Hur kände ni veckorna innan op?

hej.

jag var väldigt impulsiv med hela grejen, jag har naurligtvis tänkt på det och velat göradet i 8 års tid.

men det var bara för ca 1 månad sen ja kände att näe nu är det dags.

jag blev medlemm på den här sidan den 8 februari, den 15 var jag på konsultation och den 1 mars var jag opererad och klar!!

jag förstår dig till fullo när du känner dig oroad över att vara plastig, det är även så det som gjort att jag dragit ut på allt, men så känner jag inte alls så här efteråt, jag la in 300cc och bröstens storlek känns som om att de passar min kropp så bra. :)

de känns som mina fast jag knappt hunnit se dem :) de värker och ömmar en hel del och det är svårt att röra sig men jag tycker ändå att för mig var det värt.

jag har alltid haft ångest inför sommaren och våren i och med att ja inte kunnat ha en fin bekini eller sommar klänningar då de kräver iaf en liten byst. så jag är glad att jag tog det här steget :)

och har du lika så som jag tänkt på det under ett tag så ska du se att det kommer gå såå bra så :D

Jag har också velat göra en operation en lååååång tid innan, typ 12 år. Så de 2 senaste åren har jag tänkt lite extra eftersom jag då kände att jag var klar med barnafödande och fick fast jobb osv. Så när jag betalat och bokat så var jag sjuuuukt angelägen att få göra open, men en stund varje dag så satt jag ändå och var lite rädd. Det innbebär ju ändå en del risker. Komplikationer efter, narkosen osv. Det är bra att verkligen ta sig en funderare och väga in vad man egentligen vill och om man är beredd tror jag. Men den övervägande tiden var jag mest glad. Ända in på operationsbordet innan narkosen så frågade jag mig själv om jag verkligen vill detta och inte en uns i mig sa nej. :-)

Veckorna innan min första operation vandrade jag runt i ett lyckorus och tiden kunde inte gå fort nog,detsamma tiden efter operationen jag var bara så lycklig,kan tilläggas att jag var så ung då,ung och odödlig,kände inte den minsta oro utan nästan en skrämande naivitet och tilltro på sjukvården överlag!

Nu innför operation 2 är jag lite äldre och lite klokare,skummar igenom all fakta jag kan få tag på,är livrädd för att äta/göra något som kan påverka operationen negativt(läser nästan maniskt igenom listor jag fått från kliniken samt en hel del på internett) samt oroar mig något enormt innför narkos och slutresultatet.Jag är rädd att sova för dåligt,äta för dålig,röra på mig för lite osv osv.

Speciellt narkosen drömmer jag mardrömmar om,fast jag blivit sövd 2 gånger förut,jag känner att jag är i fysisk oform!

Ska bli skönt när det här är över och livet kan återgå till det normala igen,ljuset i det här är att jag är så väldigt säker på att jag verkligen vill det här och känner ett stort förtroende för min kirurg!🙂

Hej!

Jag har mindre än två veckor kvar nu och känner mig jättenervös samtigit som jag är sjukt förväntansfull. Förstår verkligen din oro inför komplikationer och att man ska känna sig plastig. Jag är också jätteorolig för det. Speciellt när jag läser om nån som fått komplikationer, då känner mig jätterädd.

Ibland oroar jag mig över att jag stressat fram beslutet och att jag inte tänkt igenom det tillräckligt, att jag bara fått för mig att detta är något jag vill göra och att jag blivit påverkad efter att ha läst så mycket på forum och bloggar osv. Men sen tänker jag tillbaka på hur jag kände innan jag bestämt mig för att göra en operation. Jag har verkligen alltid velat ha större bröst och har till och med gråtit över mina små bröst när jag ska gå till stranden. Då inser jag att detta är nåt som jag verkligen vill göra eftersom jag ända sen mina bröst slutade växa velat ha större bröst.

Och det verkar ju ändå gå bra för de flesta så jag försöker tänka positivt och tänka på allt som kan bli bra i stället för på allt som kan gå fel =) Försök att tänka så du med! =)

Kram!!

Hej!

Jag måste säga att jag delar den här oron med dig ju närmare op dagen jag kommer. Har inte tid förrän den 31e, men jag kan ibland ha svårt för att sova och ligger och funderar på om jag gjort rätt val. Jag vet att jag vill ha större bröst och många gånger, precis som ni andra skriver, mått dåligt över att gå på stranden eller visa mig i duschen på badhuset. Men sen kan jag samtidigt skämmas över att jag är så "fåfäng" och ytlig att jag låter en kirurg skära i en helt frisk och fungerande kropp...

