Vågar inte berätta för familjen! Hur gjorde du?

förstår dig , men jag tycker du ska det.

Jag sa det till min pappa igår och jag trodde han skulle bli mer sur än vad han blev. men tänk såhär

de känns nog som en lättnad efteråt , de gjorde de för mig. Om hon blir sur så får du stå på dig , elelr göra en

fegis räddning och säja att du drar dig ur (fast du itne gör de) men helst va ärlig. Hon ,måste bara vänja sig vid tanken

du e 29 år och jag e lite yngre än dig , men jag e myndig jag med. Men ändå förstår jag dig , de känns som dom har åsikter ändå. det e ju för dom bryr sig , de kan va att din mamma tänker att hon inte gett dig tillräkligt bra själv förtroende men de e ju inte de elelr hur? för mig kan de va därför ..jag har ingen kontrakt med min mamma och inte min bror. därför så har jag ingen kvinnlig förebild att se upp till. Men jag vet inte om de har med det att göra. om man leker med tanken att man har en familj som jämt säjer att man e fin som man e och allt de där , tror ni då att ni skulle varit mer nöjda och inte gjort de här?

dom ger ju själv förtroende , men de som drar ner mitt e att överallt matas man med hur man SKA se ut. det e inte bara tv , det e överallt , slitz där alla ska ha silikon av nån andledning. DU kan ju förklara för din mamma hur du känner , att du skulle må bra av det , att även om det e mycke pengar så e det värt de. Om du e nyfiken kan jag skriva vad jag sa till min pappa?

han vill att jag ska komma dit idag och prata. NERVÖÖS . jag vet inte vad jag får för dom. de enda vi gjort e att smsa. ja e lika mycke av en "fegis" som dig. men vadå ..det e inte faktist inte så lätt som en del tror-.

Har berättat för mamma att jag tänker göra det men inte när (på tisdag!). Hon har ju hört mig prata om detta redan för 10 år sedan men sedan la jag liksom hon det på hyllan. 

Hon lät helt lugn men samtidigt väldigt ledsen när jag berättade här i veckan. Tyckte att det var min kropp, att den idag redan är så vacker och han hon tycker det är sorgligt att jag känner att jag behöver förstöra den. Tänker berätta att det är klart först efter. Hon kommer inte kunna sova om jag berättar det för henne nu. Nu tror hon bara att det ser onaturligt ut, att man inte kan amma, att man inte kommer hitta eventuell cancer, att implantaten kommer göra min kropp sjuk...

Berättar allt för mamma men i detta fallet kände jag att det var bättre att skona henne faktiskt. Pappa skulle aldrig förstå, bli förkrossad och aldrig förlåta mig (dvs. kommer aldrig berätta om det för honom) 

Min storebrors enda kommentar var: KÖR! Så länge du är säker och blir glad så gör det. haha Han har lovat att komma och laga mat till mig när min sambo är på jobbet :)

Du känner din mamma bäst. Lycka till hur du än gör!

Jag berättade för mamma efter att jag hade varit på min första konsultation. Då blev hon så klart inte jätteglad men hon blev nog mest rädd för risker osv.

Sen blev det några pratstunder under ett par veckor och jag visade henne klinikens hemsida och visade så mycket information jag kunde. Då mjukade hon till slut.

Mamma är ju alltid mamma så hon kommer säkert inte reagera som du kanske vill att hon ska men de är oftast mer föstående än man tror i slutändan. Du har ju levt med dessa tankarna i säkert flera år medan hon kanske inte ens har reflekterat över det så det är inte helt konstigt om hon blir panikslagen. Mammor ser oftast bara riskerna med en sån här operation.

Sen kan det vara skönt att mamma vet om det om någon, gud förbjude, skulle gå fel. Min mamma följde till och med med mig på operationen. =)

Pappa däremot vet ännu inget men det beror på att vi inte alls har den relationen. Vi har bara träffats en gång sen op och han märkte ingenting! =D

Gör det som känns bäst! Det brukar bara det bästa. ;)

Lycka till!

