Fler som är lite rädda för en operation?

Själva operationen är inget att var rädd för tycker jag nu i efterhand, var också nervös men älskade narkosen haha..det är tiden efteråt man ska va förberedd på..ondast har jag haft i ryggen och frustrationen att ej kunna göra något (är normalt sätt ganska aktiv)...

Tack för svar. Jag är mest rädd för komplikationer efteråt. Och för hur det ska kännas med något främmande i brösten.

Jag är inte rädd för smärtan men att något ska gå fel under narkosen. Det är trots allt en operation. Vet att det är otroligt liten risk att något ska gå snett men det är som med flyget, väldigt säkert men ändå... oron finns där. När jag la in bröstimplantat så kände jag mig som en Alien den första tiden och var lite ledsen, kände mig "konstgjord" men som tur var gick det över rätt snart :). Lite "boob-blues"

Jag har opererat bort gallblåsan eftersom jag fick problem med gallsten när jag var gravid. För mig slog narkosen ut tarmsystemet och urinsystemet i flera dagar. Kunde inte kissa eller annat. Fick ha kateter. Men det är ju en ganska lindrig komplikation kan jag tycka. Men kan man reagera olika på narkos vid olika tillfällen?

Jag är också rädd, livrädd faktiskt!! Jag opererade min högra lunga eftersom jag drabbades av 3 lungkollapser under 1,5 månad. När de sövde mig så vaknade jag till en snabb sekund, men jag minns att jag inte kunde få luft, det tänkte jag och såg lampor ovanför mig innan jag somnade igen. Det är jag livrädd att det ska hända igen. Sen komplikationer är jag också rädd för, som Prinsessan Lea skrev, det är trots allt en operation. Men jag hatar mina bröst, verkligen haaatar dem så en operation är ett måste för mig.

Jag känner mest nu 3 dagar innan att det är första tiden jag bävar för hur min kropp kommer hantera smärtan och läkningen. Att min man skall känna sig obekväm med fejk bröst. Han vill ha naturligt å är inte lika glad i mitt beslut även om han respekterar mig och mitt val.

Jag var tidigare rädd för operationer men behövde akutop:as för utomkved för något år sedan och det botade rädslan väldigt mycket. Personalens agerande var så oerhört omhändertagande att jag blev rörd, de hämtade till och med en säng till min man när jag inte hade op. tid förrän på morgonen dagen därpå och de kom in och strök mig i håret och berättade egna erfarenheter av operationer och var väldigt betryggande. Sen skjutsades jag ut i op:salen med lite lugnande i dropp och kommer bara ihåg att en sköterska sa "nu ska du få fjälluft" (hade yrat på om att vi skulle till fjällen i en liten morfindimma, haha), syrgasmasken på och mer minns jag inte annat än när jag vaknade upp och fick en piggelin av en jättegullig manlig sköterska, fick hjälp att gå på toa och pinka och sen en macka och så hem! Men självklart ska man ha respekt för narkos, men när man väl gjort det en gång så kändes det väldigt mycket bättre. Tror du kommer känna sen "jaha, var det bara det här?" när du vaknar upp. Smärtan efteråt är ju en annan sak,men man får ju hjälp att hantera det också!

Tack för alla svar. Tänkte skriva att det var skönt att inte vara ensam om att vara rädd för operationen men det är ju egentligen inte skönt att andra också är oroliga. När jag opererade bort gallblåsan hade jag väldigt ont efteråt och det känns som att det kommer väldigt mycket mer ont vid en bröstoperation. Jag funderar på hur kliniken gör om narkosen gör så att jag inte kan kissa igen? Får man vara kvar? Det är ju farligt att inte kunna tömma blåsan så den måste ju tömmas manuellt eller så måste man ha kateter. Sedan mår jag illa av morfin också så det är lite svårt med morfintabletter för mig. Men som för b0unce så är det här ett måste för mig. Och FloEmi. Jag hoppas att din man börjar tänka att om det är viktigt för dig så är det inget att påpeka om han tycker bättre om dina gamla bröst.

Jag är också rädd. Har sövts förut, två ggr för benbrott och en när jag tog bort halsmandlarna. Den operationen gjorde asont efter men jag opades på mån och skrev en godkänd tenta på fredagen trots att kirurgen sagt att jag inte skulle klara det. Plus har fött barn helt utan smärtlindring, så jag är varken rädd för narkos eller smärta, svarar bra på oxynorm, andra opiater mår jag illa av. Däremot är jag rädd för komplikationer. Infektioner, misslyckade resultat, vårtgård i nekros (skräcken!!!!), implantat som skaver eller såndär implantatsjuka. Jobbar inom sjukvården och där heter det "oskuret är bäst", känns även jobbigt att behöva outa för chefen att jag ska göra boobjob. Och tänk om jag ÅNGRAR mig, 80 000kr fattigare

Komplikationer är det som skrämmer mig mest också. Är rädd för att få sådana komplikationer att man hellre hade haft kvar sina hängbröst. Och som du säger så handlar det ju om väldigt mycket pengar också. Är så tacksam över att jag hittade det här forumet för jag har haft så himla mycket funderingar om operationen och jag står verkligen inte ut med mina bröst längre.

Vem hade du tänkt opa dig hos? Känns viktigt att det är nån som andra är nöjda med. Är med i ett forum på fb och såg så snyggt resultat hos en som lyft och gjort inlägg hos min tilltänkta kirurg. Men tänker att han får berätta om mina förutsättningar. Har lite uttänjd hud etc

Vilken kirurg var det? :) Jag hade tänkt Patrik Höijer.

Jag också. Tycker alla verkar nöjda med hans tuttar!

Har opererats tidigare, och är inte rädd för själva ingreppet då det är mycket liten chans att något händer. Är mer orolig för smärtorna efteråt, att behöva 'knarka' smärtstillande osv.

Tycker postopsmärta hålls bäst i schack om man tar tabletterna regelbundet så man slipper smärtgenombrott. Tar gärna alvedon/Ipren/opiater samtidigt första tiden då tror jag inte det blir så illa

Här är ännu en som är rädd för att komplikationer ska göra att jag i slutändan hade velat ha hängbrösten kvar...

Jag är mest rädd för att det ska vara stor smärta efteråt, att man ska råka ut för infektioner eller liknande. Även att resultatet ska bli dåligt.. Nu vet jag ju att infektioner är väldigt ovanliga och att dagens kirurger verkar vara väldigt kunniga. Men man är ju orolig trots allt..

Jag tänker lite att man måste våga för att vinna. Det kan ju gå väldigt bra! Man får väl försöka tänka att risken för komplikation är mindre än att det blir bra. Tänk att kunna ha sex och bara njuta istället för att tänka på hur hemska brösten är. Men det är läskigt.

Precis så är det, man måste våga satsa för att vinna. Och det är väl egentligen dumt att oroa sig i förväg. Bättre att acceptera omständigheterna när det väl sker.

Jag är rädd för komplikationer som kommer efter operationen. Har läst här på forumet om tjejer som tänker ta bort sina implantat pga sjukdomar...det känns tråkigt att betala så pass mkt pengar, bli sjuk och behöva ta ut dem..hur ska de se ut då? Och vad är garantin att sjukdomen är borta då?