Jag kan även få ångest när jag tänker på mina små barn, och riskerna med narkosen. Har aldrig varit sövd, så hela den biten känns väldigt olustig. Jag är inte beredd att offra mitt liv för ett par bröst, men så ska man väl kanske inte tänka :(

Jag är även rädd för att senare ångra mig och skämmas för mina bröst...att de aldrig kommer kännas som en del av mig. Men då kan jag ju ivf ta ut dom igen...

Försöker oxå slå bort de negativa tankarna så gott det går och tänka positivt. Riskerna är ändå förhållandevis små, och oftast går det faktiskt bra!

Känns bra att vi kan peppa och stötta varandra här inne!

Kram!

Tack för alla svar! =)

Ja det är verkligen sjuukt nervöst! Och så hade jag ju missat att det tar ett tag att fixa lånet till råga på allt så nu kanske pengarna kommer in någon dag försent. Så jag ringde Citadell och självklart så var det ju inga problem..

Då passade jag även på att fråga hur sent man får avboka. Och det var visst för sent. IIIIK!! Ännu mindre återvändo! Nu får jag nästan lite lätt panik! Vill jag det här?? Ja det är ju vad jag velat i hur många år som helst! Varför ska jag ångra mig nu???? Får nog trä på mig en bikini och påminna mig lite tror jag..

Det här är verkligen helt sjuuukt! Är det verkligen normalt att känna så här och verkligen genomföra operationen och vara nöjd?

Hej jag skulle ha opat mig den 2 mars på citadell och fegade ut i sista sekunden vilket jag ångrar nått otroligt idag! E man inte nöjd med sin kropp och har möjlighet att ändra på det så varför inte?

Tänk inte så mycket på att du ångrar dig. Se det istället som att du är mån om din hälsa. En operation är ju trots allt ett ganska farligt ingrepp. Och du fick väl trots allt komplikationer när du gjorde en bukplastik?

Hur blir det med pengarna kommer du få tillbaka dom? I så fall är det ju ingen större skada skedd om du kommer att genomföra operationen vid ett senare tillfälle. ;)

Hej hej!

Har tid inbokad i april och är skitstressad...pendlar fram och tillbaka heeeela tiden..helt sjukt galet!

Har fött tre barn och har velat ha större bröst sen flera år tillbaka..för några månader sedan tröttnade jag på att gå runt och klaga och tjata om brösten och tänkte att antingen gör jag det bara eller så får jag sluta klaga hela tiden. Folk i min närhet orkar inte lyssna på mig hela tiden =)

Nu är op bokad och helt plötsligt ser jag bara negativa saker med det hela......jag har helt tappat uppfattningen om hur stora jag vill ha och om man ska lägga bakom eller framför muskeln. Det verkar som det är pestmånader efter op med smärta och smärta och smärta och man måste bo i en bh för all framtid för annars ramlar brösten ner till magen och förstörs...

Jag har heller aldrig sövts förrut och är drömmer mardrömmar om sprutor och liknande...är sjukt spruträdd och fattar inte hur jag ska kunna lägga ut min arm självmant för att bli stucken utan att få panik och börja veva loss!!!

Hahaha..shit va jag låter negativ och trööökig...för nån dag sen sa en vän till mig som opade sig för 10 år sen " du ska inte göra det om du känner att du mår dåligt och tvekar, det ska vara kul att förstora dem, du ska se fram emot det"

Jag vet varken ut eller in just nu..känns overkligt alltihopp. Till råga på allt har jag helt plötsligt börja tycka mina bröst är söta och fina...hur galet är det när jag inte går en dag utan bh med stödkuddar i??

Måste avsluta med att fråga, måste man vara fysiskt fit för att klara narkosen bäst? läste nått om det och höll på att storkna...ännu en grej att vara orolig över!! Jag är väl inte den mest träänade personen just nu eller nått...=(

PS glömde ju önska dig lycka till ju, tuttified!!

=)

Känner precis som dig

Kram kram

Jag känner verkligen igen mig i dina känslor! Jag har också börjat tycka om mina små minituttar mer nu sen jag bokade tiden. Den senaste veckan har de till och med känts lite större. Men det kom jag fram till att det var pga att jag skulle ha mens. Så nu är de tillbaka i sin lilla version igen. =P

Jag har tvekat jättemycket sista tiden och undrat om det verkligen är värt det. Men det kan man nog inte veta förrän man har gjort dom och dom har läkt. Däremot så säger mina vänner som har opererat sig att dom inte ångrat sig en sekund. Jag tror att så länge man har realistiska förväntningar och inte lägger i på tok för stora så går det säkert bra.

