Fråga kirurgen

Hej,

utifrån det du beskriver – och det verkar stämma överens med hur det ser ut på bilden – låter det som en faktisk asymmetri snarare än enbart en subjektiv upplevelse.

Att ett bröst upplevs “dra ut” mot armhålan, sitter lägre och får en mer uttalad nedre fyllnad kan tala för en kombination av malposition och det som ibland benämns “waterfall”-fenomen, där den egna vävnaden och implantatet inte ligger optimalt i förhållande till varandra.

Vid åtta månader postoperativt ska resultatet i stort sett vara stabiliserat även om ärrläkning kan ta upp till 2 år. Mindre förändringar kan fortfarande ske, men en tydlig asymmetri i position och form brukar vid den tidpunkten inte spontant korrigeras.

Det är också viktigt att säga att en viss grad av asymmetri är normalt, men det du beskriver ligger utanför det man vanligtvis betraktar som en förväntad variation efter ett sådant ingrepp.

Om du upplever att din kirurg inte riktigt tar din oro på allvar, tycker jag att du ska lyfta frågan igen, gärna mer konkret: be dem kommentera bröstens inbördes position, implantatens läge och om de anser att detta är ett slutresultat eller något som kan/bör korrigeras. Det är rimligt att förvänta sig ett tydligt svar på den typen av specifika frågor.

Om du fortfarande inte får gehör, eller om du känner dig osäker i bedömningen, är det klokt att söka en second opinion hos en annan plastikkirurg. En oberoende bedömning kan hjälpa dig att få klarhet i om det rör sig om något som bör åtgärdas och vilka alternativ som i så fall finns.

Sammanfattningsvis: det du beskriver är dessvärre inte ovanligt som problematik, speciellt med släta implantat, men det är heller inte något man per automatik ska acceptera om det är tydligt uttalat. Val av implantattyp, position och storlek är ett gemensamt beslut där kirurgen vanligtvis tar sitt ansvar som en del i bästa service även om dessa komplikationer kan uppstå. Nästa steg för dig tycker jag borde vara en ny, tydlig dialog med din operatör – med förhoppning att han ser det du ser och vid behov en second opinion.

Vänliga hälsningar

Hej,

ja det är ok. Informera dock gärna narkospersonalen då slemhiinan kan vara mer känslig och lättblödande.

Lycka till

Hej Matilda,

tack för din fråga. Titta på mitt svar till Anna idag så får du flera frågor besvarade😉 Med vänlig hälsning

Hej Anna,

det du beskriver är inte ovanligt – stuss volym och form är i hög grad genetiskt betingade, och även med målmedveten träning finns det en tydlig biologisk begränsning för hur mycket projektion som går att uppnå.

När det gäller kirurgiska alternativ finns i praktiken två huvudmetoder: förstoring med implantat och volymökning med eget fett (fettransplantation).

Att implantat i sätesregionen görs mer sällan beror inte på att ingreppet i sig är “extremt”, utan på att det är tekniskt mer krävande och förknippat med en annan komplikationsprofil än många andra estetiska operationer. Implantaten placeras vanligtvis djupt i muskulaturen, och området utsätts för konstant tryck vid sittande och rörelse. I litteraturen beskrivs komplikationer som kapselbildning, malposition, serom och i vissa fall nerv påverkan och infektion, där implantatet kan behöva tas bort. Samtidigt visar större serier att ingreppet, när det utförs korrekt och på rätt indikation, kan ge stabila och förutsägbara resultat med hög livskvalitet. Det är dock en operation som kräver noggrann patientselektion och erfarenhet hos operatören, vilket är en förklaring till att den inte erbjuds överallt. Det sker dock en snabb utveckling just nu med mindre snitt och mer vävnadsvänliga implanat. En utveckling där jag med mina medarbetare på Victoriakliniken är involverade.

