Sophoto
Kvinna ·
04 sep, 2017
Känslostorm
BröstförstoringKänner mig förtvivlad och löjlig här hemma. I flera år har tankar kring bröstförstoring funnits i mitt huvud. Men har febrilt motat bort dom för det går över. Det är bättre att träna kroppen och jobba på självkänslan istället och blablabla. Nu när jag inser att det här aldrig kommer släppas i mitt huvud utan jag kommer faktiskt göra det. Har läst som satan nu på olika hemsidor och det här forumet som jag tycker är helt fantastiskt att det finns. Låg hemma innan läggdags igår och helt plötsligt kom tårarna från ingenstans, min sambo såg helt paff ut. Det här riktiga känsla i hela kroppen kom ifatt mig att jag faktiskt kommer genomföra det här och hur ska jag göra nu. Har inte ens varit på konsultation än, vad ska jag göra med jobbet (är egen), när är det bra tajming, Vad ska familj och vänner säga? Så mycket frågetecken och ångest som bara fylldes i kroppen, blandad med lättnad att äntligen veta vad man vill. ( Ursäkta den otroligt långa texten). Hur har era emotionella tankar varit? Är den här känslan jag har normal?
Sortera efter
Nacka80
Kvinna ·
10 feb, 2018
Äng
Kvinna ·
10 feb, 2018
Jag har egentligen ingen rädsla för att någon ska ha negativa åsikter om min planerade bröstförstoring, men däremot så är jag rädd för hur jag själv ska känna över att ha implantat i kroppen. Emellanåt får jag nästan panik när jag tänker på det. Jag vill så gärna ha bröst och kunna klä mig som jag vill utan dessa vadderade bh som jag är beroende av nu. Men så läskigt att ha saker inopererade i kroppen! Är det någon som tyckt att det var ett problem men kommit över det? Kommer man känna implantaten som en del av sin egen kropp vartefter?
Foreveryoung
Kvinna ·
10 feb, 2018
Jag har egentligen ingen rädsla för att någon ska ha negativa åsikter om min planerade bröstförstoring, men däremot så är jag rädd för hur jag själv ska känna över att ha implantat i kroppen. Emellanåt får jag nästan panik när jag tänker på det. Jag vill så gärna ha bröst och kunna klä mig som jag vill utan dessa vadderade bh som jag är beroende av nu. Men så läskigt att ha saker inopererade i kroppen! Är det någon som tyckt att det var ett problem men kommit över det? Kommer man känna implantaten som en del av sin egen kropp vartefter?
Jag förstår verkligen känslan, jag ha länge tänkt samma sak själv. "vad ska jag tänka om mig själv efter dethär" jag kommer bli "en som opererat mig", hur kommer det påverka mitt liv, etc. men nu har jag faktiskt slutat grubbla. nu gör jag det bara. Ska jag vara ärlig är jag fortfarande inte 100, det varierar från dag till dag (framförallt då jag har mens, då de växer lite lite, då tänker jag att "men jag har ju bröst", men sen inser jag att när mensen har passerat att de sjunker ihop till små näbbar igen) men jag kommer ångra mig om jag inte tar denna chansen att påverka mitt liv till det bättre när jag har både ekonomisk möjlighet och tid att läka. Det är dessutom 2018, skönhetsoperationer borde verkligen inte vara så stigmatiserat längre. Vi människor har alltid förändrat vårar utseende eller förstärkt karaktärsdrag genom hela historien. Teknikerna för hur mycket man kan förändra har bara blivit mer avancerade. Varför inte dra nytta av detta? Jag insåg att jag inte vill gå ett helt liv och önska mig till något som faktiskt går att förändra, den tiden kan jag lägga på annat istället. 17 dagar till operation, Nu kör vi!