Sen får man ju också tänka att de som skriver här på forumet kanske oftare har råkat illa ut med komplikationer. Har man inte ont av brösten "glömmer" man dom kanske ganska snart. ;)

Det är klart att man inte borde göra operationen om man är osäker. Men jag antar att det beror på vilket sätt man är osäker på. Om det är resultatet eller själva operationen eller vad det nu kan vara. Ta dig en stor funderare. Kanske man tom ska skriva upp varför man vill göra operationen. Jag märker själv att det är lätt att glömma bort anledningarna man har tänkt på i så många år, nu när det närmar sig op dagen.

Jag vet faktiskt inte hur viktigt det är att vara fysiskt fit. Jag antar att i ju bättre form, desto bättre, men det behöver nog inte vara överdrivet heller. Men klart, är man en renrasig soffpotatis så löper man nog större risk för komplikationer än om man tränar på gym några gånger i veckan. =)

Och tack så mycket! =P Detsamma! Ska bli spännande att följa din resa vad du nu bestämmer dig för! ;)

Kram kram

Jag är mest osäker för att på ett plan kan jag inte stå för det rent etiskt. Har inte berättat för någon då jag vet att alla runt om mig skulle misstycka. Vill jag verkligen vara en tjej med sillisar. Är det jag? sammtidigt så vill jag så gärna ha snygga bröst. Pendlar och så mellan att jag tycker att det är snyggt med små bröst. Kläder sitter snyggare etc Rädd att känna mig tjock mm, Ska jag verkligen göra detta?!

Herregud vad vi känner lika! =) Jag vill inte heller bli klassad som en tjej med sillisar. Men jag tänker på det sättet att om någon dömer mig för det så är det deras problem.

Det är ingen som kan tala om för dig att du fattar ett dåligt beslut. Alla har vi olika utgångsläge och jag tycker inte att det är fel att känna sig tillfreds med sin kropp. ;)

Absolut hälsan e viktigast men har bokat om op till den 27 april, och nu riktigt längtar ja! Börjar dock tveka om jag ska få Ron att lägga in lite mer blir lite nervös när man hör om bröstbredd och han inte har mätt mina? Har hafy 95 E innan och nu nu på en tom 70 B!

mia/nikki/tuttified:

ni alla tre diskuterar och berättar precis så som jag kände innan min operation, jag har velat göra det här i 8 års tid, har blivit mobbad för det både i skolan och på hemma plan så jag kände att näe varför ska livet vara såå oerättvist..

varför ska mna inte kunna fylla ut en liten bh iaf, för det var iaf de som för mig var viktigast att kunna ha små men naturliga bröst.

jag har dragit med känslan av att vara en silikon/tuttfia är inget för mig, vill inte bli klassad som fake eller som något jag inte är.

så för 1 månad sen tänkte jag att näe fy F*N nu orkar jag inte mer, sommaren är snart här och det innebär min ångestperiod...

impulsiviteten drog över mig och allt skedde så fort, berättade för min sambo vad jag funderade på och han tyckte att de va okej just med tanke på vilken orsak jag ville göra det, jag ville komma i samhällets kläder och inte bli en silikonbrud.

mamma tyckte jag gjorde helt rätt val och stöttar mig järnet. och det känns HUR BRA SOM HELLST!!!

utöver dem är det ingen som vet och ingen som kommer få veta.

har nu lagt in 300cc och det blev en 75 C.

jag har aldrig blivit så pass bra behadlad som ja blev på polarkliniken, nervositeten fanns aldrig just för att de brydde sig om en, de tog hand om en, skämtade skojade kramades och var helt naturliga :)

jag ångrar ingenting :)

de känns precis som om de vore mina, inte alls för stora, känner mig inte alls platig, ingen smärta, inga hemska berättelser runt det hela, utan allt har gått så problem fritt. (peppar peppar!!)

mitt tips till er, är att så länge ni väljer en storlek om inte känns stor, själv valde jag den som va snäpper under vad de rekomenderade skulle passa mig perfekt just i rädsla av att bli "för" perfekt.