Fettransplantation (det som ofta kallas BBL) bygger istället på att man tar fett från andra delar av kroppen och injicerar det i sätesregionen. Fördelen är att man använder kroppseget material och undviker implantat, men metoden har sina begränsningar. Dels krävs att det finns tillräckligt med donorfett – hos mycket slanka patienter kan det vara svårt att få fram tillräcklig volym. I praktiken behöver man kunna skörda relativt generösa mängder fett för att uppnå ett synligt och hållbart resultat, eftersom en del av fettet resorberas efteråt. Dels är det en teknik som ställer höga krav på säker injektionsnivå; moderna riktlinjer betonar att fettet ska placeras ytligt för att minimera risken för allvarliga komplikationer.

För en patient som beskriver sig som mycket smal som du Anna, är det därför vanligt att implantat antingen blir huvudalternativet, eller att man diskuterar en kombination där man i begränsad omfattning kompletterar med fett om det finns tillgängligt. Samtidigt är det viktigt att vara realistisk – även med implantat finns anatomiska begränsningar vad gäller mjukdels-täckning och slutlig form.

Sammanfattningsvis: ingreppen är inte ovanliga internationellt, men de kräver rätt förutsättningar och erfarenhet, vilket gör att de erbjuds på färre kliniker. Vilken metod som passar dig beror främst på din anatomi, mängden tillgängligt fett och vilken form du önskar uppnå.

Du är varmt välkommen att boka en konsultation hos oss, så går vi igenom dina förutsättningar i detalj och kan ge en mer individuell rekommendation.

Vänliga hälsningar,

Hej,

och grattis till en mycket väl genomförd viktnedgång! Att ändra livstill som du gjort är receptet för en långsiktigt hålbar stabil vikt – det du beskriver är dock en typisk konsekvens och situation efter större viktminskning, där man behöver arbeta strukturerat och stegvis för bästa resultat.

Efter mer än 30 års erfarenhet kan jag säga att principiellt utgår man från att börja centralt och arbeta sig perifert. Det handlar inte bara om estetik, utan om att bålens rekonstruktion påverkar vävnadsspänning, proportioner och utfallet i övriga områden. I praktiken innebär det att första steget oftast är en bukplastik, ofta utvidgad till ett cirkumferent kroppslyft om det finns överskott även över rygg, flanker och laterala lår. Det ger både funktionell förbättring och en stabil grund för vidare kirurgi.

När bålen är korrigerad går man vanligtvis vidare med brösten. Efter stor viktnedgång finns nästan alltid en kombination av hudöverskott och volymförlust, vilket gör att ett ankarlyft krävs, ibland i kombination med volymtillägg beroende på önskemål.

Därefter planeras vanligtvis åtgärder av armar och lår om så behövs. Överarmar kan ibland kombineras med bröstkirurgi om den totala belastningen är rimlig.

På victoriakliniken har vi som policy att undvika kirurgi mer än 4 timmar baserat på vetenskap som visar att riskerna ökar med längre och större operationer. Patientens säkerhet äralltid det viktigaste.

Lår, särskilt mediala, läggs ofta senare i sekvensen eftersom de har högre risk för läkningsproblem och gynnas av att övriga regioner redan är stabiliserade.

Man arbetar nästan alltid i etapper. Vanligt intervall mellan större ingrepp är cirka tre till sex månader, ibland längre beroende på läkning och belastning. Hela processen tar därför ofta ett till flera år om man vill optimera säkerhet och slutresultat.

När det gäller finansiering är möjligheterna inom offentlig vård begränsade. Bukplastik/panniculektomi kan i vissa fall beviljas om det finns tydliga medicinska besvär, till exempel återkommande hudinfektioner, sår eller uttalade hygienproblem, och om vikten varit stabil. Detta måste du dock ta med din husläkare som får skriva remiss. Övriga ingrepp – bröst, armar och lår – betraktas oftast som estetiska och bekostas därför privat. Bedömningen är individuell, så vid funktionella besvär kan en remiss vara motiverad.

