Hur berättar jag om bröstförstoringen för min familj?

Om jag var du hade jag inte berättat för min mamma förrän jag hade varit på konsultation, sparat ihop pengarna och bokat en operation. Om du misstänker att hon inte kommer att vara ett stöd för dig i detta så är det bättre att ta alla vuxna beslut på egen hand utan att ha någon annan som påverkar en negativt. Jag visste att min mamma inte skulle ta min operation positivt (men vem vet, tänk om). Så jag planerade att göra just det, men när operationsdagen närmade sig bestämde jag mig för att varken berätta för mamma eller svärmor för att jag var tillräckligt nervös och orolig för att behöva ta deras negativa åsikter. Ville fokusera på mig själv och vad jag ville bara. De vet fortfande ingenting, men när de får veta det kommer jag att ha kommit så pass långt i min läkning och glädje över att jag till slut vågade att jag inte bryr mig ett dugg om vad de tycker. Förstår att det är svårt när man bor hemma, men jag skulle inte säga något innan jag var 100% säker på att det var vad jag ville. 

Jag har bestämt mig för att bara berätta för mamma innan. Pappa får veta efteråt! Fast min familj är van vid att Jagger som jag vill. Jag gör detta för min skull och bryr mig inte om vad resten säger. I ditt fall hade jag valt att inte säga nått. Ta diskussionen efteråt så slipper Din mamma oroa sig under op. Lycka till!

Håller med candycane, eftersom du bor hemma är det ganska svårt att dölja när man är nyop. När allt är klart o bara op kvarstår är det nog läge att berätta för då kommer du nog va mycke mer säker med beslutet. Enklast är väl bara att berätta som det är o att du gör det för dig och ingen annan. Jag har valt att inte berätta för mina, även om det inte gör mig något att de får reda på det efter så tar jag gärna det efter op istället för innan. Jag hoppas det går bra! :) kramar

Jag har inte berättat för min mamma. Hon är så otroligt konservativ. Hon börja gråta när ja färga håret brunt ( var typ 25 år då!) hos frissan. Jag som va så fiiiin i ljust: Nej så jag tänker aldrig berätta något för henne. Hon har inte sett något heller nu i eftehand. Varför berätta för någon där man inte får något stöd och bara negativa vibbar? Nej jag är vuxen och tänker inte ta skit från min mamma. Bums... De man inte vet lider man inte av. Nu åker vi på semester i höst (bad) om hon ser något och kommenterar tänker jag säga som det är och varför jag inget sa. Den dagen den sorgen he he

haha tyckte jag med ;D min mamma är utomlands när jag ska op mig, ganska skönt eftersom hon får för sig att komma o hälsa på lite närsom :P skönt att få va ifred o vila!

Tråkigt att inte våga berätta för sin egen mamma bara sådär, själv har jag min mors fulla stöd och förståeelse men jag kan absolut känna igen mig med resten av familjen å släkten, å ingen av dom kommer få veta nåt innan. Det är som inte deras ensak vad jag gör med min kropp. Så frågar dom då dom nya brösten sitter där dom ska sitta så kör jag på raka rör "japp jag ha opererat mina bröst. Punkt!" Antar jag kommer få mycket åsikter som avviker från mina egna men de är inte mitt problem tänker jag då lite. Men det är nu iofs, kanske inte är lika kaxig då jag ska träffa min morfar första gången efter op! För han kommer ha mycket åsikter och inte alls förstå! Men det blir väldigt svårt då man bor hemma kan ja tänka mig! Och håller med dom andra som säger att ta dina beslut själv och berätta då du har allt klart innan operationen. Lycka till hur du än gör! :)

Nervös: tack! Jag ska läsa in mig så fort jag kommit hem från jobbet:) Tack för ert stöd tjejer! Jag känner väl lite att det kan bli en värre "explosion" om kag berättar efter op och konsultation än om jag gör det innan. Jag får nog försöka ta tjuren vid hornen. Kan bli jobbigt med tanke på att det "bara är tjejer inom porrindustrin som har plastbröst och piercingar". Jag har en piercing i bröstvårtan som mina föräldrar inte vet att jag har.. Kram på er alla fina som svarat!

