Tiden EFTER bröstförstoringen...

Jag är ny här, är 24 år och har sedan jag var 16 funderat från o till på att operera brösten. Har på senaste tiden börjat fundera på allvar, och VILL göra det, men jag är så otroligt rädd för 1. själva operationen, dvs. känslorna inför sövning osv (jag skulle behöva lugnande innan jag åkte till kliniken på OP-dag och 2. smärtan efter. Jag har aldrig egentligen känt riktig smärta (aldrig brutit något, opererats osv utan bara "inre" smärta (typ ont i magen osv). Jag är så rädd att jag inte ska klara av smärtan... Men logiskt fattar jag ju egentligen att man gör det, man har ju inte så mycket val - man trillar ju inte direkt av pinnen av att ha ont i några dagar... Var det någon av er som var så här nojjig? Jag ska boka konsultation för att se hur det känns där och då, men jag är så velig och feg som person att jag är rädd att det bara ska stanna vid tanke och aldrig bli verklighet. Det bästa för mig hade nog varit att, om konsultationen känns bra, "bara göra det" utan att tänka och överanalysera så mycket. Jag har trots allt funderat på detta i typ 8 år... Några tips?

Tack! Vilket fint och långt svar jag fick! Ja, jag tänker att steg 1 är i alla fall konsultation. Sen får jag ta det där efter. Jag är 24 och har funderat sen jag var 16. Jag är en tänkare och min sambo sa direkt att om jag kommit fram till att jag "nog" vill göra detta, då är det verkligen inte ogrundat utan då vill jag verkligen med tanke på hur nojig jag är...

Hur känner du nu inför måndag? Börjar det kännas verkligt? Önskar dig lycka till!!

Alice11 skrev:

Jag är ny här, är 24 år och har sedan jag var 16 funderat från o till på att operera brösten. Har på senaste tiden börjat fundera på allvar, och VILL göra det, men jag är så otroligt rädd för 1. själva operationen, dvs. känslorna inför sövning osv (jag skulle behöva lugnande innan jag åkte till kliniken på OP-dag och 2. smärtan efter. Jag har aldrig egentligen känt riktig smärta (aldrig brutit något, opererats osv utan bara "inre" smärta (typ ont i magen osv). Jag är så rädd att jag inte ska klara av smärtan... Men logiskt fattar jag ju egentligen att man gör det, man har ju inte så mycket val - man trillar ju inte direkt av pinnen av att ha ont i några dagar... Var det någon av er som var så här nojjig? Jag ska boka konsultation för att se hur det känns där och då, men jag är så velig och feg som person att jag är rädd att det bara ska stanna vid tanke och aldrig bli verklighet. Det bästa för mig hade nog varit att, om konsultationen känns bra, "bara göra det" utan att tänka och överanalysera så mycket. Jag har trots allt funderat på detta i typ 8 år... Några tips?

Jag var precis som du. Kanske inte lika nervös för operation och smärtan utan mer feg. Jag vågade inte ta steget mot att göra detta till verklighet trots att det är något jag tänkt på sen tonåren och som jag pratat med min mamma om de senaste 3 åren. Tillslut sa min kille: "gå på en konsultation bara så får du bara se vad dom säger, en konsultation skadar ju inte". Så jag gick på en konsultation och efter det så kände jag bara: Jag måååste göra det här för mig själv. Jag ringde upp min mamma igen och berättade att jag varit på en konsultation och sa att jag verkligen ville göra detta. Min rädsla har alltid varit att min familj inte ska acceptera det och att dom ska tro att jag endast gör det för det ytliga. När min mamma tillslut uttryckt att hon tycker att det är jobbigt att höra hur ledsen jag är över mina bröst så sa hon att hon såklart stöttar mig och älskar mig oavsett vad jag gör. Trots att jag är 23 år och får bestämma över mitt eget liv så har det ändå alltid varit viktigt för mig att ha hennes godkännande om man ska kalla det så..
Efter det mailade jag kliniken och frågade vilka tider dom hade, bokade tid och nu på Måndag ska jag äntligen opereras. Mina rädslor är som bortblåsta. De dagar jag kommer ha ont är nog ingenting emot alla de år jag tänkt på hur gärna jag vill göra detta. Jag tror att dom två punkterna kommer ta ut varandra i slutändan.
Summan av kardemumman: Du har tänkt på detta länge nu! Skit i vad andra tycker, så länge det gör dig lycklig! Boka en konsultation och hör vad dom har att säga, inget säger att du måste boka en operation efter konsultationen men det gjorde verkligen att jag fick upp ögonen ordentligt för detta och alla mina önskemål höll min kirurg med om så jag kände verkligen att jag träffade rätt från början. Var påläst, kolla på bilder från detta forum trots att det kanske känns läskigt att se bröst med massa stygn i, det kommer i slutändan hjälpa dig om det blir en operation. Läs operationsberättelser och gör "för" och "emot" listor. Det är jätte svårt att veta vad som hjälper dig men detta är iaf saker som hjälpt mig!
Lycka till :)

Ni som opererat er, när började ni kunna sova på mage? Hur många veckor/månader efter operationen?