Sammanfattningsvis: bål först, därefter bröst, och sedan armar och lår i separata steg, med tillräcklig tid mellan ingreppen. Exakt upplägg anpassas efter dina prioriteringar och fynd vid undersökning, men en stabil central kontur är avgörande för ett bra helhetsresultat.

Hoppas detta hjälp dig lite på din resa, där du faktiskt har klarat av det viktigaste och lycka till.

Mvh

Hej!

Det är en jättebra och vanlig fråga – och det är helt förståeligt att man som patient fastnar vid ett visst märke när man har läst på 😊

I Europa har vi faktiskt fördelen att kunna arbeta med flera olika implantatmärken, till exempel Allergan, Mentor, Motiva, Polytech och Silimed. Alla dessa är välstuderade och godkända, men de har lite olika egenskaper när det gäller form, fasthet, yta och hur de beter sig i kroppen.

Det som är viktigt att veta är att det inte finns ett “bästa implantat” som passar alla. Valet görs alltid individuellt och baseras på:

• din anatomi (hudkvalitet, bröstvävnad, bredd osv)

• vad du önskar för resultat

• vilken kirurgisk teknik som används

Därför väljer kirurgen oftast det implantat som passar just din kropp och målsättning bäst, snarare än att utgå från ett specifikt varumärke.

Angående din fråga om Allergan Natrelle och släta implantat: du har rätt i att de diskussioner som funnits kring risker framför allt gällt texturerade implantat, inte släta. Däremot har många kirurger idag gått över till andra typer av implantat (t.ex. olika “nästa generations” ytor och gelkonsistenser) eftersom de upplever att de ger fördelar vad gäller känsla, rörelse och ibland komplikationsprofil. Det är en del av den tekniska utvecklingen i fältet.

Om du träffar en kirurg är mitt bästa råd:
Fråga öppet: “Varför rekommenderar du detta implantat för mig, och inte t.ex. Allergan smooth?”

En seriös kirurg ska kunna ge dig ett tydligt, medicinskt motiverat svar.

Det viktigaste i slutändan är inte märket i sig, utan att du:

• känner förtroende för din kirurg

• får en lösning som är anpassad efter dig

Det är verkligen ingen “one size fits all” när det gäller implantat.

Hoppas detta hjälper dig lite i ditt beslut!

Hej,

inte en helt lätt fråga att besvara utan att ha sett bilder eller info om vilken typ av implantat du har. Vad jag förstår så upplever du dock att du inte har något häng idag.

När man minskar från t.ex. 800 cc till mindre implantat uppstår ofta ett visst hudöverskott, eftersom huden har varit uttänjd under många år. Hur mycket det påverkar beror på din hudkvalitet och hur mycket du går ner i volym, men det är ganska vanligt att man behöver någon form av lyft för att få ett fint och stabilt resultat. Detta är dock inte ett måste. Ibland kan man krympa fickan inifrån. Speciellt om man har väldigt tunn vävnad och kapseln runt implantatet är tunt. Det absolut bästa ibland är att faktiskt ta ut implantatet och se hur brösten sätter sig efter ca 3 månader för att se hur vävnaden drar ihop sig.

Ett så kallat donutlyft (runt vårtgården) kan fungera om hudöverskottet är begränsat och om man samtidigt vill minska vårtgården. Däremot har det ibland en ganska begränsad lyfteffekt. I situationer som din, med stora implantat under lång tid och lite egen vävnad från början, räcker det inte alltid för att forma bröstet på ett tillfredsställande sätt.

Ett lollipoplyft (med ett vertikalt ärr) ger mer kontroll över formen och används oftare när man gör en större storleksminskning. Det betyder inte automatiskt att man behöver ett ankarlyft, men det är vanligt att man behöver mer än bara ett periareolärt lyft för att undvika att bröstet känns tomt eller får en mindre harmonisk form.