Jag vågar inte låta bli att berätta eftersom jag är orolig över narkosen. Sedan har jag inte helt bestämt mig för att en operation är rätt för mig. Jag vill verkligen ha fina stora bröst (det mesta är stort i mina ögon). Ska bli spännande med konsultation på torsdag! Hur öppnade du för ämnet när du pratade med din mamma? Kram på dig:)

Jaa men det kan ja förstå man vill ju ha stöd av sina närmsta om man är orolig och det är ju trots allt en stor grej man funderar på och ifall man besöutar sig för att genomföra det så är det ju en stor grej som händer i ens liv! Jag tror att min mamma alltid vetat att jag varit missnöjd över mina bröst. Har nog nämnt det flera gånger per år i flera år. Så nu då jag även gått ner i vikt å stod å skulle prova nya träningskläder och linnet i storlek small var jätte stort tillomed och jag beklagade mig över min helt platta överkropp till henne och hon fick hämta en storlek mindre. Tror hon förstod mig helt då så hon föreslog jag skulle boka konsultation. Sen följde hon med på den också . Så det vart nästan ett gemensamt beslut för oss :)

Familjen är det viktigaste i mitt liv så det är ganska viktigt ja!! Men det kanske är så för mig med.. Har alltid beklagar mig och båda mina föräldrar vet att jag konstant går med "bombshell"-bh.. Jag har redan lite boobiegreed... Från början var jag helt inställd på att jag ville ha naturliga men nu är jag med inne på mer fyllighet och upperpole:) jag är hopplös och skitnervös....

För mig var det en självklarhet att berätta då jag själv hade blivit jätte ledsen om min dotter inte hade berättat för mig. Jag hade bokat operationen så efter det berättade jag. Var så mkt som pågick i familjen den tiden så jag hade aldrig riktigt tillfället att ta upp det så fegisen jag sms:ade mamma. Jag har så mkt lättare att få ut känslorna genom att skriva.. Så jag skrev något väldigt långt: Att jag tänkt på detta i flera år och något jag nu är helt säker på, varför & vad som bekymmrade mig väldigt mkt, även visade jag att jag hade mkt mkt kunskap om ämnet, visa att du är medveten om vad som kan hända och vad man då ska göra, komplikationer osv för frågorna kommer, men jag antar att du vet allt om bröst nu. Jag tyckte det var bra att smsa då hon antagligen även gick till pappa och pratade och fick ut allt och vi smsade fram och tillbaks. Sen dagen efter så fortsatte vi prata när vi sågs och hon tog det jätte bra, fick förklara allt det med stl cc och bakom framför osv, vet att hon själv har detta i tankarna så möjligen kommer hon någon dag och vill göra hos samma kirug vem vet. Gulligt så kom hon och gav mig sina gamla amnings bh:ar och tänkte att de skulle passa mig nu när jag får större..dock tror jag inte det:P Puss & Kram

Nervös: jag älskar bilderna i din blogg! Verkar som om vi är ute efter samma resultat! Skönt att din familj tog det så bra:) Susy: jag känner lite samma sak. Är rädd att mamma blir väldigt besviken om jag inte säger något. Och tänk om det går fel. Med vad som hellst. Då vill man ju ha sin familj till stöd! Ska försöka förmå mig själv att berätta idag... Lycka till med operationen:) kram!

I told her!! Igår på morgonen mer eller mindre tvingade min mami ur mig vad jag gjorde i Malmö. Kag berättade och fick till svar att "det var bad jag misstänkte". Det visade sig alltså att min kära mamma ännu en gång genomskådat mig. Jag är väl inte direkt förvånad och nu vet jag att hon stöttar mig oavsett:) tack för ert stöd! Kram

Jag bara kasta ur mig det!!! Jag behövde henne som barnvakt och stöd första veckan hemma för att iinte sonen skulle bli lidande... som väntat sa hon: och varför det!!?? Ska det vara nödvändigt? JA, svarade jag, när man som jag länge haft komplex så behöver jag det! Sen pratade vi inte mer om det men efter några dagar ringde hon mig och ville veta detaljer. Det var nervöst och skitjobbigt, trots att jag är 41, att berätta och behöva ta förmaningarna men idag är hon min största supporter och frågar ofta hur tuttarna mår!! ;) haha Det är skönt att någon som står mig så när vet det mesta men det var inte lätt. Jag rekommenderar dig att säga som det är och sen rida ur den eventuella stormen... det kommer kännas bättre efteråt.

