20 dagar efter operationen!

 

De första 20, jobbiga dagarna har gått. Det har på många sätt varit jobbigare, mycket jobbigare än väntat. Kanske var jag inte tillräckligt påläst utan förväntade mig att det skulle vara ungefär som ett kejsarsnitt, men det var faktiskt värre. Smärtan har inte varit så jobbig, jag har inte behövt ta några smärtstillande alls, men jag har tagit mina dagliga sprutor för att förhindra blodpropp. Vad har varit jobbigt då...? Svullnaden har varit enormt jobbig, närmast panikartad ibland när det har känts som om magen har varit på väg att spricka så spänd den har varit. Jag har väldigt lite känsel i magen, och ibland har jag undrat: Var det verkligen värt det, att gå omkring och känna mig styckad, som om jag har en överkropp som är separerad från benen, med något tomt, helt bedövat däremellan? Eftersom jag har gjort kejsarsnitt tidigare så visste jag att det kunde bli så, att jag aldrig skulle återfå känseln på det opererade området, men nu är det området mycket mycket större än det var tidigare - det är hela området från ärret upp till strax under brösten. Jag har ju fått fettsugning över hela magen och på sidorna, så jag förstår att det blev så. Jag hoppas att jag får tillbaka känseln så småningom. 

 

Samtidigt, när jag tittar mig i spegeln på morgonen, då jag brukar vara som minst svullen, så ler jag stort. Den stora magen är borta, överflödshuden är borta, jag kan gå upp och gå naken eller i trosor till toaletten utan att skämmas inför min man. Vissa stunder glömmer jag bort allt, eller rättare sagt glömmer hur jag såg ut innan, och tar min nya mage för given, men så inser jag att hela min hållning, mitt sätt att gå på, att andas på (att jag kan andas ut istället för att gå och hålla in magen!) är påverkat. Alla kläder sitter bättre, lösare, skönare! Jag har ännu inte börjat använda särskilt tighta kläder eftersom jag är svullen, och att ha jeans som skaver på ärret är ännu inte att tänka på, men även lösa kläder sitter finare när de inte hakar fast sig vid den stora magen.

 

Jag kommer aldrig att få en timglasmidja eller modellmage, jag är naturligt bred och satt i skelettet, det får jag bara acceptera. Men åh, den stora bullen på magen är borta, den som till och med fanns där när jag var underviktig.

 

Hälsomässigt har det gått bra. Efter ca 2 veckor kunde jag gå ut och gå lite längre promenader, även om magen efter en stund svullnade upp och började spänna. Att cykla har gått ännu bättre. Nu, 20 dagar senare mår jag ännu bättre och fattar inte varför jag inte kan få börja träna redan nu, men jag får såklart göra som läkaren säger. Ärret ser fint och fräscht ut, och det ser nästan ut som om han har sytt inifrån, så tunt och fint är det. (På bilder ser man det tejpat men ni ser kanske hur platt det ser ut ändå?)

 

Jag är super-duper-mega-glad att jag gjorde t det här, och nu ser jag bara framemot att få börja träna igen och gå ner i vikt lite så kommer jag kanske för första gången i mitt 38-åriga liv våga ha bikini!!! 

 

Sju dagar Post-Op!!!

 

Natten var mardrömslik, jag kunde inte hitta en bra ställning att ligga i och kände mig jättesvullen. Gördeln gör det så himla svårt att slappna av, den är av tjockt kardborrmaterial som överlappas och måste dras åt ordentligt, som en medeltida korsett, sa sköterskan. När man är svullen och vätskefylld känns det minst sagt hemskt. Huden andas inte, man får märken, och den första dagen tyckte jag att det var svårt att andas med gördeln så tight. Jag har haft väldigt ont i ryggen av att gå framåtböjd också, och att sova sittandes har gjort det svårt att sova skönt. Tillslut fick jag en halv sömntablett av min man och lyckades somna.

 

När jag vaknade nästa morgon, den sjunde dagen efter min operation, så mådde jag FANTASTISKT! Oj vilken märklig känsla. Jag kände mig nästan inte svullen alls, jag kunde resa mig upp själv utan att få ont (annars har jag antingen fått hjälp eller så har jag gjort det själv men fått jätteont) och jag kunde stå upp med ryggen nästan helt rak. Jag provade en ny, tight klänning som jag hade köpt för att ha på mig när jag har läkt, och WOW! Jag har platt mage! Om ni kollar på bilden i förra operationsberättelsen - det ser alltså mycket bättre ut än på den. 

 

Min första tanke var att jag kanske skulle klara av att gå ut en runda för första gången på en vecka, bara till Coop och köpa något mumsigt, men sen tänkte jag att det är lika bra att jag vilar i några dagar till. Jag gick i allafall runt och kände mig snygg i min nya klänning (trots de sexiga vita stödstrumporna) och njöt av dagen.

 

När jag tittar på mitt ärr, som fortfarande är tejpat, så ser det jätteplatt och tunt ut. Jag är nyfiken på hur det kommer att se ut när tejpen försvinner. Mitt kejsarsnittsärr var ju förfärligt, tjockt och buckligt och mörkt under lång tid, men det är kanske för mycket begärt av en förlossningsläkare att han ska bemöda sig med att göra ett vackert snitt under en akut situation.

 

Jag är så glad att denna operation har gått så bra! Att jag inte ens har behövt ta smärtstillande, att inget har blivit infekterat, att jag mår bra i kroppen och inte känner av några förhådnader på magen. Magen känns mjuk och fin, och det enda konstiga är att mycket av känseln är borta, jag känner mig alltså bedövad hela tiden.

 

Jag tror att olika människor har olika förutsättningar för läkning, men jag tror också att det finns saker man kan göra för att hjälpa kroppen att läka snabbare. Jag tror på att boosta kroppen med så mycket nyttigheter som möjligt och är säker på att mina dagliga gröna jucer och smoothies har hjälp mig att känna mig piggare. Gröna juicer gör att kroppen får sina vitaminer, proteiner och mineraler rakt in i systemet mycket snabbare, och istället för att behöva lägga ner en massa energi på matsmältning har den kunnat lägga ner energi på läkning.

 

Här kommer mina favorit-grönisar:

 

Smoothie: Två bananer, juicen från två apelsiner, ett par nävar färsk spenat eller mangold, en gnutta vatten. Mixa!

 

Juice: Två skalade apelsiner, två skalade äpplen, en selleristång, ett par-tre nävar färsk spenat eller mangold, eventuellt lite färsk basilika eller persilja. Kör i juicepress.

 

Då fortsätter historien om min bukplastik här.

 

När jag vaknade upp efter operationen kände jag mig väldigt öm, trött men lycklig över att det verkade ha gått bra - alltså att jag levde! Fick ligga i ett eget rum och fick veta av en barsk sjuksköterska att jag inte fick äta något alls den dagen (och jag som var så enormt hungrig!). Det blev några oklarheter eftersom jag inte hade hämtat ut medicinerna som jag tydligen skulle ha fått recept på hem - det hade jag inte fått. Det visade sig att jag saknade en massa information som de menade att jag borde ha fått, jag vet inte om posten har krånglat eller om de helt enkelt har glömt att skicka den. Hade ont och fick veta att jag måste gå framåtböjd i nästan 90-gradersvinkel i några dagar, men det gick bra att gå på toaletten.

 

På morgonen därpå fick jag frukost och sen fick jag åka hem, min man och mitt barn kom och hämtade mig. Hemma bestämde jag mig för att flytta till soffan eftersom man är tvungen att ligga med huvudet upp, och det kändes lättare i soffan pga armstödet. Jag fick en massa mediciner:

 

Smärtstillande:

Panodil 1 g - 4 gånger om dagen

Targiniq 5 mg - 2 gånger om dagen

Oxynorm 5 mg - vid behov

Muskelavslappnade:

Paraflex 250 mg - 4 gånger om dagen

Minskar svullnad:

Arcoxia 120 mg - 1 gång per dygn

Mot blodpropp:

Klexane (injektion) 1 gång om dagen

 

Intressant nog så kände jag att jag inte behövde något smärtillande alls och tog faktiskt inte ens Panodil efter första dagen. Sprutorna mot blodpropp var jag lite rädd för att sätta i själv men det visade sig vara jätteenkelt och lämnar bara ett litet blåmärke. Det jobbiga dessa första dagar har varit svullnaden, jag är svullen som en tunna, huden är enormt spänd och gördeln gör otroligt ont. Jag har läst på amerikanska plastikforum att vissa läkare där kör helt utan gördel, att det inte finns några behov för det och ingen forskning som visar på att det är bättre med, och att de som kör utan får lika bra resultat och lika mycket eller lite svullnad som de utan, men min läkare ordinerade gördel dygnet runt i en månad och sedan på dagtid i en månad så jag vågar inte låta bli. En liten stund om dagen tar jag dock av mig den för att få huden att andas lite, stryka lite på min nya mage, och slippa den trånga känslan som en tjock gördel av kardborrband ger.

 

En annan jobbig sak har varit dränen, som jag hade i i fem dagar, och var tvungen att tömma en gång om dagen. De är instuckna i två små hål i venusberget, och ca 10 cm in tror jag, och de skaver och gör stundtals skitont, i alla fall gjorde de det på mig. Jobbigt att släpa runt på dem och svårt att veta vad man ska göra av dem när man ska sova också. När jag väl tog ut dem var det en enorm frihetskänsla. Själva avlägsnandet av dränen gjorde en sköterska på kliniken, hon drog helt enkelt bara ut dem, och FYYYYY vad obehagligt det var. Det är säkert olika för olika personer, men de sitter alltså fast med ett vakuum, och det kändes som om hon drog ut mina inälvor. På den ena sidan, där det hade skavt mycket, gjorde det så ont att jag tappade andan i några sekunder, på den andra sidan kändes det bara obehagligt, konstigt som tusan, men inte ont.