När det gäller din oro för att förlora egen vävnad: själva lyftet handlar i första hand om att ta bort överskottshud och omforma det som redan finns. Man försöker i regel bevara så mycket egen bröstvävnad som möjligt. Ett donutlyft påverkar i princip inte volymen alls, och även vid ett lollipoplyft är målet form snarare än att minska din egen vävnad.

Du tänker helt rätt kring att väga ärr mot form. Det är ofta just den avvägningen man behöver göra – mindre ärr ger mindre möjlighet att forma bröstet optimalt, särskilt när man samtidigt minskar implantatstorleken.

Det bästa i ditt fall är en noggrann bedömning där man tittar på hudens elasticitet, bröstvårtans position och hur mycket du vill minska samt vilken typ av implantat och form du önskar. Då kan man mer konkret säga om ett donutlyft är tillräckligt eller om ett lollipoplyft skulle ge ett bättre och mer hållbart resultat, eller kanske inget lyft behövs överhuvud taget... 😉

Lycka till

Med Vänlig Hälsning

Hej,

min rekommendation är att du väntar cirka 4–6 veckor innan du gör Botox i ansiktet. Efter 2–3 veckor är vävnaden fortfarande svullen och under läkning och när det är svullet kan botoxet sprida sig mer okontrollerat...

Du behöver inte vara särskilt orolig för att Botox skulle “förstöra” din näsa.
Det handlar mer om optimal timing och precision, samt att låta vävnaden läka ostört i början.

Med vänlig hälsning,

Hej,

Vad kul att ditt resultat har hållit så länge.

Det du beskriver under hakan är relativt vanligt över tid, särskilt när hudens elasticitet minskar och vävnaden förändras.

För att svara på din fråga: fettsugning i sig ger begränsad uppstramning. Den tar bort fett, men stramar inte huden i någon större utsträckning. Om huden är elastisk kan den dra ihop sig något, men efter många år finns ofta en viss hudslapphet som inte påverkas av fettsugning ensam.

I ditt fall kan det röra sig om:

• en mindre mängd fett

• viss hudslapphet

• eller en kombination av båda

Beroende på vad som dominerar kan olika åtgärder vara aktuella. Ibland kan en mindre fettsugning hjälpa, men ofta behöver man komplettera med någon form av uppstramning för att få ett jämnare resultat.

Det kan till exempel handla om:

• en mindre kirurgisk justering

• eller energibaserad behandling, såsom FaceTite eller Morpheus8, som kan bidra till viss huduppstramning

Jag rekommenderar dock att låta en plastikkirurg, förslagsvis den du opererades av första gånge att göra en bedömning, ( Det är nästan alltid bäst att gå till kirurgen som har opererat första gången i situationer som denna)så att hen kan avgöra vad som är mest lämpligt i just ditt fall.

Lycka till

Med vänlig hälsning,

Hej,

Efter en s.k. “mommy makeover” – oftast en kombination av bukplastik och bröstkirurgi ( Jag vet inte om du även har gjort en fettsugning) – räknas ingreppet som större kirurgi. Det innebär att kroppen behöver tid för att återhämta sig innan man kan ge blod på ett säkert sätt.

Som riktlinje brukar man rekommendera att vänta minst 3 månader, och ofta upp till 3–6 månader efter mer omfattande operationer. Det beror på att kroppen under den här tiden fortfarande återhämtar sig, bland annat genom att:

• återställa blodvärde och järndepåer

• gå igenom en inflammatorisk läkningsfas

• läka sår och anpassa vävnaden

Innan blodgivning är det viktigt att:

• du känner dig helt återställd

• alla sår är läkta

• inga komplikationer har tillstött

• blodvärdet är normalt

Sammanfattningsvis:
Du kan absolut donera blod efter en mommy makeover, men det är klokt att vänta cirka 3–6 månader och gärna stämma av med både din kirurg och blodcentralen innan. För säkerhets skull kan du även kolla dina blodvärden innan.

Lycka till