Jag förstår dig fullt ut. Hade precis samma problem. Jag trodde att min mamma skulle vara helt emot det. Det var viktigt för mig att berätta och få hennes "tillåtelse" innan operationen för jag skulle aldrig kunna genomföra en sån sak bakom hennes rygg (och jag är ändå 30 år). Vi har en väldigt bra relation och just därför var det viktigt för mig att hon förstår och stöttar mig. Lyckligtvis så gick det väldigt bra. Hon tyckte inte om det, men hon stöttar mig. Hon har verkligen ställt upp för mig och tog t.o.m ledigt i några veckor för att hjälpa mig med barnen. (Jag gjorde både en bröstförstoring och full bukoperation samtidigt). Jag tror det mest jobbiga för henne var vetskapen om alla komplikationer som kan uppstå (och då vet hon nog inte ens hälften, haha). Natten innan jag skulle opereras sov hon knappt någonting för att hon var så orolig för mig. 

Jag hoppas att det löser sig för dig. Ibland är mammor med förstående än vad man kan ana. Lycka till och uppdatera oss gärna hur det gick! 

Jag berättade för min mamma igår. var med orolig. ska på konsultation på måndag.

frågade bara om vad hon hade tyckt om jag gjorde bröstförstoring så sa hon att det va tråkigt men min kropp o ville jag så skulle jag.

bara jag inte gjorde för stora eller som 2 tennisbollar ;)

Det är jätte svårt det där. Jag opades för 10 veckor sedan. Mamma och sysknen fick veta det ett tag innan operationen men jag har fotfarande inte berättat för min pappa :/ Har en väldans respekt för honom. Nu när det är gjort så kan man ju inte göra det ogjort men jag kan bara inte berätta det för honom :( Har inte en susning hur han kommer att reagera. Men det känns som att jag vill göra det nu innan det kommer fram på annat håll.

Hej alla goa!!

Tack för era berättelser, känner mig lite lugnare nu när jag hör att jag inte är den enda som backar för att berätta.

min pappa å jag har knappt någon kontakt alls, så han skulle väl inte ens märka att jag gjort en bröstförstoring (träffas typ en timme per år eller nått).

Jag tänkte att jag skulle kläcka det inför min mamma dagen efter midsommar...Hehe, vill ju inte gärna starta en diskussion mitt uner midsommarfirandet=)

jag tror min mamma kommer säga med en liten ledsen röst att det var synd, men att det är min kropp och jag bestämmer.

Jag hade samma nojja för att berätta för mamma att jag börjat röka igen efter amningen med min senaste dotter!

Mamma sa bara att det är ju mitt val och jag bestämmer över mitt egna liv.

vad e det med mig liksom, fan vad fjantig jag e! Har alltid varit lite "mammig", så det kanske är därför! haha.

Jag lovar att jag ska uppdatera när jag berättat för henne=)

Tack alla underbara människor här inne, man känner sig verkligen stöttad på detta forumet till skillnad på andra forum!!

Kram på er!!

jag kan dölja det så väl så egentligen hade jag inte behövt säga det till nån i min familj.

men tyckte att det kändes som jag gick bakom ryggen på mamma om jag inte sa något, för hon vill verkligen att jag ska vara så trygg så jag kan säga allt till henne . jag skrev ett mail hahah!

och hon svarade direkt på sms. "älskar dig alltid, det vet du, hade varit värre om du piercat dig i ansiktet" hahahah

dubbelpoooost

Berättade för mamma och frågade om hon ville följa med som ett stöd... Men d va inte populärt alls😕 Både hon och min lillasyster stöttar mej inte i detta..

Dom tror fortfarande att jag skall op.as nångång nästa år. i februari som jag tänkt mej från början. Då vi ska hela familjen till Thailand i början av februari...

Men planerna ändrades och jag bestämde mej för att göra det innan resan och efter semestern..!!👍 Kunde inte vänta😛

Så jag har bestämt mej för att klara detta själv utan deras hjälp... Så det ska bli riktigt kul att säga det efteråt..!! hahahah.

Ser dock inte framemot att säga det till pappa😕. Han vet inte ens att jag funderat på det.. Men men... Det blir ett ryck i axlarna då dom kommer undra varför jag inte jobbar.. 