 

Att duscha varje dag har varit en välsignelse. Jag har ställt en stol i badkaret och låtit de varma strålarna rinna över kroppen men inte rakt på ärret. Vädligt skönt, avslappnande och smärtstillande. I USA duschar de visst inte första veckan men jag är glad att vi gör det här i Sverige.

 

Jag har valt att äta lätt dessa dagar. Sallader, en gnutta pasta, tonfisk, riskex, gröna smoothies och gröna juicer. Det lockar inte alls att äta något tyngre, och jag lovar - man vill INTE få varken förstoppning eller lös mage - så har du känslig mage - väljd din mat med omsorg. Att behöva ha förstoppning med nyopererad mage måste vara fruktansvärt. Jag undrar också hur det kan vara att vara förkyld och ha hosta eller nysningar - när jag har nyst lite så har det gjort helt galet ont och känts som om hela magen spricker upp, fast den inte gör det. I alla fall - se till att hålla dig frisk!!!

 

Min femåring har varit underbar. Han är otroligt mammig och brukar sova med mig annars, men nu har han haft full förståelse för att det inte har gått och han har varken klängt eller varit krävande alls, utan däremot otroligt hjälpsam och omtänksam, räckt mig saker, frågat mig om jag behöver hjälp med något, öppnat fönstret åt mig för att släppa in luft... och klappat mig och pussat mig och strykt över min mage. ♥

 

 

1 månad post-op!

 

Då är det nästan en månad sedan jag opererade mig och jag är förvånad över hur fort läkningen har gått. Visst är jag fortfarande svullen, framför allt under naveln och lite på sidorna, men annars känns magen ganska normal igen tycker jag. Och den känns naturlig, som att den alltid borde ha varit så. Det är ingen perfekt, superslimmad fjortismage men en platt, passande mage just för mig. Jag älskar den!

 

Min man säger att jag har förändrats. Att jag är mycket trevligare, snällare, på bättre humör. Jag skrattar och frågar om det är så att han känner sig mer kär i mig nu eftersom han tycker att jag är snyggare (det vore ju hemskt) men det känns inte så egentligen, utan just som han säger, att hela jag utstrålar en helt annan glädje och tillfredställelse över min kropp. Jag känner faktiskt för första gången i mitt liv att jag tycker om min kropp! Jag har gnällt över för stora, hängiga bröst, över dubbelhaka och celluliter, men nu känner jag att jag inte vill ändra på något annat, iaf inte på lång tid. Nu är jag bara så glad och nöjd, känner mig lätt och ledig i kroppen och går ofta in i klädaffärer bara för att prova kläder och se hur snyggt de sitter. Och sen skickar jag sexiga bilder till min man från provrummen, haha. Det har jag aldrig, aldrig, aldrig gjort förr!!!

 

Åh vad jag ser framemot att börja träna nu!!!

 

Til alla som funderar på att göra en bukplastik: GÖR DET!!! 

Då var det gjort! Igår gjorde jag en full bukplastik på Akademikliniken och jag tänkte berätta om min resa här.

 

Jag har alltid haft stor mage, även som spinkig 16-åring (42 kg) fick jag ofta frågan om ifall jag var gravid. Alla i min familj har också stora magar trots normalvikt. Det är något jag försökt förlika mig med, men efter 20 år av kommentarer från folk hade jag verkligen börjat bli trött. Jag kände att inga kläder passade, att jag aldrig kunde känna mig fin utan tvingades ha tältliknande kläder. Bikini eller baddräkt var inte att tänka på - jag har faktiskt ALDRIG varit på stranden utan ett löst linne på mig. Jag har varit oerhört ledsen över detta, att aldrig kunna känna mig fri och lätt i kroppen, trots träning. Nåväl, träningen har också varit jobbig många gånger just för att jag skämts över att visa mig i träningskläder. Men jag har kämpat i perioder, och gått ner mycket i vikt kring hals, bröst, rumpa och lår - men inte mage! Efter en graviditet och akut kejsarsnitt så blev magen dessutom slapp och hängig, och med ett tjock, fult indraget ärr. Min man har inte förstått att jag har mått så dåligt över det här, han har aldrig sagt något om min mage och nu var första gången jag erkände mina komplex för honom. Mest övertygad blev han när jag sa att jag trodde att det skulle motivera mig att träna eftersom jag tidigare blivit så nedslagen av att aldrig se resultat kring magen att jag lätt gett upp. Han gillar att träna för hälsans skull och förstod att en bukplastik kunde ha en positiv inverkan på min motivation och i sin tur allmänna hälsa.

 

Till slut tog jag mod till mig och gick till Akademikliniken på konsultation. Min idé var att göra en fettsugning, jag förstod inte riktigt att bukplastik kunde komma att bli aktuell. Min läkare sa dock direkt att han inte ville göra enbart en fettsugning, för att resultatet inte skulle bli bra. Mina muskler skulle inte behöva sys men hudöverskottet ville han ta bort, dvs hela området från naveln, och bygga upp en ny navel. Jag var först i chock och kände mig nedslagen av hans svar, men min mamma som var med tyckte att vi borde fundera över det då läkaren gav ett väldigt trovärdigt och professionellt intryck. Han försökte inte alls pressa mig, och sa också att jag möjligtvis skulle kunna konsultera med hand kollegor - någon annan hade kanske gått med på en fettsugning endast - men inte han, för han var mån om att resultatet skulle bli bra. Rent ekonomiskt innebar det ju dubbelt så mycket som hade beräknat med en fettsugning, men jag fick tack och liv hjälp av min kära lilla mamma. Hon har först chockad över mitt beslut men insåg sen hur dåligt jag hade mått över det hela livet, och att Akademikliniken och just denne doktor kändes så trovärdig, så jag fick hennes fulla stöd.

 

Jag och min man har en femåring, en underbar gåva i mitt liv och vår kärlek och nära kontakt är en daglig lycko-boost. Vi sover tillsammans och ligger och kramas och småpratar varje morgon. Jag har många gånger under veckorna innan operationen tänkt att det är en så onödig risk jag tar, att frivilligt lägga mig på operationsbordet pga min fåfänga. Och min femåring har knådat och klappat och gosat med min mage och sagt att han älskar den så, mjuk och mysig. Jag har haft dåligt samvete gentemot honom, men samtidigt har jag sagt till mig själv att jag har varit en god mamma till honom, och att jag nu förtjänar att göra något för mig själv. Han kommer säkert att gosa med min mage även när den är platt. Men hur förklarar jag det jag ska göra för mitt barn? Jag är ju kritisk till de enormt tuffa skönhetsideal som vi matas med dagligen. Jag vill inte att han ska känna så när han blir stor, att en operation är en bagatell, att en platt mage är så mycket bättre än en rund. Men sanningen är den att det är obekvämt med en stor mage, och jag bestämde mig för att förklara det enkelt. "Jag har bett doktorn hjälpa mig med att göra min mage mindre så att det blir lättare att röra mig, så som du kan!" Snack om skönhetsnormer och skönhetspress får vi ta när han blir äldre.

 

Så kom då operationsdagen, igår, den 10:e september 2015. Jag blev lyckönskad av min man, mitt barn och min mamma och fick säga hejdå till dem med klumpen i halsen. Klädde om till badrock och stödstrumpor och lade mig i sjukhussängen i mitt rum. Träffade narkosläkaren som var oerhört trevlig (är de inte alltid det?). Efter en lång väntan, 1,5 timme tror jag, kom operationsläkaren in och ritade på mig. "Jag vill ha midja!" Sa jag upprymt. Han sa att de kunde suga ut så mycket som möjligt utan att vända på mig, och att det nya ärret skulle gå mycket längre ner än mitt kejsarsnittsärr, och såklart bli längre.

 

Två saker slog mig - min navel - kopplingen till min tid i min mammas livmoder skulle försvinna. Inte helt dock, men ändå. Och mitt kejsarsnittsärr, som mitt barn kom ut ur, skulle också försvinna, skäras bort helt tillsammans med hela magpartiet. Små sorger men ändå värt det. Inne i operarationsrummet fick jag klä av mig helt naken (hu!) , lägga mig på britsen under täcke och sövas. Allt gick fort.

 

Fortsättning följer!

Hej allihopa!

Så idag var det dags! Jag checkade in mig 7:30 och var nr. 2. Min tur var cirka kl. 8:45 och det alltså tillräckligt för att träffa Ulf, narkosläkare och ssk och förbereda sig. Jag gjorde först ankarlyft i april i år och då visste jag vad som kommer att hända och det är ju både bra och dåligt.indecision Förre gången blödde jag för mycket och var därför tvungen att genomgå koagulationsutredning som inte visade någonting. Jag blev mådde i april jätte illa och vi kom överens att jag får allt som de har på lagretsmiley för att förebygga!

Själva operation gick bra trots att jag blödde igen mkt och ingen vet vad är för fel med mig. Efter op blev jag jätte seg och påverkad men det har blivit lite bättre efter jag fick lite frukt och te.

