagt till chefen att jag behöver vara sjukskriven en vecka, och han lät nästan lite orolig och ville kolla att jag var okej. Vi skulle prata om detta till veckan och jag vet fortfarande inte om jag ska säga som det är eller typ ”en mindre, inte allvarlig operation”. Skulle de få reda på det efteråt på något sätt känns det ju lite dumt att jag inte sa något från början..

Åh låter ändå som en jobbig sits eftersom du verkar ha en bra chef som bryr sig. Men lite som du är inne på så behöver man faktiskt inte dela med sig av sin medicinska historia, utan du kan ju försäkra honom om att det inte är något att oroa sig över och att du kommer kunna jobba som vanligt sedan… Jag har lite liknande tankar och är rädd för att bli dömd utifrån ett beslut nu när jag fortfarande är ny på jobbet istället för den jag är och min kompetens. Dessutom har jag precis gått med i en styrketräningsgrupp på jobbet med majoriteten män, vet inte hur jag skulle kunna förklara varför jag plötsligt inte kan vara med och tex bänk/marklyft/annat med fria vikter på ett bra tag…

Håller verkligen med om att det är jättesvårt. Jag drog på att berätta för min chef in i det sista… men valde alltså tillslut att berätta. Jag tänker bland annat att det är skönt att hon vet om det ifall läkningen blir mer långdragen och svår än vad jag hoppas på. Finns ju även risk för komplikationer och jag vill inte behöva hamna i en dålig spiral av lögner. Sen underlättar det kanske för mig att jag har en kvinnlig chef som jag tycker väldigt bra om. Bad henne hålla det för sig själv och berättade att jag är rädd för hur det skulle påverka mina kollegors syn på mig om det kommer ut… sen kanske de kommer förstå ändå oavsett. Men jag vill helst inte att ngn mer ska veta. Kan också säga att jag drog en vit lögn då jag sa att anledningen till att jag vill göra en bröstoperation är att mina bröst är väldigt olika stora, och att jag vill korrigera det… Haha, jag har en pytteliten storlekskillnad i dag så helt ärlig har jag väl inte varit…

Svårt det där men vilka man ska berätta det för. Sagt till min sambo, syster, chef och några kollegor. Var ju tvungen säga till chefen innan att jag skulle vara borta ett tag och de behöver sätta in en ersättare. Sa först jag skulle operera mig och hon frågade vad så sade som det var. Hon tog det bra och frågade om det var på en bra klinik osv och att om det var något jag själv velat och tänkt på så var det rätt, så det kändes skönt! Sagt det till mina närmaste kollegor men vet allt allt sprids som en löpeld därborta så förväntar mig att när jag kommer tillbaka efter sjukskrivningen kommer varenda kotte veta varför jag varit borta ? Inte sagt till min mamma för känns som jag skulle få ifrågasättningar om saken och hon inte är en fan av operationer överlag…känns som vi skulle kunna hamna i diskussion om saken och orkar inte med det. Men å andra sidan känns det kanske konstigare när jag en dag kommer dyka upp med ett par puppar från ingenstans när jag aldrig haft något där innan så vet inte ännu hur jag ska göra ?

Låter ändå som en lättnad på ett sett att ha det sagt till sin chef, sedan om man drog en vit lögn till eller inte är ju sak samma i det stora hela ?. Också skönt att ni bägge har kvinnliga chefer, önskar att jag också haft det haha. Snacket på jobbet bland kollegor hinner kanske lägga sig snabbt också? Å andra sidan om du dyker upp med dina nya bröst så är det ju inte mycket att diskutera, gjort är gjort så det blir ett hopp direkt till att jobba på acceptans?

Kanske får avvakta och se hur stor skillnad det blir ? om de på jobbet kommer märka eller inte ? men har en liten tanke om att börja med bh:ar med lite mer fyllning / push up och successivt öka på lite innan operationen ;) är ju först efter sommaren för mig, och har ändå lite bröst sen innan. Kommer inte välja så stora implantat så har en tanke om att jag kanske kommer undan ?

Nej precis, det kan ju absolut vara svårt att dölja en bröstförstoring ? I mitt fall så vill jag göra en ganska diskret förstoring. Har typ alltid vadderade BHar idag som gör att bysten ser betydligt större ut än vad den är. Så hoppas att skillnaden inte kommer vara så tydlig, även om folk kanske kommer misstänka/ana en förstoring. Jaja, det återstår att se :D Angående manliga chefer så är det säkert många av dem som skulle förstå. De har ju fruar och döttrar osv. Sen om ens chef inte skulle förstå så är ju det också fine egentligen, det är ju ditt val att förstora. Men jag vet, det är så nervöst inför att berätta och man vet ju aldrig hur de ska reagera. I slutändan så är ju detta dock en privat fråga så det bör ju räcka med att säga att man ska förstora/korrigera brösten och att det är anledningen till att man ska vara sjukskriven.

Smart att ha lite mer vadderad bh innan för att vänja sig själv och andra, ska också köra mer på det för att känna in lite?! Jo sant, egentligen spelar det ingen roll vad dom tycker och man har ju faktiskt ingen skyldighet att förklara sig. Och som du säger så lär det inte vara första gången ens manliga chef/kollegor stöter på någon med opererade bröst men känns ändå jobbigt. Jag tror faktiskt inte jag vill säga till någon alls egentligen utöver min sambo eftersom jag ändå tänkt mig något väldigt diskret.. Men det är klart man behöver lösa sjukskrivningen ?