känn efter och håll fast vid den känslan, jag har själv aldrig hatat min kropp och mina bröst så.. men just sommaren...

näe huvva den ger mig rysningar...

lycka till tjejer!!!

jag vet att ni klarar det här :)

och velar ni så vänta lite, det är inget som MÅSTE göras nu, utan tiden finns med oss :)

MIn polare som jag bor med sa när jag nämde att jag kanske ville lyfta dem i framtiden så sa hon att om jag kommer hem med sillisar så säger hon upp kontakten. Jag vet att det är min kropp och att hon bara borde respektera mitt beslut. Jag har jobbat med kvinnofrågor och positiv självbild hos unga tjejer så jag förstår hennes reaktion på ett sätt. Min fråga är om ni tror att jag kan dölja det för henne ett tag iaf?. Jag har en tom c kupa idag och vill lägga in ca 300 cc. Hur mycket märks det med kläder på i början med sportbh och allt?

en tjej med sillisar är inte längre en tjej med sillisar. idag är det inte bara sönderblonderade "bimbos" som har silikon. var och varannan svensson har ju implantat. tror man vet någon i sin närhet som har det fast den inte har sagt det.

som min killes ex har det, jag har alltid stört mig på henne snygga bröst. så tjejer, de ni kanske alltid stört er på kanske har fejkt tuttar :)

jag har märkt att efter att jag opat mig så har stämpeln bland mina kompisar släppt lite. vi pratar inte längre om silikon som om det vore något skamfullt. svårt att förklara, men det va som de nu tänker "ojjj normal folk har ju det med" :)

Åh, vilken befrielse att läsa denna tråd! Så skönt att höra att fler har precis samma tankar! Har inte bokat konsultation och har ingen op-tid, men går igenom precis samma tankar i huvudet.

Jag läste på ett amerikansk forum där flera tjejer skrivit att det var ett omoget beslut och att dom ångrade sig sisådär 5-10 år senare trots att de opat sig efter barnafödande och i 30-årsåldern. Det fick mig att fundera en hel del. Har sett bilder på tjejer som tagit ut implantat och det är ingen vacker syn. Men det är klart, man vet ju inte hur brösten hade sett ut även om de inte hade haft implantat.

Ena dagen vill jag operera mig imorgon, nästa vill jag inte alls. Jag tänker ena stunden att "så mycket värre än vad det är nu kan det ju inte bli" och nästa stund tänker jag att jag inte vill vara med och driva på bilden av hur man ska se ut, som inte är realistisk, för är man smal har man inte (i de allra flesta fall) stora bröst. Och har man stora bröst så hänger dom. Jag vill vara en förebild för mina barn och syskonbarn och inte signallera till dom att man inte ska vara nöjd med sig själv som man är. Vissa dagar är jag livrädd att någon skulle få veta att jag skulle ha opererat mig, nästa tänker jag att det är ju inte så farligt, att jag kan stå för det.

Jobbar inom sjukvården och livrädd för att få komplikationer som skulle kräva sjukhusvård, för då får ju alla veta och är rädd att förlora i respekt.

Men så sätter jag på mig bikinin och står där framför spegeln och skäms. Och utan kläder ska vi inte prata om.

Kanske tur att jag måste vänta några månader eftersom jag just slutat amma, så jag hinner tänka lite mer. Tycker dock att jag bara blir mer och mer förvirrad ju längre tiden går. Är trött på att ha push-up bh:ar med sjukt mycket fyllning och ilägg hela tiden, önskar att bysten åtminstone hållt sig i storlek som den var innan graviditeterna. Sen är jag inte 100% säker på att jag är klar med barnafödandet än heller...

Åh, jag blir galen! Sorry att jag läcker så mycket, men ni tjejer verkar ha så lika tankar som mig, så jag var bara tvungen.

Det sjuka med mig är att jag inte har varit nervös alls!!! Och jag som är nervös för allt! Har till och med sjukhusskräck samt nålfobi, trots att jag är sjuksköterska. Är inte ens nervös nu. Och det är typ 24 timmar kvar till op!!!!!!!! Kan inte riktigt förstå varför jag inte är nervös antingen ås är det för att detta känns så rätt, eller helt enkelt för att jag fortfarande inte fattat vad som kommer hända i  morgon.

Jag har velat fram och tillbaka om storleken hela tiden. Och har fortfarande ingen aning om jag ska minska implantaten eller inte. Har valt 410 cc. Ska dock prova en sista gång i morgon :D