Problemet framkommit med bh, den som ssk gav mig var Ulf missnöjd med och dem hade bara en gammal sort som passar inte hundra, jag sydde själv lite hemma för att korrigera och vi får ser nästa torsdag på åb om jag kan byta mot nån annan, bh ingår priset så kan man förvänta sig att det fixas.

Kl. 15:00 blev jag hämtat av min man, hemma var allt förberett med massa kuddar i sängen och jag hann vila lite innan barnen kom från skolan.

Jag kommer att käka Alvedon, Arcoxia och Paraflex i en vecka och hoppas att Oxycontyn kan jag slippa.

Har lite illamående och förväntar mig att smärta och illamåendet kommer att vara värre, det var det åtminstone förre gången.

Annars är jag jätte nöjd, jag lagt i 245cc, ville inte ha stora bröst( dock ser de jätte stora )!

Jag kan verkligen rekommendera Ulf, han är en skicklig chirurg, noggran och ordentlig!!

På operationsdagen den 3/feb 2014 vaknade jag vid fem på morgonen för att ta ett glas vatten då incheckningen skulle ske vid 7.30 på akademikliniken.

På vägen dit kommer jag att jag satt och pratade non-stopp. Idag kommer jag inte ens ihåg vad jag pratade om. Det var så många tankar som flög runt men inte en gång hade jag en tanke på att operationen var fel beslut.   Jag kom fram till kliniken tillsammans med min mamma och blev hänvisad en trappa upp. Klockan är strax efter halv 8 på morgonen och jag börjar tänka att "fan, jag ska ju göra en operation" strax därefter blir jag hämtad av en sköterska och visad in till min säng där jag kommer att vistas ett par timmar efter operationen. Narkosläkaren kommer in med några piller som är antiinflammatoriska och smärtstillande. Därefter får jag gå till operationssalen. Allt detta går så fort men jag är så supertaggad, speciellt på att bli av med mina dåvarande bröst.   Jag har aldrig blivit sövd tidigare, och vet alltså inte alls vad jag har att vänta mig. Ena sköterskan säger "nu är det dags att flyga" och jag känner hur jag fnissar till. Därefter får jag höra att det kommer ta någon sekund, sen kommer jag ha slocknat. Mycket riktigt, timme senare ligger jag i sängen som jag först blev hänvisad till och vevar med armarna som för att komma loss och hör en röst som säger att jag måste hålla ner mina armar. Sen somnar jag om igen och vaknar vid 11 tiden. Klarvaken. Då börjar jag höra av mig till mina nära och kära och meddelar att operationen har gått bra och att jag snart ska få åka hem. Fick lite saft, en macka och några vindruvor att äta.   Det jag tyckte var konstigt var att det inte kändes att jag hade blivit opererad, visst så spände det lite. Men det var ingen obehaglig känsla så. Vid 14 tiden fick jag åka hem och här sitter jag 5 veckor och fem dagar senare och ångar inte en enda sekund!

Kirurg Nicholas Waughlock. Inskrivning kl 12.00 denna dag, inget kul för en GBP opad! :-) Jag va hungrig som en varg och darrig som Bambi på hal is! Nåväl, väl där blev jag inkallad av en undersköterska. Blev visad in i ett omklädningsrum med låsbara skåp. Här fick jag låsa in mina tillhörigheter och sen klä av mig allt utom trosor och stödstrumpor. Fick på mig en morgonrock i fleece, 4 nr för stor, och slöfser i frotte! När detta va klart blev jag visad till mitt rum. Ett litet mysigt rum med tv, mjuk härlig söng bäddad med påslakan av bomullssatin, på nattduksbordet väntade ett glas vatten och en vas med rosor. Stor skillnad mot offentliga vårdinrättningar! ;-) Efter några minuter kommer sköterskan in, oerhört klämkäck och trevlig. Känner av att jag är nervös och lite orolig men lyckas snabbt vända detta. Hon informerar om att kirurgen står på OP men att Narkosläkaren snart ska komma. Detta gör han också efter ca 15 min. När hans genomgång med mig är färdig kommer sköterskan tillbaka. Jag får ett venflon och min premedicinering och sen blir det 10 min ytterligare väntan innan dr N.W. kommer. Det ritas, fotas och ritas lite till. Ytterligare information om vad jag har att vänta mig efter operationen, både utseendemässigt och mående/smärta. Charmigare kirurg får man leta efter! Ja överlag, så är personalen oerhört trevliga och gulliga här! :-) Dr gick för att få i sig lite fika och sköterskan följde mig till op-salen. Här fick jag klä av mig helt, något som kändes lite märkligt då där va fönster längs med hela ena väggen! Ja, det gick att titta ut men inte in! Mycket märklig. Jag fick både en uppvärmd plastfilt på mig och täcke, personalen är hela tiden väldigt gulliga och avslappnande och sen somnade jag gott..... 3.5 timme senare rullas jag tillbaks in på mitt rum. Har luddiga minnen från uppvaket innan dess men definitivt ingen tidsuppfattning! Klockan är nu 17.30 och hela kvällen är lite dimmig. Jag hade tydligen varit svårväckt och minns hur oerhört trött jag va. Var uppe och kissade vid några tillfällen men annars sov jag gott! På morgonen är jag betydligt piggare! Jag blir serverad världens godaste frukost innan morgonens personal sätter igång och kör med mig! ;-) Fysisk aktivitet med ett stort snitt på magen och ett drän i vardera ljumske kändes inte roligt. Nödvändigt ja! Men jobbigt! Det blev duschning och sen utskrivning vid lunchtid på tisdagen. Väl hemma blev det mycket vila, små och långsamma rörelser och mycket hjälp från öbriga familjemedlemmar. Inga lyft över 1.5 kg, inte sträcka på sig för att nå något....det kräver lite planering! Varje morgon ringde jag till AK och meddelade mängden i dränen och på torsdagen var det äntligen dags att få dom dragna. Livet har blivit mycket lättare nu! Att slippa känna hur dom skavde och rörde på sig var en oerhörd lättnad! Vid återbesöket hos sköterskan i måndags fick jag se snittet utan tejp. Jag är oerhört nöjd! :-) Snittet ligger fint i bikinilinjen, jag har sluppit hundöron och både det och nya naveln läker fint....nytt besök på kommande måndag för suturtagning!

Här kommer lite färsk info om min OP! Hade tid för incheckning 7.30 idag, efter att ha läst och läst och läst på varenda sida om bröstförstoring sista 6 veckorna så hade jag ju självklart en bild av hur detta skulle gå till! MEN det var väl nästan ingenting som stämde överens med min bild! Nåväl, jag kom dit och anmälde mig i receptionen, fick sedan gå upp en våning till OP-avd. Träffade en bestämd dam, som förklarade att si och så ska det vara (tror det var precis en "sån" jag behövde då, typ, ta dig i kragen-människa ;) ). Fick klä av mig allt utom trosor och fick på mig stödstrumpor, tofflor och morgonrock! Därefter visade hon mig till en sal där det stod ca 5 tomma sängar, jag var först att opereras vilket kändes ganska skönt iom att jag slapp sitta och vänta! Satt däremot på sängkanten och pustade och svor lite och frågade vad i hela friden jag höll på med! ;) efter svalda tabletter (ca 5 st i olika stl) med lite vatten så bar det av mot OP-rummet! Det kändes inte så läskigt som jag föreställt mig, det var mindre och mer "ombonat". Fick lägga mig mig på bordet och under ett täcke och någon värmekälla av nåt slag som skulle lugna en lite. Skönt!! Därefter skojade ena narkossköterskan med mig och lättade upp stämningen, så tro det eller ej, min nervositet höll sig i schack hela tiden! Först nu fick jag lugnande, och ett par minuter efter det sa dom, sådär då kör vi, ses om en stund, sov gott! Kände hur jag sakta somnade in, heller inte fruktansvärt som jag föreställt mig! Jag överlevde även detta! :) Vaknade till drygt 2 timmar senare av att någon pratade med mig, men jag var sååååå trött, kunde inte hålla ögonen öppna, men fick fram frågan, vad är klockan, fick svar att kl var 10.30 och sen slumrade jag till igen! Låg sen och slumrade, till klockan var ca 13.30 då jag fick 2 mackor och vindruvor att äta. Hade dock fått både vatten och saft innan dess! Kände mig fortfarande vad jag kan tänka mig hög är, men vid halv 3 beslutade vi tillsammans att jag skulle få åka hem! Fick information om tabletter jag skulle ta och tid för återbesök, viltet blev nästa fredag 8/11. "Ta-dig-i-kragen-damen" tvingade i mig ytterligare lite vatten och en värktablett innan hon sen visade mig till skåpet där mina kläder och min väska befann sig! Hon hjälpte mig att klä på mig och uppmanade bestämt att knäppa jackan och absolut INTE bära väskan själv, nej nej, det fick jag absolut inte göra! ;) Väl ute möter jag min sambo som snällt fick ta över handväskan, haha! Sen bar det av till hotellet för lite vila! En av våra vänner tittade in med Kina-mat för nån timme sen, hur gulligt som helst! Så nu är jag mätt och belåten! I skrivande stund kommer jag nu på att jag missade att skriva om besöket hos Nicholas (kirurgen) innan op också, jag hade inte bestämt mig för om jag skulle ha 335cc eller 375cc ännu, men efter han mätt min hud bl.a och jag fått prova inlägg i b-h så bestämde jag mig för 375cc, trots att det verkade som han först tyckte det mindre alt. Men efter han såg min reaktion när jag provade de olika så förstod han att det var det större implantaten jag ville ha så det blev ett självklart beslut! Dock hade han varnat mig för eventuell synlighet av kanten på implantaten, men när han efter op kom förbi så talade han om att det blev väldigt bra på mig och att jag förmodligen skulle slippa se någon kant! :)) Sådär, det var vad jag kunde komma på nu av min berättelse! Känns nu för övrigt som en väldans träningsvärk i bröstmusklerna, mest i vänster, höger känner jag inte av så mkt.. Mycket mindre svullnad i höger också! Men det reder väl till sig om någon vecka eller så hoppas jag! Känner iaf mig nöjd än så länge! :)