Jag tänker inte berätta för min mamma förrän hon ser det, känns som hon är litgrann som din "kontrollbehov och konservativ" dock bor jag inte hemma. Tror det är någon form av moralgrej och hon kommer säkert bli "besviken" och undra vad hon gjort för fel. Om hon skulle veta skulle hon gå och oroa sig så mycket också, likabra låta bli! När det är gjort är det gjort, den dagen den sorgen;)😀

Gud va skönt ts att det gick så bra för dig! :D   uppdaterar min situation också, det var MYCKET jobbigare än ja trodde. jag tänkte ju hålla inne på det tills jag har gjort op. men igår då jag och min mamma var hos morfar och åt, så pratade jag med morfar om min styrketräning. och då kläcker mamma ur sig "Ja men om en månad kommer hon ju inte kunna träna på ett tag". varpå jag ger mamma en "NEEEJ!!" blick och säger, inte nu lite tyst. och morfar blir så fundersam o frågar "haha jaså vad är de då? ska du hon ha barn?" och mamma säger "Nää det är hon ju för liten för haha" och jag byter samtalsämne SUPER fort!!. urs, ja va inte redo! tro mamma får säga det åt han då jag inte är med eller nåt. haha.   urs jag trodde jag skulle va kaxigare. men då det kommer till kritan var det jobbigt :S

Man är inte så kaxig när det gäller familjen har jag märkt! Det är inte lätt och för min del blir det värre när jag har bokat är jag rädd.. Men nu vet min mamma och syster och de verkar stötta mig. Mor och farföräldrar tenderar ju att vara lite äldre och mer konservativa. Hoppas att din morfar tar det bra! Han kommer ju inte att sluta älska dig bara för att du vill bli mer bekväm i din kropp:) de som står oss närmast älskar oss ju inte för att vi har små tuttar;)

haha nä, främlingar och vänner och övriga bryr ja mig inte riktigt om va dom säger, men morfar. där blev de jobbigt!. va skönt du har stöd från dom :) då har du två "på din sida"! hehe.   ja allting löser sig ju, tror inte man bli bojkottad från familjen iaf. får man hoppas :D

Jag sa som det var, mina föräldrar blev inte överlyckliga. Tror väl att de flesta föräldrar önskar att deras barn skall vara nöjda med sig själva. Nu har jag bokat operation och de säger väl inget speciellt. Det känns som att de vant sig vid tanken :) Jag slutar inte att vara deras barn bara för att jag opererar brösten. 

Jag trodde jag hade stöd från min pappa och hans fru som känns som mamma för mig då min egen mamma slutade bry sig om mig när jag låg i hennes mage.   Nåja, jag var skitnervös över att berätta för min pappa utan frågade vad han skulle tycka om jag opade brösten, han sa att det är din kropp, dina pengar och val och han skulle inte tycka nånting och sedan blev det prat om olika ingrepp man kan göra då hans fru funderat på fettsugning och det kändes som dom verkligen förstod mig och jag var så lättad, men nu är det som dom inte alls fattar att jag menar allvar.   När jag pratar om det nu så spelar dom som vad pratar du om för strunt, när jag då nämner om bröstförstoring så är det som dom fortfarande tror att jag bara fantiserar om det och inte faktiskt ska genomföra den. Pappa säger hur i helvete ska du få råd med det? vad är det för dumheter du fått för dig? Ska du lägga in enorma nu, det är väl lika bra så det syns då.   Jag blir så jäkla ledsen och har bara lust att säga att ni får tro vad ni vill, men jag snackar inte bara utan jag ska göra detta för MIN egen skull och ja man får väl spara ihop pengarna ( de tar lån själva till allt möjligt) och jag kommer inte bli bara bröst om mig eller förändra min personlighet bara för att jag har några cc i min kropp och har inget intresse att se ut som en porrstjärna.   jag fattar inte min pappa, okej i ena stunden och absolut inte i nästa. Han skulle fullständigt skita i mina åsikter om han skulle genomföra något så jag funderar nu på att låta deta vara så ska dom få se på fan sedan när jag den dagen har mina bröst och klagar dom då så säger jag bara, jag berättade men ni trodde ju inte på mig. Som sagt jag är 38 år och det är min kropp och mitt val. Men hade önskat att jag kunde få stöd i detta.