Fråga kirurgen

Hej Beatrice,

Jag förstår din oro och det är bra att detta utreds ordentligt via Bröstcentrum.

Vätska runt ett implantat som uppkommer många år efter operation behöver alltid analyseras för att utesluta bland annat BIA-ALCL, som är en ovanlig form av lymfom kopplad framför allt till macrotexturerade implantat. I de allra flesta fall visar proverna dock inte cancer.

Även om biopsin skulle vara negativ rekommenderas ofta implantatbyte och ibland kapselborttagning ändå. Anledningen är framför allt att sena vätskeansamlingar inte anses vara ett helt normalt tillstånd runt implantatet och att texturerade implantat generellt är kopplade till en högre inflammatorisk aktivitet över tid. Man vill därför minska risken för framtida problem, återkommande vätska eller fortsatt irritation runt implantatet.

Med Vänlig Hälsning

Dr. Matteo Amoroso

Hej!

En bröstförstoring med kroppseget fett kan vara ett bra alternativ om man är rätt kandidat. Det finns fördelar och nackdelar med en fettförstoring jämfört med implantat.

En fettförstoring tilltalar de patienter som inte gillar tanken på att ha något konstgjort material i kroppen. Det kan bygga ganska bra volym i övre delen av bröstet samt ge ett finare/smalare clevage. Just vad gäller det sistnämnda kan det i vissa fall vara bättre än bröstimplantat.

Nackdelarna med en fettförstoring är att man oftast bara ökar ungefär en halv bh-storlek och att det ibland krävs två operationer/omgångar för att få önskad effekt. Resultatet varierar från patient till patient och är inte lika förutsägbart som implantat. En fettförstoring ger inte så mycket fastare bröst och man kan inte räkna med någon lyfteffekt om brösten hänger.

Om operationen utförs korrekt, så att inte fettcystor eller förkalkningar uppstår, fungerar mammografi och bröstcancerscreening som vanligt. Fettet ska administreras i vävnaden mellan bröstvävnad och hud samt mellan bröstvävnad och muskel - inte in i bröstvävnaden för detta kan leda till diagnostiska svårigheter i framtiden. Man skall dock alltid ange att man tidigare gjort en bröstoperation när man ska genomgå mammografi.

Boka gärna en konsultation till mig eller annan plastikkirurg med erfarenhet av ingreppet. Då kan du få reda på om du är en bra kandidat, titta på före/efter-bilder samt mer i detalj gå igenom ingreppet.

Mvh

Dr Karl Bremer

Specialist i Plastikkirurgi

Nordiska Kliniekn, Göteborg

Hej

På bilden ser det inte ut som något oroande. Det högra bröstet kan fortfarande komma ner och mjukna med tiden med det beror på olika faktorer, bland annat hur lång tid som gått sedan operationen, implantat typ, vävnadens elasticitet , tidigare asymmetri och hur stark/spänd muskeln är på respektive sida.

Tack för din väldigt relevanta fråga 🩵

Det du beskriver är faktiskt en ganska vanlig önskan hos petite patienter – att få tydlig cleavage, lite sideboob och en större byst, men samtidigt behålla ett naturligt och hållbart resultat över tid. Därför är implantatvalet alltid en balans mellan estetik och vad vävnaden långsiktigt klarar av att bära.

Med en bröstbredd på 10 cm går det ibland att välja ett implantat som är ungefär 0,5–1,5 cm bredare än den ursprungliga bröstbredden. För att skapa mer cleavage och sideboob behöver man ofta tänja lite på den klassiska “idealbredden”, särskilt på en liten kropp där man önskar ett mer markerat resultat.

Men det är viktigt att förstå att det inte bara är själva bröstbredden som avgör vilken implantatbredd och volym som passar. Även avståndet mellan bröstvårta och bröstfåra är väldigt avgörande för hur bred bas man faktiskt kan bära, särskilt med runda implantat. Har man ett kort avstånd där kan ett alltför brett implantat öka risken för exempelvis dubbelbubbla, bottoming out och att implantatet med tiden börjar dominera den nedre delen av bröstet på ett mindre naturligt sätt.

Hudkvalitet och vävnadens elasticitet är minst lika viktigt att ta hänsyn till. På en väldigt petite kropp med tunn hud kan ett alltför brett eller tungt implantat ge väldigt fin cleavage initialt, men bli mindre hållbart över åren med uttänjd hud, lateral glidning och tunnare vävnad. Därför försöker man alltid hitta balansen mellan:

• tydlig cleavage
• sideboob
• proportion till kroppen
• långsiktig hållbarhet i vävnaden

För många petite patienter som vill ha större bröst blir därför högre profil/projektion ofta smartare än att bara gå väldigt brett. Då kan man få mer volym och fyllighet utan att implantatet tar över hela bröstkorgen.