Dagen började med at jag skrubbade mig med antibakteriell tvål och tvättade håret(med mitt egna schampo) Ingen mat alls sedan kvällen innan. Jag hade tid hos AK kl 07.30. Hade inte fått så mycket samn på natten, var både rädd och förväntansfull. Mest va det hur skulle jag känna när jag vaknade up, hur skulle smärtan vara?   Jag var där strax innan 7.30 och fick anmäla mig i receptionen. Nästan direkt när jag satt mig ner kom en bestämt dam(sköterska) & sa att jag skulle komma in...Mitt hjärta pumpade i 110. Nu va det dax!   Jag fick föja med henne och ta av mig allt utom trosorna. Fick ta på mig världens skönaste morgonrock och et par tofflor. Sen fick jag sätta mig på en säng och fick vänta på att narkossköteerskan skulle komma och prata lite med mig. Jag var först ut sa dom så det var tur, för annas kan man få sitta och vänta i ngr timmar puh! Sicken tur. Jag fick några  tabletter som jag skulle svälja och sen satte de in en kanyl för dropp. Sen var det dax att träffa min läkare. Jag hade redan på konsultationen bestämt mig för vilken stolek så han mätte och ritade. Tog några foton sen fick jag gå tillbaka till min säng då det var dax för mig att sövas..   Fick lägga mig på en säng inne i operationsrummet, det var svin kallt där inne, men fick på mig en så skön värmefilt och ett stort skönt täcke. Sen sprutade de in sömnmedel och sa sov så gott.   Sen vaknade jag upp, har inte helt hundra koll på klockan men tror den va runt 9.30. Kände mig stel och öm. Hade ont så fick en tablett för detta. Låg där på sängen och somnade och vaknade om vart annat. Var så trött och kände småt panik känsla då jag bara kunde ligga still. Låg och spände mig som en tok och det gjorde inte saken bättre... Men efter många om om men kunde jag slappna av så gott det gick. Runt 13.30 tiden fick jag macka och vindruvor. Innan dess hade jag fått lite vatten och saft. Gud så törstig jag va, drack som en tok. Trodde jag skulle må illa, men hade sagt innan att jag blir åksjuk så de hade gett mig något mot illamående innan. Tror det hjälpte.!   Runt 15 var det dax för mig att kliva upp ur sängen och åka hem, usch så svårt det var att ta sig upp ur sängen. kände mig som en gammal tant. Den bestämda sköterskan hjälpte mig att få på mig kläderna och bar min väska.   Hade bokat hotellrum eftersom jag har 40 mil hem från malmö så kände jag att jag skulle knappast orka åka så långt efter operationen. Under resten av daen så var jag i och ur sömn, så trött och så ont, men än då glad för att slippa mina små hänginga urammade bröst!    

Igår var det den stora dagen som jag längtat efter: min bröstförminskningsdag. Jag anlände till Akademikliniken i Malmö klockan 7.45, ganska lugn faktiskt. Jag ville ju göra denna operation. Hade fastat sedan kvällen innan så lite törstig var jag allt.   Jag visade legitimation, betalade 300:- men förutom det köpte jag 2 Swegmarks BH:ar och två par stödstrumpor i receptionen. När jag tillsammans med en sköterska gick in i operationsdelen av kliniken började det kännas pirrigt i magen. Jag fick byta om till morgonrock och morgonskor och låsa in mina grejor i ett skåp. Telefonen fick jag ha med mig in i på rummet. Snabbt kom jag in till min operationsläkare som var riktigt trevlig och lugn. Han frågade lite frågor om hur pass mycket som jag önskade ta bort och sedan ritade han efter sin expertis streck på mina bröst som skulle passa min kroppsform. Han tittade på höfterna och utifrån dem bedömde hur mycket som skulle bort. Jag ville ta bort så mycket som möjligt, ja inte allt såklart, men en hel del, men mitt höftmått tillät nog inte så mycket som jag ville. Det kändes bekvämt att vara i detta rum. Hade oroat mig lite över denna bit. Sedan gick jag tillbaka till min säng där fick jag lite tidningar och en fin vit och rosa ros på mitt sängbord. Läkaren hade en operation innan min så jag fick vänta ca. 2,5 timme. Men det var bara skönt, jag fick dropp insatt och kunde sedan bara ha det skönt en stund. Jag låg och tänkte lite och skickade  lite sms till dem som jag ville skulle vara informerade. Jag fick på mig stödstrumporna som jag ska ha i 4 veckor. Dessutom fick jag tabletter som skulle tas innan operation. All personal var mycket trevlig och pratade en hel del med mig. Dessutom kom en annan läkare som förberedde mig och undrade om jag hade frågor. Själva operationen minns jag inget av bara att jag fick lägga mig i en varm skön säng och fick sömnmedel rakt in i droppet i armen. Det var skönt att somna. Vaknade upp av att jag var tillbaka i min säng. Mådde inte illa var bara trött och hade lite ont av något som satt i näsan. Jag sov i två timmar och vaknade bara av att de kom och mätte blodtrycket då och då och så fick jag lite tabletter och saft.  Jag hade BH:n på mig och den var i storlek 75 D, (den sitter ganska löst så jag undrar om jag inte får byta den andra som jag köpte till C). Efter två timmar ville de nog få lite liv i mig och jag fick gå och kissa, ta fler tabletter o.s.v Jag var pytte lite yr men hade fortfarande inte ont. Jag fick in två mackor med ost och grönsaker, vindruvor och kaffe. Nu piggnade jag till och fick titta på resultatet. Såg ju mest tejp men vilken chock. Så fina brösten var! Inget häng alls, bara runda och lite svullna. Jag fick nästan tårar i ögonen. Sköterskan sa att allt gått riktigt bra och att de kommer att sjunka med tiden. Jag kunde se att det gått bra, inget blod alls, bara två fina bröst. Sov en stund till och sedan var det dags att ringa min man som skulle köra mig hem. Fick med mig två olika sorters tabletter hem och ett schema hur de skulle tas. Hade redan hämtat ut en tredje sort på apoteket som fanns därhemma. Bra bilresa hem, det gjorde inte ont, satte den översta biten av säkerhetbältet bakom ryggen.När jag kom hem var jag så glad över min operation att jag ville ringa alla mina närmaste för att berätta. Lite senare på kvällen åt jag en liten portion mat och gick sedan och la mig i min säng. Jobbigt att inte ligga på mage. Jag kompenserade detta med att lägga kuddar under knäna för att några timmar senare lägga dem högt under huvudet. Detta kändes lite som att jag fick röra mig så jag sov hyggligt men vaknade vid fem. Gick då upp och tog en Impren. Nu sitter jag här och skriver. Klockan åtta är det dags för en starkare tablett. Efter klockan tolv får jag duscha och då ska jag ta bort de vita padsen men inte tejpen! Har inte ont men det kan ju bero på smärtlindringen. Än en gång: JAG ÄR SÅ GLAD. Nu ska jag ta hand om mig i två veckor innan jag förhoppningsvis kan börja jobba igen och leva mitt liv med dessa fina bröst. Stort Tack till Akademikliniken i Malmö, de var fantastiska.  Har tänkt mycket på min POF-vän Rakel71 som tyvärr fick sin operation inställd. Vi skulle opererats samma dag och följt varandras rehabilitering. Håller tummarna att hon får opereras snart.

