Hur berättar jag om bröstförstoringen för min familj?

Min mamma grät av lycka i torsdags då detta varit en dröm sen jag var ca 15år. Föddes med en missbildad bröstkorg, har före och efter bilder på min profil, och det har alltid varit en självklar sak jag velat. Missbildningen har varit otroligt jobbig för mig och den gjorde även att dom små bröst jag fick syntes mycket mindre. Därför har ingen i min närvaro varit förvånad över att jag nu gjorde det. Alla tycker att jag varit fin som jag är men dom har verkligen stöttat mig. Ena syskonet med partner hälsade på på kliniken, syster var med och testade implantaten, pojkvännen hälsade på och pappa kom snällt upp till kliniken och hämtade körde hem mig. Fått höra efteråt att mina familjemedlemmar tycker att det verkligen strålar om mig nu efteråt. Örjan här nästan lyckats trolla bort min missbildning och det är otroligt stort för mig, dessutom har jag ett par snygga bröt i en för mig perfekt storlek. Jag kunde inte ens drömma om detta resultat och har t.om gråtit av lycka. Fått sms från flera i familjen att dom är så lyckliga över att jag känner mig så lycklig. Morfar är dock en annan historia. Han bor långt ifrån och vi ses Max 1 gång per år. Lite nervöst just inför det men känner att det inte är hans ensak. Min sambos familj vet inte heller men lär upptäcka näta vecka då min sambo fyller år. Men jag kommer inte ens börja försvara mig om dom ifrågasätter. Det är återigen min kropp och mitt beslut. Önskar att alla ni där ute hade haft samma stöd som mig. Det är skönt att ha stöd just nät man ska genomgå en operation. Kom bara ihåg att ni är starka och att ni har rätt att känna er trygga och lyckliga med er själva. Så länge du inte gör dina bröst för någon annans skull gör du ingenting fel.

Vad rörd jag blev av din historia! Ingen har någonsin rätt att ifrågasätta ett beslut som bara påverkar dig och din kropp! Även om det kanske gör ont att en del inte förstår så är det inte deras sak! Kram på dig!

Exakt! Man måste våga tänka så, det är ju din kropp och ditt välbefinnande det handlar om och det är så mycket mer värt än andras åsikter. Sen tror jag att dom flesta med tiden accepterar då dom ser att det gör dig lycklig osv. Man kan ju alltid förklara att man gör det för att må bra men det räcker tycker jag. Man ska ju inte behöva försvara sig för att man vill vara lycklig. Det vill ju alla? Tänkte också skriva att dom inte tycker att jag strålar pga att jag har ett par bröst nu utan dom tycker att det strålar om mig pga dom ser att det gjort mig så lycklig. Dom tycker ju såklart att jag alltid är lika fin. Haha. Folk kan missuppfatta och det vill jag såklart inte! :) Sen finns ju alltid vi på pof här för varandra! skönt att din mamma tig det bra iaf, glädjer mig! Kram!

Vad kul att ni delar med er om vad era närmaste tycker el tyckte om er op. Själv kunde jag inte berätta för min mamma och hon förstod heller inte senare varför jag op mig. Jag va en liten 70a som ville ha en fin bikini/bröst, min syster gjorde även hon senare en op förstoring (släktskap om små bröst :)). Senare fick jag höra av min syster, inte av min mamma att hon op och gjort ett lyft för ögonen-arg rynkan-. Då var det helt ok, än idag 10-år senare har hon inte vågat säga det till mig. Mitt stora stöd var , hör och häpna, min svärmor som tog det ganska lugnt. Jaha, vill du det så är det ditt beslut och vi stödjer dig sa hon när jag var 20 år plus. Skönt, insatt skall jag ef. 14år, byta ut mina proteser, spruckit +tre små barn som jag ammat, göra op2. Jag kommer att vila ut hos svärmor en v. Det uppskattar jag.

Hej på er:) jag får nog skaka liv i denna igen.. Det blev ingen op i våras men nu har jag bokat. 15/10 smäller det!! Nu måste jag, IGEN berätta för mamma å även min pappa.. Hjälp och stöd?! Har åter panik.... Puss

Tycker du ska gå på konsultationen i lugn och ro! Gör en lista på alla för och nackdelar. Gör allt som kan få dig att vara riktigt 100% säker på ditt beslut och konfrontera sedan din mor. Lägg upp all fakta på bordet och tala verkligen från hjärtat! Tyvärr så är problemet med äverbeskyddande föräldrar att de aldrig riktigt kan släppa på kontrollen och se en som vuxen, jag är själv 29 och tampas fort med min men jag har även kommit underfund med att deras oro är en sak men det ska aldrig få påverka en i ett livsbeslut som detta. Ingen har rätt att säga åt en annan vad man får och inte får göra med sin kropp! Jag kommer själv aldrig få min mors stöd i detta men som sagt, det är ju inte dom som lever med missnöje över sina kroppar ! Lycka till tjejen!

Ameerah: fy vad hemskt!! Jag har ju tagit upp detta en gång innan så jag antar att mamma kommer fatta.. Jag menar.. Hon vet ju att jag velat länge. Så hon kan iallafall inte få för sig att det är något impulsivt:) Hoppas din familj tar sitt förnuft till fånga! vi är mer än köpta tuttar;) Thegirls: tack!:) jag har varit på konsultation och kag jag som sagt velat detta sedan jag var 15. Jag är mest rädd eftersom min mor är en aning labil i humöret och jag hatar verkligen utbrott av alla de slag... Tack för peppen!!

Men Gud.... Du kanske r fundera på att ha den första återhämntningsperioden hemma hos en vän eller något så du även inte riskerar onödig stressa och huvudvärk direkt efter din operation! Oavsett vad man opererar kan ju ett välmående och harmoni hjälpa till både fysiskt och psykiskt i läkeprocessen ....

Jag ska vara hos min syster som bor närmre kliniken hela första veckan. Hon har lovat att ta väl hand om mej:) Jag får nog ta tjuren vid hornen så att säga.. Hon måste ju älska mej ändå. Hon är ju min mamma!:) Är mest rädd för att jag hatar konflikter och Jon verkar älska dem.. Haha! Jag brukar lösa saker med att prata lugnt och sansat men resten av min familj löser det mesta med att lasta saker och skrika. Vi är lite hetsiga av oss;)

Bra att du är hos din syster! Som sagt, det kommer gå bra! Lycka till !