När det gäller Mentor Siltex och Smooth finns båda med Cohesive I-gel, som är den mjukare och mer följsamma gelen. Den brukar ge en mjuk och naturlig känsla vid rörelse. Cohesive II är lite fastare och ger mer struktur och formstabilitet. Det betyder dock inte automatiskt att brösten känns “hårda”, utan mycket beror också på din egen vävnad, hudens tighthet, implantatets storlek och om implantatet placeras över eller under muskeln.

Så valet mellan mjukare eller lite mer cohesive gel blir ofta en balans mellan:

• maximal mjukhet och rörelse
• mer stöd och form över tid

För stora implantat på en liten kropp kan ibland en något mer cohesive gel hjälpa till att behålla formen bättre och minska risken för att resultatet med tiden “breddar ut sig”.

Det viktigaste är därför att implantatet anpassas efter just din anatomi och dina mål, så att man kan skapa både den look du önskar och ett resultat som håller fint över tid 🩵

Hej,

Det du beskriver är väldigt vanligt, särskilt när det finns ärftlighet. Hos många handlar det inte bara om själva “påsen”, utan också om att övergången mellan nedre ögonlocket och kinden blir djupare med åren. Vävnaden som håller "fettet på plats" har hos olika individer olika styrka. Så även unga individer kan se trötta ut och ha påsar.

Tidigare tog man ofta bort ganska mycket fett, men idag är man generellt mer försiktig eftersom man vet att området annars kan bli för ihåligt längre fram. Det är därför många kirurger numera hellre bevarar och flyttar fett än bara tar bort det. Hos yngre patienter går man dock oftast in på insidan av ögonlocket " transkonjunctivalt" och tar bort fettet utan att skapa ärr på utsidan.

Vilken metod som passar bäst beror dock helt på anatomin. Har man mycket framträdande fettkuddar behöver man ibland minska dem något, men samtidigt kan man använda en del av fettet för att jämna ut tear trough/övergången mot kinden. Detta kallas fettransposition. Ofta blir det mest naturliga resultatet faktiskt en kombination av båda teknikerna.

Omfördelning ger ofta ett mjukare och mer naturligt uttryck över tid, men om själva påsarna är stora räcker det inte alltid ensam. Samtidigt vill man undvika att ta bort för mycket fett, eftersom det kan ge ett trött eller urholkat intryck senare i livet. Ibland utför man ingen av dessa utan enbart en fettransplantation för att maskera påsarna..

Som du förstår så finns det olika lösningar. Det viktigaste är därför egentligen inte exakt vilken metod man väljer, utan att operationen anpassas efter just din anatomi och görs konservativt och balanserat.

Lycka till

Mvh

Hej,

Det du beskriver är tyvärr inte ovanligt efter en tidigare näsplastik, särskilt när stödstrukturer i nästippen förändrats för mycket eller när läkningen inte blivit som planerat. En revisionsnäsplastik skiljer sig dock tydligt från en primär operation och är generellt mer tekniskt krävande.

Vid en tidigare opererad näsa finns ofta ärrvävnad, förändrad anatomi och ibland brist på kvarvarande brosk att arbeta med. Det gör att kirurgen inte bara behöver förbättra formen estetiskt, utan ibland även återuppbygga stöd och funktion. Därför är det viktigt att en revisionsoperation planeras mycket noggrant och utförs av en kirurg med specifik erfarenhet av sekundär rhinoplastik.

Behovet av extra brosk beror helt på hur näsan ser ut idag och vad som gjordes vid första operationen. Ofta kan man använda brosk från nässkiljeväggen om det finns kvar, men efter tidigare kirurgi behöver man inte sällan komplettera med brosk från örat eller ibland revbenet. Öronbrosk används ofta för mindre till måttliga rekonstruktioner och ger vanligtvis mycket diskreta ärr och låg risk för komplikationer. Revbensbrosk används främst när större mängd stöd behövs, exempelvis vid uttalad överresektion eller kollaps. Det är ett större ingrepp men samtidigt ett mycket värdefullt material vid avancerade revisioner.

Man brukar generellt rekommendera att vänta minst 12 månader efter en näsplastik innan man gör en revision, eftersom vävnaderna fortsätter förändras länge under läkningen. I ditt fall, efter 6 år, är näsan fullt läkt och det går därför att göra en stabil bedömning av både anatomi och möjligheterna till förbättring.

Utifrån det du beskriver låter det klokt att boka en konsultation hos en kirurg som arbetar regelbundet med revisionsnäsplastik, så att du får en realistisk genomgång av vad som faktiskt går att förbättra och vilken teknik som skulle vara mest lämplig i just ditt fall. Viktigt är att du tar med journal på utförd operation samt bilder på hur det såg ut innan. Förstår att det kan vara svårare i ditt fall med tanke på att du har opererats utomlands tidigare.