Nu hade även jag tänkte att skriva en op-berättelse :) Sooo, here we go... ;)   Allt började med att jag boka in ett möte hos en sjuksköterska Mia, minns inte vad hon heter i efternamnt. HELT UNDERBAR människa! Hon är den första som jag någonsin har visat mina bröst för. Jag grät, jag var så rädd. Jag vågade inte visa henne mina bröst först. Jag skämdes så otoligt mycket över dom. Men hon pratade med mig en bra stund och tro mig, jag kommer ALDRIG att glömma detta mötet med henne. Jag är så tacksam för detta. Hon kan inte förstå vad hon har gjort för mig! Hon fick mig iallafall tillslut till att våga visa mina bröst för henne. Vilket kändes otroligt bra, jag kände mig inte obekväm en endaste sekund.   När vi hade vårt samtal och var typ klara, knackade Ulf på dörren och sa att han hade en lucka ifall att jag ville komma in på konsulation hos honom. Allt kändes så rätt och bra, jag valde direkt att boka in en tid hos honom samma dag. Han var otroligt lugn och jag var verkligen imponerad över hur mycket respekt han visade, och vilket bemötande!   Dagarna innan min op var jag väldigt nervös. Jag var på gränsen att fega ur, pga ovissheten om hur exakt det skulle se ut. Men jag tänkte att det inte kunde se värre ut än vad det redan var (förhoppningsvis).   Kvällen innan var jag också nervös, kunde inte riktigt förstå att det var sant. Att imorgon bitti skulle jag ligga där på operationsbordet. Jag försökte att distrahera mig själv kvällen innan, för att inte bli allt för nervös. Det gjorde jag genom att rensa min graderob, lägga fram alla "hemmakläer" då jag visste att jag antagligen inte skulle kunna sträcka mig sen efter min op. Jag passade även på att handla hem alla nödvändigheteri kylskåpet osv. Sen tvättade jag mig med två descutan, samt la nya lakan eftersom att jag hade kastat mina gamla i tvätten INNAN duschen, (då "bakterier" kan flyga i luften och sätta sig på min nyduschade kropp, yrkesskada kallas det..)   Den natten innan min op låg jag och googla och kollade på oliak bröstlyft, läste mycket operationsberättelser. Det var svårt att somna kan jag säga....   .......Men extremt lätt att vakna på morgonen. Jag flög upp från sängen som aldrig förr kl 6, när min klocka ringde. Pigg och glad (väldigt ovanligt för att vara mig, då jag är raka motsattsen). Jag gick in i duschen direkt och tvättade mig med två descutan, borstade tänderna, fyllde i mina ögonbryn lite lätt (ajabaja!), klädde på mig och åkte sedan till kliniken.   Väl där fick jag först anmäla mig i receptionen kl:7:30, visa mitt legg och blev sedan ombedd att gå upp till andra våningen. Min första tanke när jag kom upp på andra våningen var "ååååååh, jag önskar att jag fick dricka från den där vattenkranen som står mitt i väntrummet" eller nej, riktgit så var det inte. Det var min andra tanke. Min första tanke var faktiskt "NI HÄNDER DET PÅ RIKTIGT"!!!!   Jag fick sitta i väntrummet i ca 10min med vattenkranen mitt framför ögonen och vänta. Sedan kom en kvinna med op kläder och kallade på mig. Jag hälsade och gick sedan in. Hon var otroligt lugn och var väldigt tillmötesgående, jag kände redan då att jag var i trygga händer.   Hon visade mig till ett rum, där jag fick tofflor och en mysig morgonrock, hon frågade mig även om jag hade med min stödstrumpor, vilket jag glömde. Hon lät mig byta om ifred och kom in till mig igen efter en liten stund när jag hade bytt om.   Sedan visade hon mig till Ulf direkt, som är väldigt lugn och trevlig som person. Han visar en otrolig respekt och hänsyn till en. Samt får en till att känna sig lugn och trygg. Han ritade på mig, mätte och pratade om själva operationen. Jag fick chans till att ställa de frågor som jag hade och honom besvarade dom vänligt tillbaka.   Efter det fick jag gå till sängen som jag blev visad till min säng, gick förbi några som arbetade där som hälsade glatt ett "hej" på mig och jag tillbaka givetvis.   Nu hade även jag tänkte att skriva en op-berättelse :) Sooo, here we go... ;)   Dagarna innan min op var jag väldigt nervös. Jag var på gränsen att fega ur, pga ovissheten om hur exakt det skulle se ut. Men jag tänkte att det inte kunde se värre ut än vad det redan var (förhoppningsvis).   Kvällen innan var jag också nervös, kunde inte riktigt förstå att det var sant. Att imorgon bitti skulle jag ligga där på operationsbordet. Jag försökte att distrahera mig själv kvällen innan, för att inte bli allt för nervös. Det gjorde jag genom att rensa min graderob, lägga fram alla "hemmakläer" då jag visste att jag antagligen inte skulle kunna sträcka mig sen efter min op. Jag passade även på att handla hem alla nödvändigheteri kylskåpet osv. Sen tvättade jag mig med två descutan, samt la nya lakan eftersom att jag hade kastat mina gamla i tvätten INNAN duschen, (då "bakterier" kan flyga i luften och sätta sig på min nyduschade kropp, yrkesskada kallas det..)   Den natten innan min op låg jag och googla och kollade på oliak bröstlyft, läste mycket operationsberättelser. Det var svårt att somna kan jag säga....   .......Men extremt lätt att vakna på morgonen. Jag flög upp från sängen som aldrig förr kl 6, när min klocka ringde. Pigg och glad (väldigt ovanligt för att vara mig, då jag är raka motsattsen). Jag gick in i duschen direkt och tvättade mig med två descutan, borstade tänderna, fyllde i mina ögonbryn lite lätt (ajabaja!), klädde på mig och åkte sedan till kliniken.   Väl där fick jag först anmäla mig i receptionen kl:7:30, visa mitt legg och blev sedan ombedd att gå upp till andra våningen. Min första tanke när jag kom upp på andra våningen var "ååååååh, jag önskar att jag fick dricka från den där vattenkranen som står mitt i väntrummet" eller nej, riktgit så var det inte. Det var min andra tanke. Min första tanke var faktiskt "NI HÄNDER DET PÅ RIKTIGT"!!!!   Jag fick sitta i väntrummet i ca 10min med vattenkranen mitt framför ögonen och vänta. Sedan kom en kvinna med op kläder och kallade på mig. Jag hälsade och gick sedan in. Hon var otroligt lugn och var väldigt tillmötesgående, jag kände redan då att jag var i trygga händer.   Hon visade mig till ett rum, där jag fick tofflor och en mysig morgonrock, hon frågade mig även om jag hade med min stödstrumpor, vilket jag glömde. Hon lät mig byta om ifred och kom in till mig igen efter en liten stund när jag hade bytt om.   Efter det blev jag visad till Ulf, där han ritade på mig. Pratade lugnt med mig, jag fick chans till att ställa alla frågor som jag hade. Han besvarade allt som jag undrade över. Vi pratade om operationen. Han var vänlig samt visade en stor trygghet och respekt. Jag kände verkligen inom mig att jag var i goda händer.   Sedan väl vid sängen kom det en till underbar sjuksköterska som satte pvk på mig, vi pratade en del. Hon var trevlig, hon med! haha   Sedan kom narkosläkaren och ställde en del frågor (eller så var detta innan jag fick min pvk, minns inte riktigt) jag fick även två parnodil och en annan rund tablett att svälja och ett glas vatten (godaste vattnet jag har druckit på länge, pga fastan och att jag inte hade druckit något på morgonen). Narkosläkaren och två sjuksköterskor var hos mig just då, jag sa att tabletterna var alldeles för stora för att svälja. Narkosläkaren sa att dom hade en sån där tablettdelare och räckte över tabletterna till en av syrrorna, varpå syrran svarade "ja och den tablettdelaren heter "blabla" (minns inte vad hon hette) Vilket gjorde att jag skrattade, härliga människor som arbetar där måste jag säga!   Sedan SNODDE dom mitt täcke (haha), och la det i operationssalen för att värma upp det med en värmeapparat. VVl inne i op salen hade jag glömt att ta på mig stödstrumporna, jag såg inte innan när dom hade lagt fram dom. Det kom en annan syrra (tror jag) som skulle ta på dom. Det kändes dumt, då jag inte ville att hon skulle göra det eftersom att jag själv kunde klara av det. Men hon sa att dom höll på att fixa osv så det var bättre att hon tog på dom.   Sedan blev ja sövd genom narkos. En syrra klappade mig på huvudet och det fick mig till att känna mig både lugn och trygg och känslan när man somnade i narkosen var det som jag var mest rädd över. Men det kändes jättebra faktiskt. Jag somnade efter ca 4-5 andetag.   Sedan vaknade jag till lite när dom lyfte mig från op-sängen till vanliga sängen. Jag kände av det på något sätt, men jag var ändå inte vaken. Väl i sängen kände jag att dom lyfte upp mig lite sittandes samt tilltalade mitt namn (dom tilltalade mig till mitt namn under alla de timmar som jag var där, vilket uppskattades mycket av mig) om att resa mig lite för att dom skulle kunna sätta på mig en bh.   Jag vaknade till en liten stund senare, pigg och glad. Smärtfri. Kollade såklart direkt på brösten! Snygga, än så länge och ofattbart!  Jag frågade nästan direkt om någon kunde ta min mobil. Så att jag kunde skicka sms till att och berätta att jag hade vaknat och att allt gick bra.   Sedan fick jag frågan om jag hade ont, jag sa att det kändes lite bara, men jag hade inte ont. Fick då parnodil för att förebygga smärtan.   Efter en stund somnade jag om igen, sov i ca 1h. Sedan vaknade jag, fick hjälp med att gå på toaletten. Jag var lite ur och mådde illa av narkosen. Uhhh! La mig i sängen, låg där en 1h ca, fick sedan smörgås och nyponsoppa MUMS! Låg där och skickade sms osv..   Jag blev hela tiden tillfrågad om hur jag mådde och om jag hade ont.   Ca 40min senare kände jag mig redo för att gå hem, jag frågade då om det var okej. Vilket det var. Dom fixade i ordning en pärm med viktiga papper, om hur jag ska göra brösen efteråt osv, smärtstillande och muskelavslappnande. En underbar äldre sjuksköterska hjälpte mig med allt. Hon följde med mig ut till omklädningsrummet, hjälpte mig att  klä på mig och följde sedan md mig ner till bilen där jag blev hämtad.   Jag gav henne en kram och tackade för allt och det otroligt fina bemötandet som jag fick!   Nu känns det nästan som att jag bara oversvämmar med rosor. Men jag har faktiskt bara bra saker att säga om allt än så länge! :)   Hoppas att ni orkar att läsa allt ;)  