" Jo jag e sjukskriven... Har fixat brösten"..!!! hahahah.. Ska bli kul..!😇😈 hehe...!

Hoppas det går bra för dej :)

Ha nu en trevlig Midsommar alla..!! Kram :)

lajsa123: Haha, det är typiskt en sån grej som min mamma också skulle kunna göra, messa tillbaka något gulligt, men man vet ju aldrig hon kan ske får panik för vad henne älskade dotter ska göra med sin stackars kropp.

Sen så skulle hon säker säga till min sambo att han ska försöka stoppa mig typ (fast med glimten i ögat)

Sockret:  Modig du va som berättade ändå=) Nu är ju den stenen droppad för dig iaf!!

hoppas det går bra för dig och glad midsommar på dig med!!!

jag visade mamma risbrösten. och har även vistar henne ärren nu i efterhand, men ej brösten. hon jobbar på intensivvårdsavdelning. hon vet inte att jag ska korra, för hon oroade ju sig ihjäl sig för narkosen senast. berättar efter när allt gått bra istället :D

jag blev förvårnad över hur bra hon faktiskt tog det :)

hon har även sagt att hon tycker det är onödigt att säga något itll mina bröder + pappa eftersom det går att dölja, de har ju inte med mina bröst att göra. och det är så skönt att vi tänker lika :D

Å nu e det min tur i helgen att berätta! Fyttifasen!haha, men det kommer nog gå bra, har nog förstorat detta ganska mycket!

Tack för allas svar!!

Glad midsommar på er alla!!

Jag förstår dig precis! (och jag är 34 ;-) )

Jag berättade för mamma för någon månad sen och hon tyckte precis som jag trodde att det var trist att jag inte var nöjd med min kropp bla bla. Men hon sa inte direkt emot mig. Hon var rädd att jag ska börja göra allt (läppar, mage osv) för att jag gör en op. Men jag sa att "Du känner väl mig?, jag kommer inte göra allt det där". Det mesta på min kropp kan jag genom träning få bukt på (har fött 2 barn och några kg för mycket) men brösten kan jag inte träna upp. Annars hade jag gladeligen gjort det. 

Mamma pratade inte om det på ett tag och jag tog inte upp det men sen en dag när vi tog en promenad började hon fråga lite, oroa sig över narkos osv. Så jag antar att hon behövde smälta det lite. Jag ska inte säga att hon tycker om det nu heller men hon inser att jag kommer göra det ändå. Det känns skönt att ha berättat, min mamma och jag har alltid varit väldigt nära och för mig var det viktigt att få ett "godkännande". Igår var jag hos brorsan som fyllde år och tänkte berätta för honom och pappa men det blev liksom inte tillfälle. Tycker det känns lite pinsamt att berätta för dem av ngn anledning även om de inte brukar döma. Men jag måste i alla fall berätta för pappa innan op känner jag.

Lycka till idag och glad midsommar!

 Jag hade jättesvårt att berätta för min mamma och familj, men gör det i god tid innan om du tänker göra det. Jag gjorde tabben att berätta för mamma endast 6 dagar innan OP och självklart fick hon ju chocken och skulle övertala mig att inte göra det och sådär en vecka innan OP är man inte så kaxig och ganska osäker på vad man gett sig inpå även om man vet att man vill innerst inne.. jag var nära att avboka OPen för att hon påverkade mig så mycket, men tackvare min så stöttande pappa och sambo tog jag steget och ångrar det inte en sekund!!

Min mamma blev skitsur och pratade knappt med mig, även om hon sa att hon älskade mig oavsett. På OP-dagen skickade min pappa ett sms precis innan OP "Jag älskar dig, lycka till nu" medan mamma inte ens brydde sig... ahhh arg jag blir när jag tänker på det... Efter OP ringde jag först pappa och sa att allt gått så bra och han var så glad för min skull, men mamma sa typ "hopp"... man bah: men tack för att du bryr dig!! usch.... men nu såhär efter OP har jag visat henne bilder på mina förebröst och nu förstår hon mig och ångrar sig jättemycket för sitt beteende och kan glädjas för min skull =)