Hur berättar jag om bröstförstoringen för min familj?

Om jag var du hade jag inte berättat för min mamma förrän jag hade varit på konsultation, sparat ihop pengarna och bokat en operation. Om du misstänker att hon inte kommer att vara ett stöd för dig i detta så är det bättre att ta alla vuxna beslut på egen hand utan att ha någon annan som påverkar en negativt. Jag visste att min mamma inte skulle ta min operation positivt (men vem vet, tänk om). Så jag planerade att göra just det, men när operationsdagen närmade sig bestämde jag mig för att varken berätta för mamma eller svärmor för att jag var tillräckligt nervös och orolig för att behöva ta deras negativa åsikter. Ville fokusera på mig själv och vad jag ville bara. De vet fortfande ingenting, men när de får veta det kommer jag att ha kommit så pass långt i min läkning och glädje över att jag till slut vågade att jag inte bryr mig ett dugg om vad de tycker. Förstår att det är svårt när man bor hemma, men jag skulle inte säga något innan jag var 100% säker på att det var vad jag ville. 

Jag har inte berättat för min mamma. Hon är så otroligt konservativ. Hon börja gråta när ja färga håret brunt ( var typ 25 år då!) hos frissan. Jag som va så fiiiin i ljust: Nej så jag tänker aldrig berätta något för henne. Hon har inte sett något heller nu i eftehand. Varför berätta för någon där man inte får något stöd och bara negativa vibbar? Nej jag är vuxen och tänker inte ta skit från min mamma. Bums... De man inte vet lider man inte av. Nu åker vi på semester i höst (bad) om hon ser något och kommenterar tänker jag säga som det är och varför jag inget sa. Den dagen den sorgen he he

För mig var det en självklarhet att berätta då jag själv hade blivit jätte ledsen om min dotter inte hade berättat för mig. Jag hade bokat operationen så efter det berättade jag. Var så mkt som pågick i familjen den tiden så jag hade aldrig riktigt tillfället att ta upp det så fegisen jag sms:ade mamma. Jag har så mkt lättare att få ut känslorna genom att skriva.. Så jag skrev något väldigt långt: Att jag tänkt på detta i flera år och något jag nu är helt säker på, varför & vad som bekymmrade mig väldigt mkt, även visade jag att jag hade mkt mkt kunskap om ämnet, visa att du är medveten om vad som kan hända och vad man då ska göra, komplikationer osv för frågorna kommer, men jag antar att du vet allt om bröst nu. Jag tyckte det var bra att smsa då hon antagligen även gick till pappa och pratade och fick ut allt och vi smsade fram och tillbaks. Sen dagen efter så fortsatte vi prata när vi sågs och hon tog det jätte bra, fick förklara allt det med stl cc och bakom framför osv, vet att hon själv har detta i tankarna så möjligen kommer hon någon dag och vill göra hos samma kirug vem vet.

Gulligt så kom hon och gav mig sina gamla amnings bh:ar och tänkte att de skulle passa mig nu när jag får större..dock tror jag inte det:P

Puss & Kram

Jag tänker inte berätta för min mamma förrän hon ser det, känns som hon är litgrann som din "kontrollbehov och konservativ" dock bor jag inte hemma. Tror det är någon form av moralgrej och hon kommer säkert bli "besviken" och undra vad hon gjort för fel. Om hon skulle veta skulle hon gå och oroa sig så mycket också, likabra låta bli! När det är gjort är det gjort, den dagen den sorgen;)😀

Gud va skönt ts att det gick så bra för dig! :D

 

uppdaterar min situation också, det var MYCKET jobbigare än ja trodde. jag tänkte ju hålla inne på det tills jag har gjort op. men igår då jag och min mamma var hos morfar och åt, så pratade jag med morfar om min styrketräning. och då kläcker mamma ur sig "Ja men om en månad kommer hon ju inte kunna träna på ett tag".

varpå jag ger mamma en "NEEEJ!!" blick och säger, inte nu lite tyst. och morfar blir så fundersam o frågar "haha jaså vad är de då? ska du hon ha barn?" och mamma säger "Nää det är hon ju för liten för haha" och jag byter samtalsämne SUPER fort!!. urs, ja va inte redo! tro mamma får säga det åt han då jag inte är med eller nåt. haha.

 

urs jag trodde jag skulle va kaxigare. men då det kommer till kritan var det jobbigt :S

haha nä, främlingar och vänner och övriga bryr ja mig inte riktigt om va dom säger, men morfar. där blev de jobbigt!.

va skönt du har stöd från dom :) då har du två "på din sida"! hehe.

 

ja allting löser sig ju, tror inte man bli bojkottad från familjen iaf. får man hoppas :D

Jag sa som det var, mina föräldrar blev inte överlyckliga. Tror väl att de flesta föräldrar önskar att deras barn skall vara nöjda med sig själva. Nu har jag bokat operation och de säger väl inget speciellt. Det känns som att de vant sig vid tanken :) Jag slutar inte att vara deras barn bara för att jag opererar brösten. 

Jag trodde jag hade stöd från min pappa och hans fru som känns som mamma för mig då min egen mamma slutade bry sig om mig när jag låg i hennes mage.

 

Nåja, jag var skitnervös över att berätta för min pappa utan frågade vad han skulle tycka om jag opade brösten, han sa att det är din kropp, dina pengar och val och han skulle inte tycka nånting och sedan blev det prat om olika ingrepp man kan göra då hans fru funderat på fettsugning och det kändes som dom verkligen förstod mig och jag var så lättad, men nu är det som dom inte alls fattar att jag menar allvar.

 

När jag pratar om det nu så spelar dom som vad pratar du om för strunt, när jag då nämner om bröstförstoring så är det som dom fortfarande tror att jag bara fantiserar om det och inte faktiskt ska genomföra den. Pappa säger hur i helvete ska du få råd med det? vad är det för dumheter du fått för dig? Ska du lägga in enorma nu, det är väl lika bra så det syns då.

 

Jag blir så jäkla ledsen och har bara lust att säga att ni får tro vad ni vill, men jag snackar inte bara utan jag ska göra detta för MIN egen skull och ja man får väl spara ihop pengarna ( de tar lån själva till allt möjligt) och jag kommer inte bli bara bröst om mig eller förändra min personlighet bara för att jag har några cc i min kropp och har inget intresse att se ut som en porrstjärna.

 

jag fattar inte min pappa, okej i ena stunden och absolut inte i nästa. Han skulle fullständigt skita i mina åsikter om han skulle genomföra något så jag funderar nu på att låta deta vara så ska dom få se på fan sedan när jag den dagen har mina bröst och klagar dom då så säger jag bara, jag berättade men ni trodde ju inte på mig. Som sagt jag är 38 år och det är min kropp och mitt val. Men hade önskat att jag kunde få stöd i detta.