Så var dagen äntligen kommen, även om det gick väldigt snabbt..... Jag hade en tid den 13 Maj för operation men jag hade satt upp mig i återbudskön. Telefonen ringde här hemma den 11 februari med frågan om jag kunde komma den 18 feb istället. Snabba ryck..... Största problemet var att sluta snusa, men det gick det oxå. Jag fick inställelsetid 07.45 på Akademikliniken i Malmö, en tidig tid för mig som bor i Hässleholm. Upp tidigt och packa, duscha och allt det där man skulle göra innan OP. Tog ett tidigt tåg för att vara säkert på plats i tid. Väl framme var klockan bara 07.00. Passade på att ta en liten promenad ner om till min gamla ungkarlslägenhet och blev lite sentimental....*L* På plats blev jag väl mottagen, ombyte till Akademiklinikens morgonrock samt innetoffler. Sen up på avd och vänta...... Björn tittade förbi och pratade och ritade lite. Fick en genomgång och en ungefärlig vikt på det dom skulle ta bort. Hans gissning låg på 1.2 kg ca. Tv och lite slappande i väntan på att det skulle bli min tur. Narkosläkaren kom in och drog sitt standardformulär med frågor. Kanyl sattes in och lite piller inmundigades. Så var det äntligen min tur vid kl 10.00, Jag rullades in till narkosläkaren.Lite kallprat och två sprutor senare sov jag gott. Vaknade till en underbar röst som berättade att allt var färdigt och att det hade gått bra. Vad klockan var har jag inte riktigt koll på. Lite piller och ett glas vatten senare var jag förhållandevis pigg och smärtfri. Dränen satt på plats och det var nästan inget alls i dom. Björn tittade in om och tyckte allt hade gått perfekt och att det såg jättefint ut när han tog bort korsetten. Min första reaktion var ..... JÖSSES JAG HAR EN PLATT MAGE!!!!!! Sköterskorna passade upp mig till 110 % Blev en hel del förhållningsregler och tips om hur min vardag skulle bli bättre och mer dräglig. Jag var JÄTTEHUNGRIG men fick inget att äta förrän på hemgångsdagen, alltså den 19/2. Orsaken sa dom var att OM en blödning skulle uppkomma och dom skulle behöva "gå in igen" så var det ingen mat som gällde. OP dagen den 18/2 flöt på bra. Piller knaprades och tips mottogs. Mycket sömn och vila och TV tittande. Hemgångsdagen den 19/2 fick jag upp och gå väldigt mycket samt lära mig att gå på rätt sätt i trappor och så. Dränen togs ur, det såg jättefint ut sa dom.Rör dig mycket korta sträckor så att vätskan i kroppen absorberas. Ju mer du ligger ju mer samlas vätskan och det tar längre tid att absorberas. Lyssna på din kropp var rådet, sunt förnuft...... Men som sköterskan sa, sunt förnuft är ju lite olika  för var och en. Hon hade haft en patient för någon månad sedan som tyckte det var sunt förnuft att vänta 2 veckor med sitt första spinningpass efter OP !! Det resulterade i en störtblödning och ytterligare OP.Jag tänker vänta iallafall 3 veckor sa jag. Hon uppskattade INTE alls min humor.....*L* Med en massa piller och 2 olika korsetter samt lappar till förbannelse så var det dags att åka hem vid 11.30. Då kom min ängel och hämta mig. Jag har BARA possetiva saker att säga om Akademikliniken. Man kände sig som att man var på ett typ spa eller dyl. Väl omhändertagen och trevlig personal, fräscha lokaler ..... Återbesök den 26/2 bokat sedan en tid till den 5/3. Lite om min OP, hoppas den är till hjälp för någon och att den besvarar dom frågorna ni ev har. Tveka inte att höra av er om det finns något ni undrar över.

Allt gick så fort från det att jag stod utanför AK för rådgivning. Kände direkt att jo, det här vill jag göra. Jonas fotade mig direkt jag kom in i rummet och sedan fick jag berätta varför jag var där. Jag har ett litet huvud, med ett litet ansikte, men jag har mycket som är förmycket så att säga. Jag har fyllig mun, höga kindben, stor köttig näsa. Men jag kan leva med det mesta, men näsan har jag lidigt med många år. Många komenterar den, ofta med lite humor, men det känns ju inte så kul för mig ändå. Jag förklarade för Jonas att jag ville ha en mindre näsa, kortare näsborrar och mycket mindre tipp. Han gjorde en bild, den var helt fantastisk. Så jag tog den första bästa tiden som de hade ledig, den 23/1! Ringde min sambo, berättade att jag hade blivit så nöjd med efterbilden och berättade även att det skulle kosta 47 500kr. Inga problem, taget tycket sambon. Ordnade tio dagars ledighet på jobbet och berättade för arbetskolegerna vad jag skulle hitt på. De tog det förvånansvärt bra, jobbar som ända tjej med ett gäng med killar!   Dagen innan op så duchade jag, på morgonen duchade jag...kändes konstigt att gå ut ur huset och känna mig som ett rivjärn, jag var så torr i ansiktet. Jag hade inställningstid kl.10.00 men klockan var närmare 11. innan jag kom in och fick byta om. Fick bara behålla trosorna. Och sedan fick jag en blå morgonrock, blåa tofflor och ett par stödstrumpor. Blev visad till ett rum med där tre andra tjejer låg någon, var färdig opererad, någon hade fått dropp och sedan kom jag in som helt ny. Låg och tittade på tv, läste lite tidningar. Tillslut fick jag dropp, jag också. Klockan började närma sig två innan narkosläkaren kom och pratade med mig, sedan kom Jonas och jag fick följa med honom in på hans rum och så blev det lite nya foton och så gick vi igenom vad som skulle göras igen. Jag skojade lite och frågade om han sovit bra och om han var på topp, jo han var på topp och han skulle se till att göra sitt bästa. Tio minuter senare, får jag ett hårnät och för gå in i operationssalen. Jag fick lägga mig ner. Säga mitt personnummer och säga vilken operation jag skulle göra. Poängterade att jag skulle göra vid näsan, och att jag inte ville vakna upp med sillisar eller annat smått och gått;-) Jag fick syrgas och somnade direkt, hann inte ens bli yr. Jag vaknade av att någon sa att jag skulle koncentrera mig på att andas och att de tajpade en syreslang under munnen på mig. Jag hade inte ont, jag mådde jättebra oc fick en påse med ärtor att lägga på ögonen. Efter en timme så började jag bli rastlös, efter två timmar ville jag gå hem, jag fick en smörgås, lite druvor och saft. Sedan fick jag försiktigt sätta mig på kanten på sängen innan jag fick resa mig upp. Allt gick bra, jag kunde gå på toa själv och sedan följde en sköterska med mig till omklädningsrummet för att byta om. Jag ringde till sambon för att han skulle komma och hämta mig. Satt i väntrummet tills det att sambon kom upp. Skulle sedan gå ner två trappor men det blev för mycekt, nu blev jag yr, fick sätta mig ner i trappen och vila. På vägen hem i bilen började jag må illa, men kräktes aldrig. Under hela tiden så tog jag foton på mig själv, kul att ha i efterhand. Måste säga att all personal var helt fantastisk! Det är så spännande, nu har det gått fem dagar sedan op, jag har fortfarande blåmärken runt ögonen. Överläppen är fortfarande stel, kan bara dricka med sugrör. Ett tips till alla som ska operera sig är att köp en påse ärtor och lägg i små påsar, packa dem inte för mycket, och det är bra med flera påsar så att man kan yta ut dem efter hand. Jag kan fortfarande inte andas alls genom näsan, vågar inte pilla;-) Jag är så glad att jag äntligen har gjort en operation, en önskan jag haft sedan jag var i fjortonårsåldern.    Nu har det gått en vecka och jag ska tillbaka för att ta bort gipset. Jag får komma in omgående och får lägga mig ner, sköterskan börjar med att försöka göra rent mina näsborrar, men gipset sitter så hårt mot dem att det är omöjligt, Hon sprutar in lite kokssaltlösning som rinnner ner i min hals, och så börjar hon lirka på gipset, det sitter sten hårt. Hon drar och drar, i trettio minuter håller hon på. Jag tror att min näsa ska trilla av. Till slut tycker jag hon ska prova att blöta upp gipset lite.Tillslut efter mycket svärande och smärta är det av. Jag får titta på min stackars näsa, den ser ut nästan precis som innan. Men jag förstår ju att det är svullnaden. Jag blir tejpad, och ska ha tejpen i en vecka. Går ifrån kliniken med världens gristryne;-) Nu hoppas jag på det bästa och hoppas att svullnaden börjar gå ner så sakta.

Mycket lyhörd plastikkirurg som gjorde ett fantastiskt jobb. Blev av med ca 600g från varje bröst. Op (12jan2010) så kroppen har idag formats med mig och är lite större i kupan. På hela taget var jag supernöjd med allt från hela klinikens bemötande till slutresultat.

Jag gjorde en bröstförstoring på Akademikliniken i Malmö, Ulf Garpered var min kirurg.

 

Ankomst

Jag kom dit kl 07:30 och fick omgående följa med en jätte trevlig sköterska in i ett omklädningsrum där jag fick låsa in mina kläder och fick en mjuk, blå fleecerock över mig samt matchande tofflor ;) Sen kollade hon blodtrycket och satte in kanylen i armen. Efteråt fick jag träffa Ulf igen och han dubbelkollade måtten, fotade och ritade på bröstkorgen vart han skulle lägga snitten.