Tatas skrev:

Alice11 skrev:

Jag är ny här, är 24 år och har sedan jag var 16 funderat från o till på att operera brösten. Har på senaste tiden börjat fundera på allvar, och VILL göra det, men jag är så otroligt rädd för 1. själva operationen, dvs. känslorna inför sövning osv (jag skulle behöva lugnande innan jag åkte till kliniken på OP-dag och 2. smärtan efter. Jag har aldrig egentligen känt riktig smärta (aldrig brutit något, opererats osv utan bara "inre" smärta (typ ont i magen osv). Jag är så rädd att jag inte ska klara av smärtan... Men logiskt fattar jag ju egentligen att man gör det, man har ju inte så mycket val - man trillar ju inte direkt av pinnen av att ha ont i några dagar... Var det någon av er som var så här nojjig? Jag ska boka konsultation för att se hur det känns där och då, men jag är så velig och feg som person att jag är rädd att det bara ska stanna vid tanke och aldrig bli verklighet. Det bästa för mig hade nog varit att, om konsultationen känns bra, "bara göra det" utan att tänka och överanalysera så mycket. Jag har trots allt funderat på detta i typ 8 år... Några tips?

Jag var precis som du. Kanske inte lika nervös för operation och smärtan utan mer feg. Jag vågade inte ta steget mot att göra detta till verklighet trots att det är något jag tänkt på sen tonåren och som jag pratat med min mamma om de senaste 3 åren. Tillslut sa min kille: "gå på en konsultation bara så får du bara se vad dom säger, en konsultation skadar ju inte". Så jag gick på en konsultation och efter det så kände jag bara: Jag måååste göra det här för mig själv. Jag ringde upp min mamma igen och berättade att jag varit på en konsultation och sa att jag verkligen ville göra detta. Min rädsla har alltid varit att min familj inte ska acceptera det och att dom ska tro att jag endast gör det för det ytliga. När min mamma tillslut uttryckt att hon tycker att det är jobbigt att höra hur ledsen jag är över mina bröst så sa hon att hon såklart stöttar mig och älskar mig oavsett vad jag gör. Trots att jag är 23 år och får bestämma över mitt eget liv så har det ändå alltid varit viktigt för mig att ha hennes godkännande om man ska kalla det så..
Efter det mailade jag kliniken och frågade vilka tider dom hade, bokade tid och nu på Måndag ska jag äntligen opereras. Mina rädslor är som bortblåsta. De dagar jag kommer ha ont är nog ingenting emot alla de år jag tänkt på hur gärna jag vill göra detta. Jag tror att dom två punkterna kommer ta ut varandra i slutändan.
Summan av kardemumman: Du har tänkt på detta länge nu! Skit i vad andra tycker, så länge det gör dig lycklig! Boka en konsultation och hör vad dom har att säga, inget säger att du måste boka en operation efter konsultationen men det gjorde verkligen att jag fick upp ögonen ordentligt för detta och alla mina önskemål höll min kirurg med om så jag kände verkligen att jag träffade rätt från början. Var påläst, kolla på bilder från detta forum trots att det kanske känns läskigt att se bröst med massa stygn i, det kommer i slutändan hjälpa dig om det blir en operation. Läs operationsberättelser och gör "för" och "emot" listor. Det är jätte svårt att veta vad som hjälper dig men detta är iaf saker som hjälpt mig!
Lycka till :)

Bra där! Så fint skrivet om hur du har känt och haft det. Bra pepp till en "med-syster" här på forumet som är osäker. Jag önskar dig LYCKA TILL med OP på måndag jag kommer att tänka på dig. Och GRATTIS till ditt beslut!

majill skrev:

Det är så skönt att kunna få stöd och pepp här när känslorna åker bergochdalbana efter op. Just nu är jag bara mest deppig och tycker mina stenhårta strutar till bröst är skitfula och mest ivägen! :( MEN dom är ju inte ens två veckor...Äntligen verkar mitt högra börja kännas något bättre, precis som du skriver Dibba så är det ju faktiskt två olika ”ingrepp” och egentligen inte så konstigt kanske att det läker lite olika :) Tack hörrni!

Söta majill, försök att tänka på annat ett tag så slipper du deppa, gör något du gillar ;) Och om du endå tänker, tänk då att allas 99% bröst var skitfula i veckor efter OP, tror att någon skrev att man borde slippa se dem alls första 3-6v både pga att de sitter sjukt högt upp, ärren ser fruktansvärda ut, att någon alltid oroar sig och måste vänta längre tid på att ena bröstet ska ramla ner efter att det andra gjort det för länge sedan.
Tänker man ifrån början att det är två olika operationer man gjort, att det tar tid att läka, ingens bröst innan OP är faktiskt exakt lika, men då stirrar man ju inte på dem lika noggrant så det kanske man inte ens visste. Andas djupt och stressa inte upp dig, släng bort deppiga tankar och se en rolig film/serie/ stand up, tror att skratt är bra för läkningen, svårt att deppa när man har skrattanfall min favorit är Michael McIntyre (finns massa småfilmer på Facebook el. Youtube) sjukt rolig eller den du gillar...

Behövde ni hjälp av någon dom första dagarna? Räcker det med att ha någon hemma dom första 3 dagarna eller ska jag be dom ta ledig mer dagar?

När mjuknade era bröst? Har sett vissa som kan trycka ihop sina bröst, känns otroligt avlägset... 5 v sedan operation, fortfarande hårda och inte möjligt att sova på mage. Börjar bli otålig:)