Precis, jag ville egentligen inte heller berätta för någon annan än min man.

Nu är det 7 veckor sen min operation och min mamma har fortfarande inte märkt min bröstförstoring. Hon vet bara om min bukplastik än så länge och jag trodde hon skulle lägga märke till det vid det här laget men jag vet att till sommaren så ser hon garanterat det :D haha.... det är ju ingen liten förstoring liksom med mina 570cc ;)

Åh är du nöjd med den storleken? Min kirurg föreslog antingen 515 eller 570 så jag är osäker på vilken jag skall välja. Har 425 cc just nu. Hur upplever du själva implantatet, ingen rippling?

Igår fick min mamma reda på min bröstförstoring. Hon blev chockad först men förstod sen ändå varför jag gjort det och hon ville bara att jag skulle vara nöjd. Det enda hon sa att dom kanske var lite stora men så länge som jag är nöjd så var det huvudsaken. Hon ringde även på kvällen sen och bad om ursäkt ifall hon uttryckt sig dumt eller ifall hon sa nåt dumt. Hon tyckte det var jättefint och med mitt fina hår och fina ögon så blev jag en riktig pangbrud! :D haha.... min mamma är för go! Så hennes reaktion blev mycket bättre än vad jag kunnat förvänta mig. Så jag är så glad och lättad nu när de viktigaste personerna i mitt liv vet och accepterar det.

Jag har berättat för en kollega / kompis som själv har gjort det (frågade henne var hon hade gjort operationen) Sagt att jag ska göra operation för en kollega men inte vad. (då jag behöver vara ledig och vi är med i samma team så han kommer behöva täcka upp) har dock inte ansökt om semester. Dock lär jag behöva berätta för chefen. (sommarsemestern är redan satt dock men borde gå ändå) Min sambo vet såklart. (han säger bara att det är mitt egna val) Barnen är för små för att riktigt förstå. Ska berätta för min mamma och min syster. Är lite orolig vad de ska säga (mest då min mamma har gjort en explant för något år sedan)

Vilken bra tråd :) Min generella åsikt är att man som vuxen själv väljer vad man gör med sin kropp och att man inte har någon upplysningsplikt, vare sig till familj, kompisar eller arbetsgivare/kolleger. När jag gjorde mitt ingrepp visste bara min närmaste killkompis, mitt ena syskon och mina föräldrar om det. Till jobbet sa jag bara att jag behövde sjukskrivas pga en operation och att jag inte fick lyfta tungt den närmsta månaden. Jag fick aldrig någon följdfråga om vilket ingrepp det handlade om. Jag var väldigt orolig över hur mina föräldrar skulle reagera. Jag var rädd att de skulle bli besvikna på mig men de blev mest ledsna när de förstod hur länge jag mått dåligt över mina bröst och erbjöd sig, till min stora förvåning, att betala ingreppet(!). De tyckte att jag skulle spara mina pengar till ett lägenhetsköp istället. Jag var oerhört rörd och tacksam över det stöd jag fick från min familj. Det var inget jag hade räknat med. 

Reaktionerna från mina närmsta vänner var blandade efteråt. De flesta var glada för min skull men ett par var besvikna över att jag inte sagt något innan.

Jag har aldrig berättat för kolleger eller nya vänner om ingreppet. Min mans kompisar vet dock om det då han var frikostig att delge sådan information i början när vi dejtade :P 

Wow, vad fint att läsa om bemötandet du fick från din familj, HelenaG! Jag är av precis samma åsikt, dvs att man inte är skyldig att berätta något för någon. Jag väntade 5 år på att göra en operation för att jag var rädd för vad folk skulle tycka. Sedan kom jag helt plötsligt på att jag behöver ju faktiskt inte gå runt och berätta det för alla och att jag ändå egentligen struntar i vad de tycker. Jag gör ju detta för min egen skull. Nu är jag bara ledsen att det behövde ta 5 år att komma på det... Jag berättade bara för min man, mina barn och mina föräldrar. Jag var också lite orolig innan, men fick bra reaktioner från dem allihop. Sedan har jag berättat för ett par kompisar efteråt, men inte för alla. Om någon frågar tänker jag att jag såklart berättar sanningen.

Jag är nyopererad, opad i tisdags. Jag har inte sagt nått till familjen (vi är nära) då jag anser att jag inte behöver det. Jag är inte ett barn som behöver be om tillåtelse och därför ser jag inte detta som en stor grej som dom har nån del i. Såklart kommer dem märka och min mamma kommer säkert ha lite åsikter. Det kommer jag helt enkelt bemöta med att jag är en vuxen kvinna som har rätt att fatta egna beslut i alla sammanhang, inklusive min kropp. Skulle ens relation påverkas pga detta vore det ju helt sjukt, ens föräldrar kan ju knappast älska en mindre för att man fått större bröst. Somsagt därav också jag inte berättat innan för vad fan spelar de för roll om jag har en B kupa eller D kupa? Är det nått man måste informera om ? Hade ju lika gärna kunnat förstora tuttarna genom att proppa min bh full med bomull varje dag liksom, men det behöver man ju inte informera om Tycker det är viktigt att komma ihåg dessa punkter och inte göra det så svårt för sig själv.