 

Operation

Efteråt fick jag följa med in till operationsrummet och fick ett varmt täcke över mig. Jag fick en platta på låret som skulle leda bort ström, en pulsmätare på ena handens pekfinger och narkos samt medel mot illamående i kanylen i armen. Somnade snabbt efteråt men hann tydligen säga till en sköterska att jag älskade henne... ;) Operationen tog 50 min och jag la i 245 cc i varje bröst. Hade innan en 70a och vill gärna även i fortsättningen ha små bröst, om än lite större än förut.

 

Uppvaknandet

Vaknade några timmar efter sövningen och var väldigt groggy. Hade svårt att röra armarna för det gjorde verkligen jätte ont. Sen låg jag där tills min man kom och hämtade mig kl 16. Jag fick mackor, jordgubbar, cola, vindruvor, bananer och vatten i omgångar. Jag sov väldigt mycket. Var på toa ett par gånger men det snurrade lite i huvudet. Ulf kom förbi och tittade på brösten och sa att han var väldigt nöjd och alla sköterskorna som hade varit med kom och sa att det verkade ha varit väldigt lyckat att döma av resultatet hittills! Skönt att höra. Gick med sköterska på toaletten och fick hjälp med att kolla. Tyckte själv inte det såg så snyggt ut, ungefär som när mjölken hade runnit till i brösten efter förlossningen (2 st). Innan jag gick hem fick jag tydliga och ingående instruktioner om vad jag skulle undvika och hur jag skulle ta tabletterna.

 

Hemma igen

Det var skönt att komma hem. Fick med mi 4 morfintabletter som jag dock inte har använt, så de lämnar jag igen på återkollen den 7 oktober. Min andra dag, första dagen efter operationen alltså, har jag mått helt okej. Tagit en kort promenad, plockat i köket, duschat, åkt med barnen till en zoo-butik (min mamma körde) och fortsatt med en hemtenta i ekonomi. Mår helt okej. Min pappa är läkare och han har själv jobbat som plastikkirurg för länge sen i Tyskland så jag har fått berätta för honom 3 gånger idag om hur brösten känns och om jag har några blåmärken eller förhårdnader. Lite orolig är han nog. Sköterskan Erika, världens gulligaste, ringde och frågade hur det var med mig. Men allt är som sagt bra, tycker ena bröstet är mer svullet än det andra men det är marginellt och tydligen inget farligt. Ska dock hålla lite koll på det. Räknar med någon lite komplikation, som just blödning eller lätt infektion. Antingen får jag rätt eller så blir jag positivt överraskad. Det jag inte förväntar mig är rejäla komplikationer som skulle innebära en andra operation.

 

Sammanfattninsvis måste jag säga att jag tycker att Akademiklinikens personal har skött sig över förväntan gällande sitt engagemang och proffesionalitet. Ulf ringde mig ett par dagar efter operationen för att höra hur det var med mig och sköterskan har också ringt. Känns tryggt! Nu hoppas jag bara på ett mycket lyckat slutresultat.

Lite kortfattad op-berättelse

 

Skulle vara på Akademikliniken kl 9. Kom dit 8.45 hann precis bara sätta mej i soffan innan sköterskan kom o jag skulle lyfta på baken o säga hej då till mannen.
Fick en jättefin morgonrock som precis räckte ner om rumpan, blåa tofflor o med mina fina svarta stödstrumpor upp till knäna gick jag så sexigt jag kunde till min sängplats.
Där satte sköterskan nål i armen, gav mej lugnande tabletter, frågade om vikt o kommenterade att jag var en nätt liten mamma..

(har gått ner alldeles för mycket nu! Ligger på 51kg.. Inte bra!
Sen kom narkosläkaren o dubbelkollade lite uppgifter.
Kl 9.40 leddes jag in till op-salen, la mej på bordet o så kollade han blodtrycket. En annan sköterska kom in o hälsade medans narkosläkaren sa -nu sprutar jag in här så du blir lite snurrig. Jag kom med nån dum kommentar att jag aldrig dricker alkohol så det var ju trevligt att bli lite berusad. :)
Sen sa han nu sprutar jag in så somnar du strax o så får du en syrgasmask över näsa o mun, ta ett djupt andetag o sen sov jag.
Dom började operera 9.50 o jag vaknade 12.00. Tyckte jag bara hade sovit i typ 5min o var sjukt törstig. Tänkte " har dom verkligen redan opererat, kände efter o jodå, där var dom!! ;)
Jag var hyffsat pigg men mina ögonlock ville inte riktigt som jag i ca 30min. Sen var det okej, fick coca cola, macka o banan.
Kl 14.30 gick jag ut till gubben o så åkte vi hem.

 

Var hyffsat rörlig redan efter. Har såklart varit öm o haft som en extrem träningsvärk i bröstmusklerna men annars är det helt okej.

 

Mitt största problem är min mammiga dotter som är så ledsen hela tiden för att mamma inte kan ta upp henne i knät. :(

Men det tar vi igen senare!

Operationen gick jätte bra, den tog ca 2,5 timmar och det var Gabriella på plastikkirurggruppen i stockholm som gjorde den, en vän till mig hade gjort denna op hos henne för 8 år sedan och det blev så fint så nu tog jag mod till mig och gjorde den oxå. Jag har velat göra denna op i 10 år och nu är jag så glad och lycklig.

Min operationsberättelse börjar egentligen med en väldigt stor viktiminskning. Man skulle kunna skriva en hel roman om min viktresa, men det är inte den som är viktig här - det är ju operationen.

Efter en lång, lång tid i väntan (jag påbörjade resan redan tre år innan själva operationen blev av) var det slutligen dags den sista maj 2010. Jag hade förberett mig minutiöst, ty jag visste att det skulle bli en lång tid i "invaliditet" (som jag själv uttryckte det).

Operationen var på morgonen och jag var en av de första på plats på Akademikliniken. Christer pratade lite med mig, ritade och fotograferade. Sen låg jag i ett rum och väntade lite. Bredvid mig, bakom ett skynke, hade jag en kvinna som babblade i telefon högljutt. Jag var nervös så jag hade gärna velat att hon bara höll käft. Det gjorde hon dock inte.

När det var dags för mig fick jag komma in i operationssalen och klättra upp på britsen, helt naken. Man kände sig inte så vacker då, i klättrandets stund. Jag är rätt så intresserad av sjukvård och sådana saker och frågade många saker om vad som hände och vad det, det och det var. En monitor som pep kopplades till mig och jag fick ett lugnande medel med orden "ofta minns inte patienterna något mer efter det här". Jag minns att det snurrade så in i bomben och att jag väntade på en sköterska som skulle få veta hur hon skulle kontakta min sambo när jag vaknade. Sen minns jag inget mer.

Nästa sak jag minns var att jag vaknade med en brännande känsla i magen och en väldigt suddig blick. Jag försökte fokusera på klockan och tyckte att den var 9 på morgonen. Hade jag bara varit borta i en timme? Vad var detta? En sköterska kom förbi och jag pep något om att "det gör ganska ont, i magen". Sköterskan frågade hur mycket på en tiogradig skala och jag svarade sju. "Det är ju jättemycket" sa hon och gav mig något. Det fungerade. Jag pep att jag ville ringa min sambo och fick en telefon i örat. Till honom ynkade jag ur mig att han kunde komma nu, jag var klar. Jag visste ju såklart inte då att jag inte kunde träffa någon på flera timmar än.

På andra sidan skynket låg kärringen från förut och babblade vidare i telefon. Hon hade problem, eller jag hade problem med henne.

Efter några timmar fick jag komma in i ett rum som var väldigt mysigt och jag blev kungligt uppassad av sköterskorna. Jag bad att få prata med Christer och han kom och snackade lite. Efter ytterligare ett tag kom en sköterska och öppnade gördeln, hon rynkade pannan och gick och kom tillbaka med Christer. De båda konstaterade att det var asymmetriskt. Jag mumlade något om att jag kanske alltid varit sne och med det lät de sig nöja.

Efter ett tag och några gånger blev jag riktigt illamående av morfinet. Jag fick anti-illamåendesprutor i benet och det löste sig.

Natten var gudomlig, konstigt nog. Jag hade fått Ketogan och låg som en prinsessa på vad jag uppfattade som universums skönaste säng. Jag rörde mig inte en millimeter men det var ändå inte obekvämt. Det var nog rätt så mycket droger inblandade där.

På morgonen kom en sköterska och tog mina drän, gav mig frukost, hjälpte mig med duschen och lotsade in min mor som skulle hjälpa mig hem. Några timmar in på dagen fick jag åka hem med hjälp av mor och en taxi och väl hemma insåg jag att jag hade det hur bra som helst. Det enda som behövdes var ett frukost-på-sängen-bord över magen så inte katterna hoppade på magen. Det löste min sambo och allting var frid och fröjd.

Oj vad ont jag fick efter några dagar. Vi ordnade med kudde under knäna och uppallat huvud om nätterna men varje dag jag vaknade mådde jag risigare och risigare. Vi var otroligt noga med dusch och tvätt av den där "duken" jag hade på magen så jag kände mig inte "sjuk" så som man kan göra när man risat till sig. Men jag kunde inte göra annat än att flytta mig mellan säng, toa, dusch och soffa. I soffan spenderade jag dag ut och dag in. Varje dag gick jag ut med hjälp av min sambo på en mycket långsam tur runt huset. Det tog nästan 40 minuter att gå 50 meter. Men jag rörde mig allt jag kunde. På söndagen första veckan höll jag på att smälla av av smärta. Det spände och brände och jag grät lite då och då. Plötsligt, när jag var på toa, upptäckte jag att snittet gick upp och ur vällde mängder med vätska som rann längst med benet och gjorde en jättepöl på golvet. Jag skrek och blev skiträdd. När jag bedömt situationen i en minut ringde jag Christer och berättade vad som hänt. Jag hade en återtid hos honom dagen efter och han lugnade mig och sa att vi ses då - sätt dit ett trosskydd.

