Paniken börjar infinna sig inför operation

Har du en vagn som är lätt rullad man kan lätt koppla vagnen till typ cykeltrampor. :) Då kan man köra vagnen fram och tillbaka och dessutom få lite träning av benen på smama gång. :)

Åh äntligen någon som är i princip samma sits som jag...ska op den 2/2-15, själv med min barn, 2 resp 4,5 år gamla....min man bor i utlandet...tanken är att min mamma ska bo här i 7dagar..barnen ska få heltid på dagis i 14dagar så d underlättar ju..tyvärr så är min mamma inte alls med på detta så undrar hur mkt hjälp jag får...visst hon kommer att vara här o så men får se till att göra d lätt för henne, frysa/fryst mat, städerska etc....så d kommer säkert att bli rätt problematiskt....eller? Förställer mig d värsta så kanske man blir glatt överraskad! Sen har vi ju detta med träning...förstår PRECIS hur du känner!!! Får ångest bara när jag tänker på d...enligt min kirurg(Peter cosmo), så går d bra att börja träna efter 1månad men inga lyft direkt o allt som är med överkroppen, skall man halvera..Altså om du kör typ 20med handlar så endast 10efter...men d känns ändå osäkert tycker jag...frågade också om man på ngt sätt kan förstörs brösten...nej sa han då men lät lite sådär ändå...dem flesta av mina vänner har gjort sina bröst o haft ont el känt av op ändå upp t 3 månader efter o Peter har då sagt att dem ska vänta med att träna i 3 månader...många tänker sälert najs..., slipper träna men inte jag, drabbas av panik!!hoppas iaf att man kan hålla igång lite kondis träning, få, lätt joggning eller? Berätta om era erfarenheter!' Men när man läser runt här så verkar d som om man typ inte ens orkar gå t bilen förrän efter 1mänad så d gör inte saken bättre!!! Ngn annan som känt som jag?

Har märkt att jag oroar mig över om jag kan bära en paket mjölk ur kylen. Känner mig "dum" när jag märker att det finns kvinnor här som oroar sig över om de kan umgås/bära sina barn :) Min oro känns lite löjlig nu :)

Jag tror att frustrationen med träningen ger med sig, efter operationen kommer man ju inte vilja träna ändå för det är en alldeles för stor ansträngning för kroppen. Opades igår och rör mig i slowmotion, inte för smärtan utan för att jag är sååå försiktig😀Sedan har man hört lite olika, om hur vissa börjar träna redan efter några veckor, tex spinning. Och promenader kan man ju alltid gå i olika tempo!

Kan inte trösta vad gäller barnen eftersom jag bor själv. Har haft hjälp av en familjemedlem igår och idag och det är OVÄRDERLIGT 🙂Någon som hämtar kall dricka, fixar mackor och stöttar under promenaden till toaletten (i alla fall första dagen).

Ha läkemedel bredvid dig, toapappret nära toaletten, kaffe/mjölk/bröd och så vidare på midjehöjd i kyl och skåp, detsamma gäller sköna kläder (fick för mig att öppna ett överskåp = ingen bra idé haha 😉Kan inte sträcka armarna ovanför huvudet, det gör inte särskilt ont men det STRAMAR som rejäl träningsvärk).

Ladda upp med mat och godsaker hemma. Bädda skönt i soffan med lakan, sköna kuddar (halvsittandes) och sovtäcke och kolla tv-serier. Själv sov jag bort säkert halva det första dygnet! Varje gång jag vaknade försökte jag lägga om kuddarna och flytta mig lite för att undvika ryggont. De smärtstillande gör en dåsig🙂

Nerverna kändes ordentligt några dagar innan, hade jättefrossa dagen innan op och kunde inte koncentrera mig på något! Kunde känna hur kroppen och psyket förberedde sig, en riktigt HÄFTIG känsla. Hanterade det genom att fokusera på VARFÖR jag gör detta och faktiskt ignorera alla orosmoln, det är bara hjärnspöken 🙂Vaknade lugn på själva op.morgonen, gick dit med ett leende och sedan rullar det ju bara på!

Mådde illa och hade yrsel efter narkosen under hela dag 1, men i övrigt är smärtan inte alls farlig (än så länge*ta i trä*)! Har lagt 300cc framför🙂

Jag ska också snart opereras och är inte jättenervös än men så sjukt förväntansfull över hur resultatet blir. Svårt att koncentrera mig känner jag och dagarna går ut på att kolla bröstbilder och dagdrömma mig bort... Min sambo är något trött på mitt tjat nu