Lycka till

Hej!
Tack för en viktig och konkret fråga. BBL har blivit säkrare när tekniken har inneburit att man helt och hållet undviker att injicera fett i den stora sätesmuskeln (gluteus maximus). Men det är fortfarande ett ingrepp där säkerhet måste väga tyngre än pris. Det avgörande är inte i första hand vilket land man opereras i, utan om kirurgen använder modern säkerhetsteknik och om hela vårdkedjan håller hög nivå.

Det som framför allt skiljer modern BBL från den äldre, farligare tekniker är som sagt att fettet ska läggas i underhudsfettet ovanför muskelfascian, inte i eller under muskeln. Det är den djupa placeringen som har kopplats till de fettembolier som orsakat dödsfall. Ultraljud är därför en viktig säkerhetsåtgärd, eftersom man då kan följa kanylens spets under injektionen och kontrollera att den ligger på rätt nivå. Det går däremot inte att utgå från att alla kliniker arbetar likadant oavsett om du väljer att opereras i Sverige eller utomlands, så detta kan man som patient fråga om uttryckligen när man undersöker var operationen ska utföras..

En del av prisskillnaden i Sverige handlar ofta om mer än själva operationsdagen. Det gäller till exempel specialistkompetens, narkos- och operationssäkerhet, noggrann patientselektion, uppföljning och ansvar om något avviker efteråt. I Sverige kan man också kontrollera via Socialstyrelsen att den läkare som opererar har rätt specialistkompetens, vilket inte alltid är lika enkelt utomlands.

Det betyder inte att utländska plastikkirurger generellt håller lägre nivå. Däremot finns praktiska risker med kirurgi utomlands: språkproblem, längre avstånd till kliniken, svårare eftervård om komplikationer uppstår när man kommit hem och att svenska kliniker ibland får hantera problem i efterhand. Det kan också bli dyrt. Dessutom finns en ökad risk att få med sig multiresistenta bakterier efter operation utomlands, särskilt om man behöver inneliggande vård.

Min åsikt är att man ska vara försiktig med att låta sig opereras utomlands såvida man inte har klargjort samma aspekter som om man opereras i Sverige oavsett vilken operation det rör sig om: är det en specialistutbildad plastikkirurg som utför ingreppet på mig, får jag träffa operatören på ett besök/konsultation i förväg när jag är på plats, vad har kliniken/plastikkirurgen för möjlighet att hantera komplikationer efteråt, och kan jag stanna i närheten av kliniken tillräckligt länge (några veckor) för att vara så pass läkt att man minimerar risken för att behöva låta nån annan ta hand om en eventuell komplikation, och - slutligen - vilka försäkringar finns som täcker eventuella problem. Svenska kliniker måste enligt lag ha en patientförsäkring.
För BBL så tycker jag att det är dessutom är särskilt viktigt att höra med den som ska operera vilken teknik man faktiskt använder (ovanpå eller i/under muskeln), och hur de säkerställer att fettet injiceras om fettet i rätt plan.
OM man ska opereras utomlands på en klinik som man inte har varit på innan så tycker jag att man ska kräva en direktkontakt (videosamtal) med den som ska operera (inte en patientkoordinator, eller liknande) för att få svar på sina frågor. Får man tydliga och skriftliga svar är det ett gott tecken. Om svaren blir vaga eller man lovar för mycket så bör man vara försiktig, och sen ska man slutligen alltid väga in de andra aspekterna såsom risk för svårbehandlade infektioner och långt resavstånd till kliniken.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det du beskriver är en vanlig men för många också en svår sak att prata om. Efter flera vaginala förlossningar, särskilt om någon skett med sugklocka, kan man få både en försvagning av bäckenbotten och en mer anatomisk förändring i mellangården och slidöppningen. Det kan ge minskad friktion vid samlag, känsla av att det blivit vidare och ibland besvär med att det kommer luft vid träning eller rörelse.

Fortsatt bäckenbottenträning är fortfarande värdefullt, särskilt om den har gett viss förbättring. Träning kan förbättra muskelstyrka, kontroll och stöd. Däremot har träning sina begränsningar om problemet till stor del beror på att vävnaderna har tänjts ut eller att det finns en bristning eller defekt i mellangården som inte återfått sitt ursprungliga stöd. I sådana fall kan man nå en platå där fortsatt träning inte förändrar anatomien särskilt mycket.

