Mår skit, peppning tack

Min kollega kom förbi igår för att ge mig rådgivning med tanke på vätskan. När hon tog bort tejpen som jag misstänkte inte stod rätt till så upptäckte hon att jag fått en nästan 1cm bred glipa i mitten av ärret. Det såg annars fint ut. Blev omplåstrad av henne.

Ringde till kliniken för någon timma sedan för rådgivning och fick då rådet att vara utan tejp på det stället samt ha kompress för att få det att läka. Troligtvis blir det ett fult ärr som sedan får korrigeras under lokalbedövning.

Jag misstänker att knivhuggen jag kännt framför allt på kvällen beror på att smärtan så småningom kommit ner till nerverna. Och att de i sin tur gör att det blir smärta. Jag har inte haft känsel från bröstvårtan och ner sen operationen. Men förhoppningsvis så lär nervcellerna hitta banorna igen. Just nu är jag rätt tacksam över att jag inte känner något med tanke på sårglipan.

Någon av er som tappat känseln och sedan fått tillbaka den?

Om en stund tänker jag ta med mig sonen och gå ut i skogen jag också. Lite lugn och ro hand i hand med honom tror jag kan få mig på något bättre humör för jag känner mig så negativ jämt. Ledsen att ni får höra om det hela tiden. Men jag vet inte vem jag ska prata med. De flesta jag nämnt något litet för har sagt: ja men du har ju bara dig själv att skylla på. Du valde trots allt att operera dig.

Jag visste att det skulle göra ont... Men ibland behöver man bara ur sig orden om smärtan... Och en stor kram för att veta att det faktiskt en dag blir bra... tack för att ni orkar med mig