Vad sa ni till era barn?

Tror som du, Fet, att man ska vara ärlig och förenkla, inte förstora upp det hela. Har haft ångest idag för jag hade bestämt mig för att berätta för sonen. Han tog det såå bra, ville veta hur det skulle gå till och jag jämförde med ett kejsarsnitt för det vet han vad det är (vetgirig som han är, 8 år gammal), att de gör en tunnel, syr ihop magmusklerna och sen drar de ned huden igen, samtidigt som de tar bort lite av den lösa huden på magen. -Aha, som man drar upp och ned en tröja ungefär sa han bara och som svar på att de tar bort lite hud sa han -så då kommer du se ut som 19? haha. Underbart!!

Barn är så fantastiska :) Idag när jag lämnade min yngsta dotter på förskolan förklarade hon direkt för bästisen att -min mamma har opererat magen, för hon har fått så många barn och nu ville hon att den skulle bli platt igen. Hahaha! Hon har tyckt allt har varit så spännande med den här operationen, var helt fascinerad av dränet och skulle hjälpa mig tömma ut allt blod osv. Blev positivt överraskad över hennes reaktioner på detta faktiskt, men har nog väldigt mkt att göra med hur man som vuxen tar detta med barnet. Och när tom barnen ser sån skillnad på magen så är det ett gott betyg också :) Hur har era barn reagerat?

Mina barn är väldigt små ännu så jag tror inte dom förstår så mycket. Men just med att operera sig när man har barn är så känsligt. För hur ska jag kunna förespråka att barnen ska älska sig själv för precis som dom är. När inte jag själv kunnat leva med min kropp för precis som den är? Men de jag har sagt är att mamma opererat sig, även fast dom inte frågat så mycket. Men de känns viktigt för mig att skapa den trygghet genom att berätta vad som pågår. Jag vill inte att dom ska oroa sig eller fundera över något, vad som hänt med mamma när hon är inlindad i bandage, har ont osv. När vi badat tillsammans så har mitt äldsta barn tittat lite extra. Men inte sagt eller frågat något, men som sagt dom är nog för små än för att riktigt förstå. Jag har bestämt mig för att dagen dom är nog stora att förstå och de kommer på tal. Så kommer jag säga att jag "återställde" mina bröst till sin ursprungliga storlek efter alla graviditeter och amningar. Dom tappade både liv och luft efter det. Även om jag fyllde ut dom lite extra är de inget jag kommer lägga fram till barnen. Jag tänker mycket på hur jag är som förebild, jag vill inte att mina barn ska se mig och tro att operera sig är något man måste göra för att "passa in" eller liknande. Jag vill att dom ska älska sina kroppar för precis som dom är. Då jag har en dotter vill jag heller inte att hon ska använda min operation emot mig om hon en dag skulle vilja göra en. Därför tror jag de är bäst för deras del att jag säger att jag bara återställde dom bara. Så klart att de är inte deras fel på något sätt.

Håller med dig helt och fullt Sandralk. Det är ett känsligt ämne. Jag har förklarat att jag behövde sy ihop mina magmuskler pga många graviditeter för att få tillbaka min starka rygg och mage. Min dotter tyckte min mage hade blivit såå platt. Det var det jag tyckte var så festligt, att hon kommit fram till sin egen slutsats :) sen ska man inte skambelägga heller om det är ngt man mår väldigt dåligt över och det går att fixa så har man all rätt att göra det för att må bra :) som sagt ett känsligt ämne och en balansgång. Känner att jag nu brutit min mammas dåliga inflytande mot mig gällande narkos osv. Hon har skrämt upp mig hela mitt liv pga hennes egna sjuka rädsla. Så pass att jag ett tag förde det vidare till mina äldsta barn, (därav valde jag att inget säga till dem innan op för ville inte göra dem oroliga) men nu har jag brutit det och det känns bra att ha gjort det. Istället visar jag nu mina barn att det är helt ok att sätta sig själv först och att det är ok att göra det som behövs för att må bra.

Superbra tråd! Glad att jag hittade den:) Har varit i samma tankar själv!