Det man brukar bedöma inför en eventuell operation är just om det finns en tydlig anatomisk förklaring till besvären, till exempel en vidgad slidöppning, svag eller defekt mellangård, ärr efter förlossning eller samtidig prolaps. Om besvären är tydliga, påverkar samliv eller funktion och kvarstår trots väl genomförd träning, då kan kirurgi vara motiverad. Vanligtvis handlar det då om att man bygger upp stödet igen i mellangården (perinealkroppsplastik) och ofta kombinerar detta med att man gör slidan snävare genom att minskar bredden på det bakre slidväggen. Man behöver anpassa detta utifrån vad man hittar vid undersökning så exakt vad man behöver göra kan variera mellan olika personer.
Det jag brukar råda mina patienter som vill diskutera en vaginalförsnävning är att det är viktigt att man inte har någon komplicerad, obehandlad förlossningsskada, t ex skada på slutmuskler i ändtarmen. Detta ska enligt min mening alltid bedömas av en gynekolog först för att se om det är något som ska behandlas av dem istället. Man ska inte heller ha en allvarlig inkontinens eftersom detta också är något som ska bedömas av en gynekolog i första hand innan man överväger en vaginalförsnävning hos en plastikkirurg, enligt min mening. Små defekter efter förlossningar såsom slemhinneflikar eller skada på inre blugdläppar kan dock många gånger korrigeras samtidigt.

När det gäller effekt brukar kirurgi kunna ge mer än fortsatt träning om huvudproblemet är just den anatomiska vidgningen. Däremot ska man vara försiktig med att lova en exakt grad av “försnävning” eller att känslan blir som före graviditeter och förlossningar. Resultatet beror på vävnadskvalitet, eventuell muskelskada, ärrbildning och hur stor del av besvären som beror på att det har blivit en anatomisk töjning av vävnaderna och hur mycket som kan ha andra orsaker. En alltför aggressiv försnävning är inte heller önskvärd, eftersom det kan ge smärta eller spänning vid samlag eller göra att mensblod samlar sig på in sidan..

Resultatet är ofta relativt hållbart om läkningen blir god och man inte genomgår nya vaginala förlossningar, men det är inte att betrakta som helt oföränderligt. Vävnader påverkas fortsatt av ålder, hormonella förändringar, bindvävskvalitet och långvarigt tryck nedåt, till exempel vid uttalad förstoppning, kronisk hosta, övervikt eller tung belastning över tid. Det betyder inte att man inte kan träna efteråt, men man brukar vilja att läkningen får stabiliseras ordentligt och att man samtidigt fortsätter tänka på bäckenbottenfunktion och tryckkontroll.
En vaginalförsnävning kan med fördel kombineras med annan intimkirurgi om man har sådana önskemål. Detta kan t ex vara inre blygdläppsplastik, eller fettsugning av venusberget.

Sammanfattningsvis, det här är min egen uppfattning efter att ha jobbat med denna typ av operationer i flera år: Det är ett bra ingrepp för att återställa den normala töjning som blir efter vaginala förlossningar, men inte ett ingrepp man ska göra för att reparera en allvarlig förlossningsskada.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej

det går inte att ge ett generellt svar på din fråga.Bilden du har lagt ut visar dock på en kollaps av ena näsvingen samt något vi kallar " alar retraction" vilket innebär att näsvingen har dragit upp sig och därmed syns hö näsborre mer.

Detta går att lösa men handlar ofta om vilka förväntningar man har såväl estetiskt som funktionellt.

Eftersom du har problem med bihålorna bör du dock först ta kontakt med en öron-näsa-hals läkare som kan utreda dina besvär.

Därefter är du mer än välkommen att höra av dig

Lycka tillMVH

Hej,

valet mellan sluten och öppen näsplastik handlar i grunden om exponering, precision och ärrbildning – snarare än att den ena metoden generellt är “bättre” än den andra.

En sluten näsplastik innebär att alla snitt läggs inne i näsan. Fördelarna är avsaknad av synligt ärr, på något vi kallar Kolumella dvs mellan näsborrarna, något mindre svullnad postoperativt och i vissa fall en något snabbare återhämtning. Metoden lämpar sig bäst för mer begränsade justeringar där anatomin är relativt förutsägbar.

En öppen näsplastik innebär ett litet snitt över kolumella, vilket ger full exponering av näsans strukturer. Fördelen här är ökad precision och kontroll, särskilt vid mer komplexa ingrepp såsom asymmetrier, revisioner eller mer omfattande tipplastik. Nackdelen är ett litet yttre ärr (som oftast läker diskret, det brukar inte synas efter 3-6 mån) samt ofta något mer initial svullnad.

För mig efter att ha utfört näsplastiker i över 30 år använder jag det som ger bäst förutsättningar att uppnå ett stabilt och förutsägbart resultat – snarare än av snittföringen i sig. Därför utför jag nästan alltid öppna näsplastiker, som dom flesta näskirurger runt om i världen.

Hoppas detta hjälpte dig i dina funderingar.

MVH