Ett trosskydd räckte kanske i en halv minut och när jag åkte in dagen efter forsade det gegg ur mig. Christer tittade på det, gav mig instruktioner om att trycka på magen så allt kom ut och skickade hem mig. Dagen efter ringde jag till en sköterska och sa att det läckte så mycket att jag inte visste hur jag skulle hålla kläderna någorlunda rena. Snittet hade gått upp på två ställen till. Sköterskan (Mia, guds gåva till oss) sa åt mig att komma in, och väl inne konstaterade hon infektion. Christer kom in och höll med. Nu fick jag åka in varje dag och bli sköljd med väteperoxid. Jag fick mängder med kompresser och annat material som skulle hjälpa mig och det gjorde det verkligen. 

Den 30 juni fick jag opereras igen av Johannes Arnasson därför att läckaget aldrig gav med sig. Efter den operationen blev det snabbt bättre och två veckor efter det kunde jag, iklädd min gördel visserligen, åka med min sambo till Malta på ett stipendium som jag hade fått.

Det var tröttande och jobbigt, jag fick vara försiktig, men det gick.

I skrivande stund har det gått exakt åtta månader sen operation nummer ett och om två veckor ska jag korrigera det asymmetriska och sen är jag förhoppningsvis klar.

Jag har fortfarande lite ont i magmusklerna och dålig känsel på vissa delar av magen, men det gör ingenting. Magmusklerna tränar jag med hjälp av en sjukgymnast och känsel är struntsamma.

Akademi Kliniken var ett enkelt val för min första operation, då min storasyster gjort sina där dock i Sthlm 8år tidigare, jag gjorde mina i Malmö. Jag var så säker på min sak så jag var inte nervös någonstans och jag hade forskat så otroligt mycket om ALLT, implantat, placering, ärr, före och nackdelar, storlek osv. Akademi Kliniken i all ära är en väldigt bra klinik med skickliga kirurger och sköterskor. Men så här i efterhand, vilket jag också fick erfara vid min andra konsultation, så är dom väldigt noga med det anatomiska. Det ska se anatomiskt korrekt ut i förhållande till kroppen i övrigt. Självklart lyssnar man ju på sin kirurg och hans åsikter för man vill ju att ens nya tuttar ska bli perfekta. Jag vill ha minst 350cc men det tyckte inte Dr Arnljots ha sa 250cc, det blev 295cc. Han gick in under bröstet och la dom bakom bröstmusklen. Jag älskade mina nya tuttar! Tiden precis efter var ju såklart en kamp med allt. I och ur säng, påklädning, toa besök, måltider... ja allt. Jag fick även feber dag 3, men den la sig igen. Träningen tog jag upp igen efter bara ett par veckor, med små promenader, styrketräning efter nån mån. Armhävningar hade jag svårt för tom. 2 år efter. De första året var tuttarna perfekta, så även år 2..... Men sen började dom liksom tappa form, + att jag tyckte att dom hade blivit mycket mindre. BH,n jag hade precis efter op var 70DD sista Bh,n jag köpte innan op nr2 Var 70C så dom blev alltså 2 stl mindre när dom lagt sig "tillrätta". För små för mig, dax för op nr 2! Efter som jag var så nöjd med AK första gången så var ju dom lika självklara för op nr2. Dr Arnljots hade då slutat så jag fick en konsultations tid hos Dr Grapered. Det kändes som jag var dömd sek vi tog i hand. Att jag ville ha stora runda silikon bröst skrattade han åt. Han satt där med sin mät sticka och trummade samtidigt som han pratade om att trender går och kommer. Det är inte trendingt med stora bröst. Det skiter väl jag i! Jag vill ha stora bröst. Men nähä! Max 100cc kunde han lägga in till mer skulle inte gå. 46 000:- för 100cc. Nähä du tack! Det som jag grubblar på ännu var varför han tog kort på mina bröst om han ändå inte ville göra nått med dom... Hmmmmm.....

Onsdagen den 20 juni skulle jag vara på Akademikliniken i Malmö klockan 07:30. Jag hade förväntat mig att det skulle ta tid, att jag skulle få vänta ganska länge, men det blev precis tvärtom. Jag hann inte mer än att komma till väntrummet efter att ha anmält mig i receptionen innan de kallade in mig och sa att jag var först på listan för dagen! Jag kom in i ett litet omklädningsrum där jag kunde låsa in mina kläder och byta om till en morgonrock och tofflor. Mobilen och nyckel till skåpet fick jag ta med mig. Fick lägga mig på en brits och så gick narkossköterskan igenom lite med mig, vilka mediciner jag tar och så. Jag berättade att jag slutat med Metoprolol, pulssänkande, men att min puls är lite hög än, men normal. Jag fick 2 gram Paracetamol och en tablett för illamående, eftersom jag spytt efter mina två tidigare operationer. Hon satte även i droppnålen i armen på mig och sen hämtade kirurgen mig för att rita lite. Vi gick in i ett rum och han tog en bild och började mäta och rita, frågade hur lång jag var för att få ett bra resultat. När han ritat klart så frågade han om jag mindes måtten, 950 och 900 ml. Han sa att han inte trodde det stämde, så han mätte igen och tyckte snarare att det var 800 ml per bröst. Han sa också att det var tur att han mätt en extra gång, annars hade han tagit mer. Medan han ritade kom det två gånger in någon i rummet, som trodde där var tomt, och där stod jag i bara trosor och tofflor... När vi var klara så skulle vi leta upp narkossköterskan igen, och vi hittade henne på vägen så vi gick direkt in i operationssalen medan kirurgen gick och skrubbade sig. Väl där inne fick jag sätta mobilen på ljudlöst, ta av mig morgonrock och tofflor och krypa ner på den varma britsen under täcket, som hade några värmegrejer, där var sjukt skönt. Narkossköterskan satte fast en blodtrycksmätare, och mittt blodtryck var bra, sen sprutade hon in något i armen och genast började allt snurra. Efter det fick jag en mask att andas i och då kom narkosläkaren in och sa godnatt! Jag kollade på klockan och den var strax efter 08:10, sen somnade jag.
Nästa sak jag minns är att jag låg på samma brits som tidigare på morgonen, ute på avdelningen. Jag hade kommit från uppvaket vid 11. En maskin pep som en dåre bredvid mig. Jag var yr och kände mig konstig, så jag tog av grejen jag hade om fingret, då började det pipa att jag inte hade puls så då kom en sjuksköterska och kollade mig. Efter det sov jag lite och var vaken lite, fick lite vatten och tabletter, sen lite Coca cola. Två gånger vaknade jag av att någon stod vid sängen, en gång en sjuksköterska och en gång narkosläkaren. De frågade om jag mådde bra och om jag haft hög puls tidigare, den låg nämligen på 131....
När jag vaknat ordentligt fick jag nyponsoppa, ostmacka och vindruvor. Kunde inte äta så mycket för allt smakade hemskt, hade en äcklig metallsmak i munnen, som de sa var efter narkosen. Runt 13:50 sa de att jag kunde ringa efter min skjuts och åka hem om ungefär en halvtimme, så det gjorde jag. Sen började jag må hemskt illa, så jag fick in syrgasen i näsan igen och så fick jag ligga och blunda och andas till det gick över. En sjuksköterska kom sen och ville att jag skulle gå och kissa, blev hemskt yr och fick sitta på sängkanten och andas några minuter innan jag kunde resa mig. När jag kissat klart tog vi mina saker och gick till omklädningsrummet där hon både klädde på mig och packade ner alla mina saker i min väska, och sen följde hon mig ut till väntrummet. Min mamma och moster både körde mig dit och hämtade mig, och de båda var alldeles till sig över mina små bröst. Min styvpappa typ gapade när han såg mig, och min syster sa att det var fint!
På kvällen kissade jag fyra gånger under två timmar, antar att det var på grund av droppet. Har vaknat med två timmars mellanrum inatt och haft ont av att ligga platt på ryggen, får skaffa fram lite kuddar så jag kan halvsitta.

Idag har jag tagit av bhn och tittat, trodde det skulle se mycket värre ut! Det är svullet och brösten är stenhårda, lite blågult men inte så farligt. Tog av kompresserna som var lite svarta av gammalt blod. Har mest ont under armhålorna, där är ganska svullet och blått också. Snart är det dags för en ny omgång smärtstillande, och det är tur för det börjar göra lite ont i stygnen.

Jag kom dit 7.30, vid 8.10 sövdes jag, runt 11 kom jag från uppvaket och 14.30 åkte jag hem!

 

Bloggar på: forstorabrost.blogg.se

Hej    Jag har precis gjort min första botox och restylane. argrynkan, kråkfötterna samt restylane i mungriporna, ni vet de nedanför munnen som gör att man ser sur ut. Jag är nöjd så far (gjorde det i onsdags 14/11). Men... jag är så öm, kan man ta alvedon eller ipren?   OBS ej i malmö, där jag gjorde det står inte med i listan.....